Nu är all tid min

1 Kommentar

1. Pär Widmark den 22 aug 2022 kl 15:03

   Fantastiskt att få läsa detta. Om det är någon avliden, ett uppbrott eller bara ofrivillig ensamhet framgår ju inte fullt ut, men det spelar ingen roll. Som varandes ensam man (jag lämnar mina fysiska handikapp därhän, de hade kanske inte behövt spela nån roll eftersom de inte gjorde det i början strax efter att de tillstötte) så kan det vara skönt att någon fokuserar på manlig ensamhet eftersom den bara nämns i förbifarten i media, ungefär som; Skyll dig själv. Eller så skrivs det långa artiklar om incelmän, ungefär som om det skulle vara nån norm.

   Det finns ensamma män som beter sig förfärligt, blir självmordsbombare, terrorister, högerextremister eller helt enkelt hängiver sig åt osunt internet-beroende, finner parallella verkligheter där, med alla konspirationsteorier och alternativa fakta som härjar där. Går in i sekter. Eller det vanligaste; Blir missbrukare. Allt sådant skrivs det spaltmetrar om.

   Och ja, det finns evidens för att kvinnor klarar av att leva ensamma mycket bättre, även barnlösa, utan att förlora en massa värden i livet eller sociala sammanhang. Men vi andra då? Om jag får drista mig till att säga det så läggs enormt mycket fokus på kvinnor, kvinnan, och hennes utsatthet vart man än vänder sig. Som offer, som förlorare, som tyngda av en ”patriarkal överhöghet” (vilken jag personligen aldrig sett eller lagt märke till, inte ens från min tidiga barndom. Men det kan vara strunt samma). Deras skuldkänslor och hukande under allt ansvar för barn, arbete, karriär eller motsatt; lågstatusjobb med dålig lön.

   Men I världens mest ensamboende land varken syns, hörs eller behandlas den enorma manliga ensamheten. I så fall bara statistiskt, i förbifarten. Deras sorg, förtvivlan och, inte minst, den höga självmordsstatistiken ägnas inte mycket skriverier om. Den ensamheten skapar inga rubriker. I värsta fall bara som något patetiskt faktum, kan man tycka.

   Det kan gå dagar utan att jag träffar andra människor än från vården eller omsorgen, varav åtminstone till hälften är sådana jag inte valt, och skulle valt bort om jag inte varit i beroendeställning. När telefonen (snart ett arkiverat ord) ringer vet jag nästan exakt vem av få det kan vara. Om man är barnlös, knappt har någon anhörig och utan kvinna sen över ett decennium osv, vart går man då? Till kyrkan? Det KAN vara en patetisk flykt.

   Inget i denna utläggning har troligen värst mycket med den otroligt fina dikten att göra, det skulle inte vara poesi annars. Det var bara tankar och känslor som drabbade mig.

   (jag reserverar mig helt och fullt från detta om texten inte har en manlig författare, det framgår inte fullt ut utan var bara något jag tog för givet)