Hjälp att trappa ner psykofarmaka saknas

Den första internationella konferensen någonsin om nedtrappning av psykofarmaka har hållits.
– Det finns så många som skulle behöva hjälp att trappa ner men det finns ytterst få ställen och allra minst för dem som inte kan betala. Vården i Sverige vill oftast inte ta ansvar för detta, säger Carina Håkansson, legitimerad psykoterapeut, doktor i psykologi och en av initiativtagarna till konferensen.

Vad är fel med psykofarmaka?” var rubriken för vetenskapsjournalisten och författaren Robert Whitakers anförande när han deltog i den första konferensen någonsin om nedtrappning av psykofarmaka. Han presenterade flera studier som visade att långtidseffekterna av att medicinera med psykofarmaka när det kommer till funktioner som arbete och sysselsättning ofta är avsevärt sämre, än för dem som kunnat avsluta läkemedelsbehandlingar. Han hänvisade till internationella studier från bland annat Australien, Danmark och Storbritannien som visar att funktionsförmågan är bättre (avseende vardagligt liv med arbete eller studier) för dem som inte tagit antipsykotiska läkemedel, när långtidsuppföljningar gjorts.

– På lång sikt ökar läkemedlen risken för kronisk sjukdom. Nedtrappning kan vara mycket svårt, och utsättningssymtomen varar som regel i flera månader, ibland längre. Det finns inte mycket forskning om vad som händer i hjärnan när vi slutar med psykofarmaka, men möjligheten här är att människor kan få ett helt liv tillbaka, säger Robert Whitaker.

Konferensen genomfördes digitalt och arrangerades av IIPDW, International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal. Forskare, läkare, psykoterapeuter och patienter från olika delar av världen medverkade. 420 personer från 25 länder och från alla världsdelar var anmälda.

Carina Håkansson är initiativtagare till den första internationella konferensen någonsin om nedtrappning av psykofarmaka

En av initiativtagarna är Carina Håkansson, legitimerad psykoterapeut och doktor i psykologi. Hon är kritisk till den ökande förskrivningen av psykofarmaka som också ges till att allt fler. Inte minst är hon oroad över att barn och unga ges olika psykiatriska diagnoser när det ofta handlar om sociala eller psykologiska svårigheter som inte går att bota farmakologiskt.

Joanna Moncrieff, psykiater och professor i socialpsykiatri i Storbritannien berättade att en så stor andel som 17 procent av befolkningen där använder antidepressiva läkemedel. I Sverige är det mer än var tionde person, och läkemedelsberoende är ett uppmärksammat problem.

– Men om en person kommer till vården och vill trappa ner och ta bort psykofarmaka är min erfarenhet att en övervägande del av berörda läkare svarar att ’då måste du ta ansvar för detta ensam’, säger Carina Håkansson och fortsätter:
– Det skulle vara mycket bättre om det gick att samarbeta men väldigt få läkare är positiva och vill i allmänhet inte ta del i eller stötta under nedtrappningen.

Det som behövs är tid, tålamod och mod, menar hon. En av de största utmaningarna är att samhället behöver erbjuda hjälp som är tillgänglig, också ekonomiskt, för alla människor som vill sluta med psykofarmaka.

– Det finns så många människor som skulle behöva någonstans att gå och få hjälp att trappa ner men det finns ytterst få ställen och allra minst för dem som inte kan betala, säger Carina Håkansson.

Amerikanska Laura Delano är en av dem som lyckats sluta med alla de psykiatriska läkemedel hon ordinerades under tio års tid från att hon var 13 år. Hon hade fått diagnoser som både bipolär och borderline (idag emotionellt instabilt personlighetssyndrom, EIPS). Hon trodde länge att hon bara hade två alternativ: att ta läkemedlen eller dö. För henne blev nyfikenheten drivkraften som gjorde att hon lyckades sluta med fem läkemedel på sex månader. Men abstinensen, både fysiska och psykiska symtom varade i flera år: paranoia, ångest, aggressivitet, men också försämrat minne och svåra problem med magen.
– De säger till dig att du har en serotoninbrist i hjärnan, men ingen talar om att 80-90 procent av serotoninet produceras i tarmarna, säger Laura Delano.

