Livshotande avgiftning

LG berättar:

”Jag gick nyligen igenom en nedtrappning av bensodiazepin som jag inte minns mycket av på grund av en minnesförlust som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden ifrån när jag blev inlagd. Det jag berättar är vad jag minns, jag har hemskt luddiga minnen, men vänner och personal på sjukhuset har fyllt i minnesluckorna. 

Jag blev inlagd på avdelning 52 och fick standardnedtrappningen på Oxascand (lugnande medel, bensodiazepinderivat/FASS). Först 40mg sedan 30mg nästa dag, därefter 20mg och 10mg efter fyra dagar. Det räcker naturligtvis inte. Min sjukhusvistelse för avgiftning var under två veckor. Jag har ett minne av att de förlängde min vistelse med några dagar, men någonstans där så skrev de bara ut mig helt plötsligt. Jag vet inte exakt varför, om jag var nere under gränsvärdet på 200ng/ml som de använder sig av på avdelning 52. Då är man avgiftad tycker de. 

Ute på sjukhusområdet vaknade jag plötsligt till. Jag bara står där med mina väskor och fattar ingenting. Tydligen gick jag tillbaka och tog hissen upp till avdelning 52 igen, helt förvirrad. De skulle precis kasta ut mig när läkaren kommer och förhindrar detta. Ofattbart att personalen inte märkt hur förvirrad jag var när de skrev ut mig. Jag minns inte exakt hur det var men tror att jag fick en nedtrappning till. 

Under den tiden fick jag mitt första epileptiska anfall på natten. Jag har förstått att det var ett kraftigt anfall. Sedan får jag ett till anfall. Inget av detta minns jag, men har fått det berättat för mig av både sjukhuspersonal och kompisar som också var inlagda. Därefter får jag ännu ett anfall som varade i tjugo minuter. För detta får jag ingen medicin, ingen hjälp.

Därefter, men jag minns inte hur långt tid efter, får jag ytterligare ett epileptiskt anfall som varade i 25 minuter. Jag vet inte om jag då fick något kramplösande, för jag minns inget och har inte fått något berättat för mig. Mitt nästa anfall varade i 45 minuter. Efter detta flyttas jag till en neurologisk mottagning. Där sövdes jag och låg sedan i respirator i fem dygn. 

Jag minns inte när jag vaknade efter detta. Helt plötsligt är jag bara på neurointensiven. Då har jag fått lunginflammation också och har förlorat talet. Jag kan inte skriva, stava, knappt läsa. Man talade om geriatriken (vård vid sjukdomar som hör ihop med åldrandet) och skulle återkomma om en eventuell förflyttning dit. Trots att jag inte kunde uttrycka mig minns jag att jag i panik tänkte “nej nej nej!” Jag fick höra att jag ska vara glad att jag lever. Den enda medicin jag erbjöds var en Oxascand i två nätter.

Det är väldigt märkligt att jag efter hela denna resa inte får Stesolid (ångestdämpande, muskelrelaxerande, kramplösande, lugnande och sederande preparat/FASS). Jag hade kunnat åka på ännu fler krampanfall. Längre epileptiska anfall kan vara livshotande. När jag efter avgiftningen fick åka till ett behandlingshem kunde jag fortfarande knappt prata och hade extrema problem med koordinationen. Att ta på en tröja kunde ta över fem minuter för jag fattade inte hur man gjorde. Jag kunde inte svara på enkla frågor, visste inte mitt eget personnummer. Från det första epileptiska anfallet tills jag var någorlunda återställd igen tog det över sex månader. 

ENOUGH! undrar; var allt detta lidande nödvändigt? Hur hade det sett ut om LG hade fått en långsam nedtrappning och Stesolid efter första krampanfallet?

ENOUGH! – en skrivargrupp

Vilka är vi?

Vi är de som vägrar tiga när våra vänner på beroendemottagningarna far illa. Många har dött en för tidig död. Vi har nu fattat pennan för vännerna som ber om hjälp men ingen får. Vi vill synliggöra det osynliga folket, vars röster inte hörs, vars liv inte räknas.

enough
Print Friendly, PDF & Email

3 Kommentarer

  1. Lars Eriksson den 4 okt 2022 kl 18:50

    Stackare, ja, jag gråter för oss båda nu
    Söp i flera år,. Förkortar storyn kraftigt
    Ha jag lever
    Till stor förtret för många
    Hoppas du vill skriva till.mig
    Erlars580@gmail



  2. Pär Widmark den 29 sep 2022 kl 22:04

    Jag fick en chock när jag läste detta i morse. Det är alltså sant det jag hört. Det kan vara direkt livshotande att kapa benso hastigt. Båda artiklarna (kommentarsfältet inbegripet) var oerhört viktiga för mig att läsa. Jag håller nämligen sen några månader på med att trappa ner både morfin och benso SAMTIDIGT. Det är fan ingen lätt match. Spec. när man är helt isolerad och inte gör det med läkarens medverkan (vi har pratat om det i åratal men det blir aldrig av). Så jag måste ta saken i egna händer.

    Droppen var i somras. Ok för min ofattbara nervsmärta. Men den kommer så mycket glesare nu sen jag fick Saroten. Missförstå mig rätt, men det som varit ett faktum i åratal, att jag ALDRIG mer får ta en kall öl i solen, en whisky med is på balkongen. Nä. Det blir för mycket för mig. Och VARFÖR ska jag ta maxdosen morfin och Stesolid när jag under en period i höstas varken hade smärta eller svårare ångest. Det är sjukt. Så jag satte igång. Med TVÅ preparat som vi kan räkna till decennier som jag använt. Det sägs att man ska ta morfinet först, sen benso. Men kära nån, man får ju ständigt bakslag med neuropatisk smärta, och rusar i höjden rakt av. Men om det är någorlunda tillfälligt, ska man då inte trappa ner NÅNTING? Så det har varit ett sorts växelbruk, som funkat förvånansvärt bra. Men…

    Skammen är enorm när det inte går som man tänkt sig. Det blir obegripligt, FÖRUTSÄTTNINGARNA FINNS. Men när jag läser dessa vittnesbörd så förstår jag; Det spelar ingen roll hur motiverad och bättre du känner dig. Dessa preparat är RÄVGIFT då det kommer till utsättning. Mitt mål har varit att göra mig av med merparten till nästa sommar, så jag kan svalka mig i solen med den där bärsen i den allt varmare solen. Gomorron. När jag läser ovanstående förstår jag att det kan ta ÅR att bli av med merparten av vare sig det ena eller det andra.

    Förut gav jag blanka fan i riskerna. Jag kunde svälja ner en morfin med en starköl på krogen (men en gång somnade jag mitt framför mina kompisar när jag tagit en djup klunk bärs. Ohyggligt pinsamt och raskt uppbrott). Men det är annat läge nu, när jag dessutom har metadon i kroppen. Jag vill inte få andningsdepression och dö mitt framför mina vänner (tja, det skulle va för min skull. Men inte så schysst mot dem). Så har jag lyckats komma ner en Stesolid och kanske 1 ½ Morfin på några månader får jag nog vara stolt nog. För utan stöd, en plan, i isolering, och med dåliga såväl fysiska som psykiska nerver så måste jag – motvilligt – erkänna att det är beundransvärt. Elände bara att detta kan vara ett fem – tioårsprojekt, vad vet jag? Tack för artiklarna. Skammen har släppt lite.



  3. […] LG: Se separat artikel. […]



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

Webshop

Beställ till lösnummer av tidningen eller en bok som vi säljer.

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021