Vittnet är den andra fristående delen i serien om medlaren Angela Lans där hon ställs inför ett ytterst svårt ärende; att medla mellan en dotter och en pappa, en pappa som är dömd för mord på sin fru, dotterns mamma. Detta är upptakten till ett otroligt spännande kriminaldrama som på ett skickligt sätt även väver in frågor om barnrätt, psykisk ohälsa och våld i nära relation.

I Annika Tibblins debutroman Skambäraren, får vi möta huvudpersonen Hanna och hennes resa tillbaka till barndomens gränslöshet och bristande föräldraskap.…

Om lussekatter som får liv. Om en pappa som förvandlas till mat. Om ensamhet och fågelbo i håret. Fantasin flödar verkligen. Jag och nio-åringen njuter av lässtunden, både av tokerierna och av det, i alla fall stundtals, underliggande allvaret.

Lika barn leka bäst är den femte fristående delen i serien om Sektion M, skriven av Christina Larsson. Det är en kriminalthriller som utspelar sig på olika platser i Sverige och handlar om Nora Feller som när serien startar är utredare på Grova brott i Katrineholm. Hon kommer något stort på spåren men blir motarbetad av precis alla då rättsläkaren plötsligt ändrar dödsorsaken när det gäller en oidentifierad man. Nora blir tvungen att sluta sitt jobb.

Behövs det en bok till om IB-affären? Har inte allt redan sagts? Nästan alla inblandade har skrivit om den. De tre som dömdes för spioneri: Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacsson – källan inifrån IB – har skrivit böcker. Till och med några insiders på IB och SÄPO har behandlat affären i memoarer.

Förra helgen hölls Sverigedemokraternas landsdagar. Jimmie Åkesson pratade om att riva moskéer då islamister är ett hot mot Sverige. Ett…

Det är ett högt tempo i Thomas Bernhards (1931-1989) prosa. Tempot ligger inte i handlingen eller i en uppskruvad händelseutveckling, majoriteten av författarens verk handlar om personer som sitter och tänker. Det är de ordrika svadorna utan styckesindelning som håller högt tempo. Det är ofta bitskt och bittert, men Bernhard gör de inre monologerna till läsvärd underhållning.

Som göteborgare sedan ett kvarts sekel minns jag de stora, tunga spelmaskinerna som stod i något hörn i minsta kiosk, restaurang, grill, kafé, krog… överallt fanns de blinkande lådorna och nästan alltid satt någon där och tryckte på knapparna, till synes i timmar. Själv provade jag aldrig någon av dem, jag har alltid sett spel om pengar på maskiner som lurendrejeri, att slumpen inte är inblandad utan att maskinen är förprogrammerad. Det verkade alltså vara något skumt som pågick där och jag tittade bort. I samband med maskinerna florerade namnet Rade Kotur i samma anda som tungt kriminella grupperingar… Albanligan, OG, ”juggemaffian” vilket förstärkte känslan av att vilja hålla sig borta.

Som vanligt är det pensionärerna på seniorboendet Cooper Chase som har huvudrollen när en ny spännande historia mejslas fram i den fjärde boken om Torsdagsmordsklubben. Och som vanligt är det väldigt mysigt, om man nu kan få säga det om mordhistorier. Men så är det, det finns en stor mysfaktor och massor av humor när Richard Osman så fantastiskt beskriver huvudpersonerna i Den sista djävulen att dö. Den här gången får vi även ta del av hur Elizabeths man Stephen blir sämre och sämre i sin demens och vad de tillsammans beslutar att göra. Oerhört fint beskrivet så att i varje fall jag börjar gråta.

Johanna Frids nya roman Haralds mamma är uppbyggd som ett klassiskt triangeldrama mellan Harald, hans mamma och hans flickvän Claudia. Handlingen börjar lite ovanligt på en flygplats någonstans i norra Sverige dit Claudia tagit sig för att möta upp Harald, som har varit på ett behandlingshem någonstans i norra Norge. Men på flygplatsen dyker även Haralds mamma upp. Hon har bilat upp den långa vägen från Linköping för att hämta honom och ta honom tillbaka till Ön, familjens paradis under flera generationer.