Hon tycker att hon kunnat återupprätta ett autentiskt jag, hon kan känna känslor igen, har fått tillbaka den kreativitet hon hade som liten och har för första gången kunnat känna sig närvarande i både ”kropp, själ och ande”.

– När jag blev psykiatriserad som barn missade jag mycket och viktig information. Jag har fått lära mig på nytt att leva, säger hon.

I en punktlista delade hon några nyckel-lärdomar med åhörarna:

1, ”Know your why” – ta reda på varför du vill trappa ner på psykofarmakan.

2, Att ha för bråttom leder ofta till ännu större problem.

3, Utsättningssymtomen är utveckling, de är tecken på förändring och att din kropp läker.

4, När det är som värst – kom ihåg att det är värt det.

5, Svaren finns ofta inom dig, inte någonstans utanför dig.

6, Experterna är vi, som har gått igenom utsättningen av psykofarmaka. Om du inte själv har gått igenom det så kan du inte förstå det.

Magnus Hald är norsk psykiater och har under tio års tid bedrivit psykofarmakafri behandling i Nordnorge. Bakgrunden till att detta blev en rättighet i Norge var att fem brukarorganisationer gick samman och ställde krav på rätten till läkemedelsfri behandling för personer med svår psykisk ohälsa. Regeringen gav direktiv om att detta ska erbjudas och brukarnas erfarenheter ska tas tillvara.

Magnus Hald har bland annat arbetat tillsammans med den finländska professorn Jaakko Seikkula vars metod Open Dialogue visar mycket goda resultat i psykosvården. I nordnorska regionen med 480 000 invånare finns numer sex bäddar i slutenvårdspsykiatrin avsatta för läkemedelsfri behandling. Utgångspunkten är ”inget om mig utan mig”, delat beslutsfattande och inget tvång, berättar Magnus Hald.

– Och snarare än ”behandling” så handlar det om ”samarbete”, sa han under konferensen.

Magnus Hald avslutade med att citera musikern Leonard Cohen: ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in”. (Det finns en spricka i allt. Det är där ljuset kommer in.)

International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal har som ändamål att utveckla forskning och praktikbaserad kunskap för att främja säker nedtrappning och utsättning av psykofarmaka. Institutet vill bidra till evidensbaserade metoder för nedtrappning och utsättning av psykofarmaka och integrering av dessa metoder i de allmänna riktlinjerna, stödja individens rätt till ett informationsbaserat val av psykofarmaka samt främja metoder som stödjer familjer, vänner och utövare att medverka till säker nedtrappning och utsättning av psykofarmaka och som tar hänsyn till de relations- och sociala aspekter som är väsentliga för denna process.

Text: Elin Engström
Bild: pixabay

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!

3 Kommentarer

  1. Miliat den 14 okt 2022 kl 16:05

    Hej!
    Menopaus med nedstämdhet, ångest sömnlöshet – inte deprimerad sattes jag på ssri fluoxetin
    i 4 år
    Har försökt att sluta med mycket farliga utsättningssymtom brain zaps, bränner i kropp och hjärna
    Ilar i tänderna svår huvudvärk varje dag
    Depression, avtrubbad , skakningar av helvete
    Kramp i bröstkorgen, orkar knapp att gå utanför dörren
    Efter 6 månader med alla de här fruktansvärda biverkningar har jag varit tvungen att återinsätta fluoxetin giftet till full dos
    Nu är det 6 månader sedan jag återinsatte mår jag pyton 😞😓
    Vill dra läkare framför domstol för all den skada och lidande de har orsakat utan att informera varken om insättningsbiverkningarna eller utsättningssymtomen 😞😪😪😪😪😡😡😡



  2. Pär Widmark den 26 sep 2022 kl 21:13

    Detta är oerhört viktigt. Jag är ett levande exempel på detta. Jag har gått på Zoloft/Sertralin i 25 år, liksom bensodiazepin. Sedan arton år även morfin. Sedan fem år (av totalt verkningslös) metadon.

