Jag har hört så mycket svidande ”nära-döden”-vacker musik i mitt liv.
Jag borde bli lugn och harmonisk, men jag blir bara sorgsen;
Är det så här det blir?
Eller värre; Inget alls?

Häromdagen rullade jag iväg till grannkyrkan några kvarter bort, för att meditera. Detta har jag inte varit i närheten av att göra på tio – tolv år, och då var det måttligt motiverat. Men nu blev jag attraherad av tanken på att sitta och stirra framför mig, i synnerhet i en kyrka, utan någon som helst stimuli tillsammans med andra, med som enda krav att inte röra sig ur fläcken eller framkalla ljud.

Jag tror ofta att jag kan ha kontroll över mina dagar.
När jag tror mig veta att jag kommer att somna in om nätterna,
så kastar jag en sidoblick på morgondagen och föreställer mig att;
Då händer det. Sen händer det. Och det och det.

Var stilla nu
Du Blödande Barn

OM man inte är pessimist
har man ingen cred