Migrationsmyten borde väcka politikerna

I Migrationsmyten, Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm, utgår Peo Hansen från modern penningekonomisk teori – MMT. Utifrån den kritiserar han den av alla accepterade ”ortodoxa” nationalekonomin som menar att en stats utgifter skall svara mot dess inkomster och skatter. Det är helt fel. En stat är ingen hushållande familj. Staten kan förse marknaden med hur mycket pengar som helst. Ett exempel på det är de enorma stödpaketen under pandemin. Jag måste här tillstå att jag inte är tillräckligt bevandrad för att ta ställning till de skilda ekonomiska teorierna.

Nu är detta inte det enda spåret i boken. Hansen visar till exempel att de mycket bestämda och samstämmiga åsikterna från regeringen och finansinstituten i Sverige om att den stora flyktingmottagningen från 2015 skulle leda till kraftiga försämringar av ekonomin inte alls besannades. De förväntade underskotten blev under de kommande åren tvärtom rejäla överskott. Tack vare det statliga stödet kunde kommunerna expandera vilket gav ökat skatteunderlag. I sin tur gav det förutsättningar för kommunerna att inte bara utveckla flyktingmottagning utan också generellt bygga ut välfärden. Ett exempel är Laxå där kommunstyrelseordföranden konstaterar att kommunens ekonomi och livet där varit fattigare utan de nyinflyttade.

Hansen noterar att EU bedriver ett dubbelspel. Å ena sidan gör man allt för att hindra flyktingar att komma till Europa. Man skärper gränserna, bygger murar i till exempel Grekland och Bulgarien, skickar drönare till Belarus och vapen och annan utrustning till många afrikanska stater så att de kan förhindra människor att ta sig till Europa. Turkiet har fått många miljarder euro för att syriska flyktingar inte skall vandra vidare till Europa.

Å andra sidan inser man i Bryssel att Europa har ett allt större problem med en åldrad befolkning och brist på arbetskraft. Redan 2010 sade vår kommissionär Cecilia Malmström: ”Vi behöver migranter för att säkerställa vår ekonomiska överlevnad”.

Politiken går då ut på att dels låta kvalificerad arbetskraft komma hit, dels säsongarbetare utan några rättigheter, som ska sköta jobb som inte européerna förmår göra. Till exempel att plocka bär och plantera träd i Norrland till löner långt under miniminivåer.

När ledande tidningar som The Guardian skriver att Polen ”vägrar att ta emot migranter över huvud taget” är det helt fel. Sedan 2014 finns det cirka två miljoner ukrainare med tillfälliga arbetstillstånd i Polen. Landet skulle inte kunnat utveckla sin ekonomi och välfärd utan dessa migranter. Hansen visar att situationen i Sverige är likartad. 40 procent av våra läkare är utrikesfödda och merparten av de som sköter åldringsvården är invandrare. Utan dem skulle vården bryta samman.

I själva verket, menar Hansen, har Sverige förutsättningar att klara utmaningarna på arbetsmarknaden tack vare den relativt stora tidigare flyktinginvandringen. Problem kan dock uppstå om den nuvarande restriktiva politiken fortsätter.

Migrationsmyten borde väcka både debatt och våra politiker. Men den tycks vara så kontroversiell att den bara bemöts med tystnad. På sikt tror jag det är olyckligt för både Europa och Sverige.

Jan Molin

Migrationsmyten
Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm
Peo Hansen
Leopard förlag