Jag tog fram en revolver
ur skalet
Osäkrade och vägde i handen
men kastade den nervöst
I kärret
Det skulle jag aldrig ha gjort
Eller? (Så inleds en billig kioskdeckare)

Tid.
Det finns få saker som genererat så många pannor i djupa veck i förtvivlade försök att förstå vad det är och till och med om det är.

Jag har hört så mycket svidande ”nära-döden”-vacker musik i mitt liv.
Jag borde bli lugn och harmonisk, men jag blir bara sorgsen;
Är det så här det blir?
Eller värre; Inget alls?

Den 19 april var det tre år sedan min pappa somnade in med min mamma, mina två systrar och alla fyra barnbarn vid sin sida. Jag är så glad att han inte somnade in själv. Många gånger kände jag mig utanför i min egen familj. Tror det berott på min psykiska ohälsa för jag blev alltid behandlad likadant som mina systrar.  

I en brutal verklighet
går jag 
över gatans kalla stenar
trampar mina fötter

Häromdagen rullade jag iväg till grannkyrkan några kvarter bort, för att meditera. Detta har jag inte varit i närheten av att göra på tio – tolv år, och då var det måttligt motiverat. Men nu blev jag attraherad av tanken på att sitta och stirra framför mig, i synnerhet i en kyrka, utan någon som helst stimuli tillsammans med andra, med som enda krav att inte röra sig ur fläcken eller framkalla ljud.

Som bollen på ett biljardbord,
ständigt skiftar jag läge.

Bakom stängda dörrar
är det aldrig nån som ser
Bakom stängda dörrar
vet ingen vad som sker
Bakom stängda dörrar
är man ensam kvar
Där ensamheten sväljer
det sista som man har

Ett korus av röster
hörs i vindarnas sus
Ett eko som färdats
genom tidernas brus

Jag tror ofta att jag kan ha kontroll över mina dagar.
När jag tror mig veta att jag kommer att somna in om nätterna,
så kastar jag en sidoblick på morgondagen och föreställer mig att;
Då händer det. Sen händer det. Och det och det.

Var stilla nu
Du Blödande Barn

OM man inte är pessimist
har man ingen cred