På Göteborgs filmfestival: Kön och andra fiktioner

I Paul B Preciados dokumentär Orlando, My Political Biography uppstår kön i glimtar. På samma sätt uppstår titelkaraktären – Virginia Woolfs Orlando – i glimtar när filmens medverkande lånar ut sina kroppar för att gestalta hen.

En självbiografisk intervju övergår omärkligt i Woolfs originaltext, och plötsligt står Orlando där, på den frusna Themsen, hänryckt av begär till den ryska Sasha. Men så panorerar kameran, en kuliss rullas undan och filmstudions maskineri blottläggs. Orlando är en fiktion som blir levande för en stund, när vi lägger vår misstro åt sidan och låter oss hänföras av skådespelets magi.

På samma sätt med kön, som också konstrueras, spelas och presteras under filmens lopp. En sexarbetare säljer Kön via webcam, några dragqueens levererar dekadent Kön i en musikalisk sekvens. Men så återkommer filmen till dokumentärt material, och vi erfar att de flesta av dess medverkande (samtliga transpersoner) har ett ganska krasst synsätt på kön.

Binärt kön är något som står i våra pass, något vi agerar ut inför psykiatriker för att få hormoner utskrivna, något vi gestaltar för vårt levebröd. Flera av de medverkande refererar till sig själva specifikt som transmän eller transkvinnor snarare än män eller kvinnor, och andra rycker på axlarna inför kravet på att ens bestämma eller veta ”vad man är”. Illusionen om äkthet punkteras ständigt av normkritisk rebelliskhet, queer teori eller verklighetens och kroppens oförmåga att leva upp till den idealiserade bild som är Kön.

I Orlando, My Political Biography är kön som andra fiktioner: något vi gör för njutnings skull, eller för att undersöka något. Och precis lika flyktigt.

Siri Landgren

Orlando, My Political Biography 
Manus och regi: Paul B Preciado
Göteborgs filmfestival