Nu är all tid min

Den här djupa förbannade ensamheten. Det oändliga tomrummet. Den enorma sorgen.
Jag försöker fylla dagarna, men ändå fattas det mig.

Ett sms. Vardagsorden. Vardagsoron.
Meningen med helgen. Meningen med orden. Meningen bakom oron. Samhörigheten.
Siffror som ökar vid ikoner. Snälla små vibrationer i fickan. ”Jag har slutat, vad gör du?”.
Jag försöker hitta en morgonrutin som fungerar. Men den är så tyst. Inget meddelande.
”ÄNTLIGEN. Jag har haft så tråkigt!”.

Jag gör saker. Jag skapar. Jag ser saker. Jag hör saker. Jag upplever saker. Jag vill skicka ett meddelande. Berätta allt. Det finns ingen där. Det är tomt. Jag blir ledsen. Jag vill ringa henne och säga att jag är ledsen. Fast orsaken till att jag är ledsen, är för att hon inte finns mer.

Jag kan ringa och ringa och ringa. Antingen är det ingen där, eller fel person. Jag avskyr signalerna som aldrig kommer ringas, den oändliga tystnaden i det eviga ringandet.

Vi finns inte.


Allt jag är och gör, allt som hände mig är. Men det är ensamt. Tiden läker alla sår. Jag klamrar mig fast vid pendeln.

Fram och tillbaka. Då och nu. Vi och jag. Vi och sen. Vi och jag. Fram och tillbaka. Tiden ska läka. Jag gungar fritt i ett tomrum. Tiden vaggar mig.

Tick. Tick. Tick. Tystnaden är öronbedövande. Tick. Tick. Tick. Hjärtat tickar i otakt. Tick. Tick. Tick. Tack. Tick. Tick. Tick. Tack. Tick. Tick. Tick. Tack.

Ekot av vad vi var, blir en dov klang. Den följer livet. Det blir lugnare en stund, då det levande livet forsar in genom den öppna dörren. Sedan kommer natten och de dova klangerna ökar.

Men ensamheten är på något vis enklare de mörka timmarna. Tiden när du alltid sov, när tiden var min egen.

Nu är all tid min. Bara min.
Tiden som går.
Tiden som läker alla sår.

Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack.

Lm Johnsson
Finns under Yolours på Instagram och Facebook
”Syftet med Yolours är att sprida hur skapande kan vara läkande. Skapa för att läka – Läka för att skapa!”

Print Friendly, PDF & Email
Postad i

1 Kommentar

  1. Pär Widmark den 22 aug 2022 kl 15:03

    Fantastiskt att få läsa detta. Om det är någon avliden, ett uppbrott eller bara ofrivillig ensamhet framgår ju inte fullt ut, men det spelar ingen roll. Som varandes ensam man (jag lämnar mina fysiska handikapp därhän, de hade kanske inte behövt spela nån roll eftersom de inte gjorde det i början strax efter att de tillstötte) så kan det vara skönt att någon fokuserar på manlig ensamhet eftersom den bara nämns i förbifarten i media, ungefär som; Skyll dig själv. Eller så skrivs det långa artiklar om incelmän, ungefär som om det skulle vara nån norm.

    Det finns ensamma män som beter sig förfärligt, blir självmordsbombare, terrorister, högerextremister eller helt enkelt hängiver sig åt osunt internet-beroende, finner parallella verkligheter där, med alla konspirationsteorier och alternativa fakta som härjar där. Går in i sekter. Eller det vanligaste; Blir missbrukare. Allt sådant skrivs det spaltmetrar om.

    Och ja, det finns evidens för att kvinnor klarar av att leva ensamma mycket bättre, även barnlösa, utan att förlora en massa värden i livet eller sociala sammanhang. Men vi andra då? Om jag får drista mig till att säga det så läggs enormt mycket fokus på kvinnor, kvinnan, och hennes utsatthet vart man än vänder sig. Som offer, som förlorare, som tyngda av en ”patriarkal överhöghet” (vilken jag personligen aldrig sett eller lagt märke till, inte ens från min tidiga barndom. Men det kan vara strunt samma). Deras skuldkänslor och hukande under allt ansvar för barn, arbete, karriär eller motsatt; lågstatusjobb med dålig lön.

    Men I världens mest ensamboende land varken syns, hörs eller behandlas den enorma manliga ensamheten. I så fall bara statistiskt, i förbifarten. Deras sorg, förtvivlan och, inte minst, den höga självmordsstatistiken ägnas inte mycket skriverier om. Den ensamheten skapar inga rubriker. I värsta fall bara som något patetiskt faktum, kan man tycka.

    Det kan gå dagar utan att jag träffar andra människor än från vården eller omsorgen, varav åtminstone till hälften är sådana jag inte valt, och skulle valt bort om jag inte varit i beroendeställning. När telefonen (snart ett arkiverat ord) ringer vet jag nästan exakt vem av få det kan vara. Om man är barnlös, knappt har någon anhörig och utan kvinna sen över ett decennium osv, vart går man då? Till kyrkan? Det KAN vara en patetisk flykt.

    Inget i denna utläggning har troligen värst mycket med den otroligt fina dikten att göra, det skulle inte vara poesi annars. Det var bara tankar och känslor som drabbade mig.

    (jag reserverar mig helt och fullt från detta om texten inte har en manlig författare, det framgår inte fullt ut utan var bara något jag tog för givet)



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

Webshop

Beställ till lösnummer av tidningen eller en bok som vi säljer.

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021