Var ligger dagens Hälle?

Med facit i hand är det smärtsamt att se reportrarna ställa frågor till Göthe Ohlsson i den minidokumentär som DN publicerar idag. Varför höjdes en man till skyarna som förgrep sig på pojkar?

När det fanns så många ansvariga som kunde reagerat. En del i svaret är säkert att de som placerades på pojkhemmet Eolshäll i södra Stockholm inte ansågs värda att lyssna på. En kunskap att ta med sig och förvalta i dag.

Vi har ännu bara fått ta del av första avsnittet av DN-journalisten Björn af Kleens granskning av vad som försiggick. Han hörde av sig under researchen så jag visste att det var på gång.

Han ville veta om det fanns mer information efterlämnad av Anne Skånér. Hon verkar ha varit den absolut första som satte denna historia av övergrepp på omhändertagna unga pojkar på pränt i RFHL:s dåvarande tidning Oberoende. Man kunde väntat sig mer uppmärksamhet efter hennes artikel 2013.
Jo, minnesmärket, det gamla ankaret i Eolshäll, fick en plakett med ny inskrift. Nu tillägnades minnesplatsen pojkarna, inte deras förövare, som tidigare. Det kan tyckas som en liten sak, men helt nödvändigt.

I spåren av Vanvårdsutredningen, Upprättelseutredningen och Ersättningsnämnden var den politiska inställningen att nu orkade ingen lyssna mer. Nu var det ersatt och klart.

Den aktuella granskningen visar återigen att så långt ifrån var eller är, fallet. En av dem som är med i DN: artikel fick inte ens sin sak prövad av Ersättningsnämnden på grund av att placeringen var frivillig.

Det ska bli intressant att se var Björn af Kleen landar. Jag hoppas att det blir i att detta är ett sår som fortfarande blöder. Och som behöver läggas om en gång för alla. Och vi borde också ställa oss frågan – var ligger dagens Hälle ? (slang för Eolshälls pojkhem och syftar på helvete).
En del vet vi bland annat från granskningar av SiS-hem. Rapporter om sexuella övergrepp där kommer med ojämna mellanrum. Men vilket stöd och vilken upprättelse finns det för barnen som utsätts i dag? Är den bättre än den pojkarna på Eolshäll fick? Svaret är inte givet.

Till Ersättningsnämnden kunde de vända sig som varit placerade fram till 1980.
Pojkhemmet drevs till 1990.
Göthe Ohlsson dog 1992.

Fast han fanns inte i folkbokföringsregistret under det namnet. Min tidigare uppdragsgivare* på Sveriges begravningsbyråers förbund, Ulf Lernéus bidrog med information om hur man hittar i register. Något som hjälpte till att lösa gåtan om vem Göthe Ohlsson egentligen var.

Det får vi nog läsa mer om i kommande delar av serien. I väntan på dem tycker jag du ska läsa Anne Skånérs text där hon undrar varför det är så tyst om övergreppen på pojkar. Den skrev hon 2011. Många år före sin tid.

*Jag har tidigare gjort deras fina tidning Memento i tio år.

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i

3 Kommentarer

  1. Anna Fredriksson den 11 jun 2023 kl 12:08

    Tack Peter och Gun-Lis för att ni läst och kommenterat!
    Nu har ju resten av artiklarna i serien kommit.
    Jag reagerar särskilt på det här i texten från DN 1 juni:
    https://www.dn.se/sverige/fick-tips-om-overgrepp-avskrevs-som-rykten/
    ”Anders Wijkman nåddes av uppgifter om misstänkta övergrepp 2013 då tidskriften ”Oberoende” granskade Ohlsson utifrån anonyma källor. Wijkman inledde ingen egen granskning då, och uppmanade heller inte Röda korset att göra det 2013.
    – Nej. Det var en ganska kort intervju. Det var mer en fråga: kände du till? Och jag sade nej, säger Wijkman.
    Efter att ha tagit del av DN:s granskning vill Anders Wijkman däremot agera. Han tycker Röda korset bör inleda ett slags försoningsprocess med pojkarna på Eolshäll.
    – Jag var inte klar över omfattningen då. Det är svårt som enskild individ – jag lämnade Röda korset 1988. Men när vi nu vet omfattningen skulle Röda korset kunna göra någonting. Och det är klart att jag medverkar, säger han. ”

    Jag undrar nu: Läste Anders Wijkman inte texten i Oberoende?
    Jag har letat i mina högar, trodde jag hade kvar tidningen, men hittar den inte. För det är som du säger Peter att Anne skrev bra. Jag ska se till att jag hittar hennes text och publicera den igen.
    Jag skulle önska att de stora redaktionerna ibland läste små nischade tidningars texter. Då skulle de få många tips på olika slags granskningar.



  2. Peter Roth den 11 jun 2023 kl 09:56

    Tack för en fin text och tack för länken till Anne Skånérs artikel. Hon skrev ju riktigt bra!
    Som uppväxt i Hägersten har jag alltid vetat om att Eolshäll funnits där. Men det har alltid varit dolt. Levt där i skymundan bakom träden och buskarna, ner mot vattnet. I enskildhet, skyddat från insyn rent fysiskt. Och nu förstår jag att även verksamheten där har varit förborgad mot insyn. En plats med sitt eget liv och sina egna normer. Och tydligen till och med för många ett rent helvete .



  3. Gun-Lis Angsell den 30 maj 2023 kl 09:07

    Ja Anna, jag gråter av förtvivlan över allt detta. Att ingen såg eller förstod. Blindheten för det som ligger utanför de filer vi kör på. Vad finns som vi inte ser i dag? Massor, förstås. Hur ska vi komma utanför de ramar som skapas av regler, rutiner, vanor och riktlinjer? När och hur ska vi se barnen? Kunna låta varje enskilt barn vli huvudperson. Ha tid och tålamod att skapa den tillit som krävs för att barn ska berätta?
    Om Göthe Olsson raljerade man. Man översåg med att han slarvade med många av de regler som gällde. Han var ju bra med pojkarna.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021