Nätterna är kalla och även dagarna nu i januari.
Jag fryser alltid. Kanske på grund av att jag omedvetet spänner mig för att jag vet om månaderna vi har framför oss.
Ett år har gått.
Och det här årets nyårstext tänkte jag ska bli mer av vad jag faktiskt tycker är viktigt. Det är tacksamhet.

Det är november.
Min dotter har fyllt 22 år och det firades hos min mamma.
Tänk, mina ”små” är stora nu.
Ja, åtminstone på pappret.

Jag har faktiskt inte processat nåt av det som hände den 29 november 2022.
Min son greps, blev anhållen och häktad tre dagar senare; – försök till mord.

Det har varit en bra dag.
Jag hamnade i en bra diskussion med en kvinna som besökte Mötesplatsen Mariatorget.
Vi pratade om livet, förändringar, samhället.
Och mycket om hur föräldrar idag 2024 är gentemot sina små barn.
Jag har själv varit småbarnsmamma med två barn.

Jag är kär. Så kär. Den här mannen ska jag leva med i resten av mitt liv.
Jag är ung och han några år äldre, ganska många faktiskt men jag har aldrig känt mig så SEDD, hela Minna, lilla Minna.
Och hans familj är inte som min. Perfekt yta. Pengar. Men ihålig.
Jag är så trygg.
Jag har lärt mig deras seder, extremt svårt för jag visste inte ens att romer fanns. Rysk-svenska romer.

Jag lämnar Södersjukhuset akuten själv efter flera timmars väntan för att få veta varför jag i fredags kväll plötsligt fick så kraftigt ont i huvudet och svimmade av. Jag blev rädd.

Jag går hemåt och det är löv på marken nu. Jag som har fibromyalgi ser verkligen inte fram emot dessa kalla månader som är i antågande.

När radioprogrammet Karlavagnen ville göra ett program om tacksamhet hittade de Minnas text här nedan. De ringde upp henne och…

Så är jag 49 år.
Jag tittar ut över mina ägor för det är så det känns faktiskt!
Allt jag har, allt jag äger har jag själv åstadkommit.

Sommaren är här igen.
Att få vakna till fågelkvitter är helt magiskt!
Jag fyller 49 nu i augusti och har på sistone delat upp mitt liv i tre olika liv.
Det liv jag levde som hemlös och heroinist. Det liv jag fick barn. Och nu N U börjar resten av mitt liv.

Det låter under mina fötter av grenar som bryts. Blommor jag inte vet namnet på, står så praktfullt här och var som statyer för mig att beskåda.

Jag tänker på året som gått, allt som gjort så ont både inuti och utanpå.

Att se Svindel på Dramaten – det var mitt liv jag såg spelas upp av extremt professionella skådespelare. Och att dom dessutom tagit in allt jag sa när jag var med under repetitionerna. Jag fick vända ut och in på mig själv under några månader och jag klarade av det.