Vi har hunnit längre med jämställdheten

Så jävla trött. Titeln är både slående och lockande. Och visst går det att känna igen problematiken. Kvinnor bär den mentala bördan i hemmet och vardagen. Axlar familjeansvaret, håller i alla trådar, står för planering och skapar rutiner för att allt ska fungera, medan mannen i bästa falla ”hjälper till”.

Boken baseras på författarens egna erfarenheter. Hon har också intervjuat ett antal medsystrar som alla utropat ”jag också” och bidragit med sina erfarenheter.

Flyhänt skrivet och lättläst. Men, i min smak, onödigt många upprepningar och exempel på det som man fattar redan i första kapitlet. Och jag tycker att budskapet kommer väl sent för att vara intressant. De förhållanden som beskrivs känner jag igen i min generation, det vill säga 1960- talet och några decennier framåt och förstås bakåt. Min erfarenhet är att dagens unga familjer delar på både sysslor och ansvar. Kanske har jag fel? Kanske är det annorlunda i Sverige än i Amerika?

Det avslutande budskapet är (förstås) riktat till kvinnorna, släpp kontrollen. Förändring är möjlig, men eftersom alla familjer och relationer är olika finns inget universalrecept. Alla måste hitta sin väg till balans. Det är klokt. Framförallt kan denna balans bli till nytta i nästa generation.

Gun-Lis Angsell

Så jävla trött
Om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring
Gemma Hartley
Översättning Hillevi Jonsson
Natur&Kultur

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2020