    Det finns en enastående utbredd sammanblandning av vad som är beroendeframkallande och inte. De narkotikaklassade (se ovan) kallas det p g a att toleransnivån höjs (samt den moralistiska överdriften om att man kan bli ”hög” på dem. Tja, fråga er VARFÖR människor behöver bli höga?).

    Om jag glömmer ta min apodospåse med bl a maxdosen Sertralin på morgonen är jag svårt sjuk på kvällen. Desperat, ringer min enda anhöriga, systern. Ringer Psykjouren etc. Sen börjar jag titta efter: Aha, jag har glömt en hel dags mediciner. SSRI-preparat är FRUKTANSVÄRT beroendeframkallande. Enda skillnaden mot benso/opioider är att man inte måste ta mer och mer. Men uteblir det, så faller man.

    Förra sommaren hade läkaren glömt förnya receptet på Sertralin i påsarna. Jag märkte inget, men tre dagar senare stod jag med min rullstol, hjulet en decimeter från kajkanten och skulle dränka mig. Denna gång var jag inte rädd för suicid. Eller döden. Så jag vet faktiskt inte varför jag vände tillbaka. Efter ett par dagar hamnade jag på Psyk. Där gav de ju mig vad som stod i datorn. Efter tre dagar (det är ungefär så länge man får återhämta sig nuförtiden), så mådde jag ok. Jag fattade fortfarande ingenting. Det var först ett halvår senare jag av en ren tillfällighet upptäckte att jag just dessa dagar (en vecka) varit utan SSRI. Så farligt kan det vara att upphöra abrupt. Men folk börjar vakna. Det finns nu en en klinik i Stockholm just för SSRI/SNRI-avgiftning.

    Jag måste göra en avvikelse. Morfin? P g a, som en följd av mitt ryggmärgsbråck (efter fall fjärde våningen) så följde hittills arton år av ohygglig nervsmärta (neuropatisk, neurologisk). Man kan likna det vid decennier av tortyr. Så i början av detta år nämnde min underbara physioterapeut som av en händelse att Saroten (osäker på vad det är, antidepressivum, kan det vara SNRI?) hjälper mot nervsmärta. Sagt och gjort, min läkare skriver ut det och vips (med viss överdrift) var 60-70 % av min nervsmärta borta. Detta hade han alltså använt för smärtpatienter i åratal, men pumpar mig i stället full med värdelösa opioider, som jag får leva med till döds.

    Vart vill jag komma? Jo, att jag såklart vill stega mig upp till maxdosen av Saroten, varför inte? Men det råkar krocka med Sertralin. Ska man upp till dom nivåerna Saroten måste man sänka det andra. Annars påverkas hjärtat. Det var vad vi prövade i somras. Ok, det var en turbulent tid för mig, men det gick åt pipan. Jag var själv tvungen att öka på till maxdosen Sertralin igen, för jag höll på att förlora förståndet. Och alltså sänka Saroten. Så i praktiken måste jag välja; Svår nervsmärta eller svår psykisk ohälsa. Det är inte klokt, men så beroendeframkallande är Sertralin. Jag vill inte piska upp nån oro här, men rönen säger också att långvarig användning av SSRI kan generera demens. Och samma paradox; Långvarig psykisk ohälsa genererar OCKSÅ i värsta fall demens. Däremot vet jag inte vad jag hade varit om jag INTE blivit insatt på Sertralin. Vad vi vet är att hos nästan alla preparat avtar effekten efter långvarig användning. Så det blir en form av Pyrrhusseger hur man än gör.



  3. Jens Todor Roved den 24 maj 2022 kl 09:32

    Tack för att ni finns till!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021