Den 19 april var det tre år sedan min pappa somnade in med min mamma, mina två systrar och alla fyra barnbarn vid sin sida. Jag är så glad att han inte somnade in själv. Många gånger kände jag mig utanför i min egen familj. Tror det berott på min psykiska ohälsa för jag blev alltid behandlad likadant som mina systrar.  

I en brutal verklighet
går jag 
över gatans kalla stenar
trampar mina fötter

Häromdagen rullade jag iväg till grannkyrkan några kvarter bort, för att meditera. Detta har jag inte varit i närheten av att göra på tio – tolv år, och då var det måttligt motiverat. Men nu blev jag attraherad av tanken på att sitta och stirra framför mig, i synnerhet i en kyrka, utan någon som helst stimuli tillsammans med andra, med som enda krav att inte röra sig ur fläcken eller framkalla ljud.

Som bollen på ett biljardbord,
ständigt skiftar jag läge.