Tänk, att vi i vårt moderna land har så enormt stort behov av att kontrollera människor, att vi förnedrar människor. Förnedrar människor å det grövsta. Jag pratar om en myndighet som bara behövande går till. Bara de som är i behov av hjälp kommer hit. Jag pratar om socialtjänsten.

När mitt absoluta favoritband Mando Diao släppte sin skiva I solnedgången med låten Vi lever nu 2020 var det pandemitider och så som man kan tolka låten handlar den om denna mycket svåra tid. Ett tema som lyser igenom är ensamhet. Något stort och mörkt. Solnedgången blir till slut mörk.

Dagarna har blivit ljusare och det känns.
Det är mycket som förändrats i mitt liv under dom senaste tjugofem månaderna.
Men det är nu jag själv börjar märka mina styrkor och vad som hjälper mig i min vardag, i mitt sociala liv helt enkelt.

Jag blir snabbt sorgsen när jag sätter mig vid de andra utstötta på T-centralen. 
Jag känner deras ensamhet som utanför. De samlas för att de tankar värme. 
Jag vet hur man kan sova fast man sitter och stirrar ut i intet. 
Jag känner hur deras ensamhet slukar dem envar och de är alla utanför.