När mitt absoluta favoritband Mando Diao släppte sin skiva I solnedgången med låten Vi lever nu 2020 var det pandemitider och så som man kan tolka låten handlar den om denna mycket svåra tid. Ett tema som lyser igenom är ensamhet. Något stort och mörkt. Solnedgången blir till slut mörk.

Dagarna har blivit ljusare och det känns.
Det är mycket som förändrats i mitt liv under dom senaste tjugofem månaderna.
Men det är nu jag själv börjar märka mina styrkor och vad som hjälper mig i min vardag, i mitt sociala liv helt enkelt.

Jag blir snabbt sorgsen när jag sätter mig vid de andra utstötta på T-centralen. 
Jag känner deras ensamhet som utanför. De samlas för att de tankar värme. 
Jag vet hur man kan sova fast man sitter och stirrar ut i intet. 
Jag känner hur deras ensamhet slukar dem envar och de är alla utanför.

Det är en het sommardag och jag och min särbo har varit ute och träffat olika människor som jag antingen känner bra eller endast ytligt. Vi har extremt lite saker framför oss denna sommar 2022.

Om man inte ha någon förälder i livet, inga barn, inga barnbarn, ingen partner och är i den åldern då man står på tröskeln till åldrande och… ja, ni vet, och där de flesta vännerna tappades bort på vägen, och man därtill är pensionerad eller ”arbetsbefriad”…

Nätterna är kalla och även dagarna nu i januari.
Jag fryser alltid. Kanske på grund av att jag omedvetet spänner mig för att jag vet om månaderna vi har framför oss.
Ett år har gått.
Och det här årets nyårstext tänkte jag ska bli mer av vad jag faktiskt tycker är viktigt. Det är tacksamhet.