Det är tyst. Jag hör bilarna utanför förgäves leta efter en ledig parkeringsplats. Det är kallt ute och mörkret om kvällarna kommer närmare och närmare. Det känns som om höstmörkret speglar mitt inre. 

Min mentala hälsa är annars rätt bra just nu eller är det endast något jag desperat vill inbilla mig för att inte krackelera? Jag tänker ofta tillbaka på tiden när jag var helt ensam och gick neråt på Östgötagatan, på söder i Stockholm. Där fanns en lekpark med ett litet hus man kunde klättra upp till för att komma till rutschbanan. Det var en perfekt plats att sova på om nätterna för mig. Visst, det var kallt och blåste men gav lite skydd ändå.

I våras öppnade St Pauls kyrkan. Plötsligt en dörr till mat och värme. Jag minns Klaragården där jag uppehöll mig under tiden jag var hemlös. Nu har tiderna förändrats och mycket som funnits har försvunnit. Det var med glädje jag första gången öppnade dörren till en ”ny” kyrka.