Heavy metal, elgitarr, growl och samtidigt personligt och skört. SocialPolitiks Eva och Elinor har sett, hört, och skrikit med en…

Att Josef Fares är den absolut mest intressanta filmskapare Sverige har råder det inte minsta tvivel om. Filmen Zozo är inget undantag. Zozo växer upp med sin familj; mor, far, syster och bror i ett krigshärjat Beirut. Dagen man ämnar bryta upp för att förenas med farföräldrarna i Sverige är katastrofen ett faktum. Medan Zozo går för att köpa läsk slår en missil ner och utplånar hela familjen. Zozo blir ensam kvar. I en panikartad sinnesnärvaro lyckas han få med sig pass och biljetter och beslutsamheten att ta sig till Sverige.

Vi, Eva och Elinor var på Fasching i Stockholm och vi visste inte vad vi skulle förvänta oss. Det visade sig att det blev mycket lyckat. Vi kände oss väldigt välkomnade. All personal var jättetrevlig. När vi kom fram till scenen tänkte Eva att det var skönt med elgitarrer istället för blåsinstrument, och att det här kan bli mycket bra. Elinor som stod nära scenen tänkte, wow! Vilken mystik. Och vi blev inte besvikna – tvärt om. Weils som var första bandet inledde suggestivt med trummor och guror. 

Fritt fall är inte en film för dig som vill ha allting serverat och klart. Jag blev fascinerad av att man med så enkla kameravinklar lyckades skapa starka känslor för biobesökaren. Just när man tror att man kan förutse handlingen så är kameran där för att byta perspektiv. Detta gör filmatiseringen av dramat mer komplicerad eller så blir man fascinerad.

Kanske är det för att jag är ovan vid koreansk film som jag tycker att den här filmen är udda. Udda men väldigt vackert gjord.