- 38Delat
- E-post
Samtidigt som Vanvårdsutredningen sätter igång hösten 2006 är det val och Sverige får en borgerlig regering. För Alliansen är det full fart framåt. För Vanvårdsutredningen är det full fart bakåt. Nu ska Sveriges historia skrivas om.
Detta har hänt: I högt tempo har socialtjänstminister Morgan Johansson (S) fått fram en förstudie om vanvården och hunnit sätta igång den svenska upprättelseprocessen. Efter valet får han gå.
I riksdagen får de borgerliga partierna egen majoritet efter tolv år i opposition. Den här gången är de väl förberedda. När de tar över regeringskansliet har de redan ett färdigt program med reformer som de kommit överens om att genomföra. Kanske har de bara fyra år på sig, ingen vet. Det är bara att köra.
Alla får inte samma makt och inflytande i den nya regeringen. Kristdemokraterna är minst med sju procent av väljarna bakom sig och får tre statsrådsposter. Partiledaren Göran Hägglund blir socialminister och chef för socialdepartementet. Han tar hand om hälso- och sjukvårdsfrågorna. Maria Larsson blir statsråd och får ansvar för barn- och äldrefrågor på samma departement.
Kristdemokraterna är fortfarande starkt förknippat med så kallat mjuka frågor, men har precis som de övriga samarbetspartierna genomgått en ganska rejäl makeover sedan regeringsåren 1991-1994. Samhället och politiken har förändrats. Nu seglar de borgerliga partierna under gemensam flagg och ska vara överens om allt. Annars händer inget.
*
Ingen vanlig utredning
Samma Göran Johansson som skrivit Socialstyrelsens rapport har utsetts till utredare och ska leda Vanvårdsutredningen. Han är en rutinerad ämbetsman och utredare med en bakgrund både som socialchef och tjänsteman på Socialstyrelsen och har jobbat med barnfrågor länge. Men detta är något helt nytt och mötena med de vanvårdade ska påverka honom på ett sätt som inget tidigare arbete gjort.
Uppdraget är att granska allvarliga övergrepp och vanvård inom den sociala barnavården för att kunna undvika det i framtiden. Offren ska intervjuas och dela med sig av sina erfarenheter. Det enda som krävs är att brotten ska vara preskriberade och inte längre möjliga att ta upp i domstol. Den socialdemokratiska regeringen har inte satt någon gräns mellan vanvård nu och vanvård då. Allt ska fram i ljuset.
Vanvårdsutredningen kommer efterhand att diskuteras som en sanningskommission och jämföras med sådana som förekommit i andra länder. Ett statligt utredningsjobb, med inspiration av sanningskommissioner, kallar Göran Johansson själv sitt arbete.
Sanningskommissioner har blivit ett sätt att synliggöra systematiska missförhållanden och förbereda för någon form av gottgörelse, som historikern Malin Arvidsson tio år senare beskriver det i sin avhandling Att ersätta det oersättliga. Sanningskommissionerna och deras uppdrag kan se olika ut, men precis som i Sverige anses möjligheten att få sin historia dokumenterad ofta som en upprättelse i sig. I bland kallar man den här typen av tillfälliga, politiskt tillsatta organisationer för sannings- och försoningskommissioner.
I Vanvårdsutredningen möte med de vanvårdade handlar det inte om att försonas med förövarna. Utredningen tar bara in de drabbades historia med sikte på en offentlig upprättelse för dem. Men hur staten ska gälda sina försyndelser mot barnen ligger utanför Vanvårdsutredningens uppdrag.
*
Det är ett mycket ömtåligt och grannlaga uppdrag som ska utföras. De vanvårdade måste tas omhand på bästa sätt med de begränsade medel som står utredningen till buds. Det är viktigt att de som ska möta de vanvårdade, ta emot alla samtal och intervjua dem på plats också har en känslans kompetens. Dessutom måste det gå undan.
– Min styrka är att samla på mig folk som är duktiga, säger Göran Johansson.
Ett kansli inrättas i snabbt uppmöblerade lokaler i Stockholms centrum. Två gånger måste utredningen flytta till en ny adress. Telefonmottagningen är kansliets hjärta och här sitter Christina Christoffersen. Inga samtal till utredningen får missas. De som samlat sig för att ringa har länge hållit tyst om sina lidanden, många har inte ens berättat för sina närmaste. Nu ska de bli hörda. Alla som arbetar med utredningen måste vara beredda att ta telefonen så fort någon ringer.
Johanna Sköld har precis disputerat på en avhandling om utackorderingen av barn i Stockholm 1890-1925 vid ekonomisk-historiska institutionen på Stockholms universitet när hon värvas som utredningssekreterare. Göran Johansson satt med när hon försvarade sin avhandling och imponerades. Utredningen behöver hennes kompetens i barndomshistoria och arkivfrågor. En expertgrupp med forskare följer och granskar löpande utrednings arbete.
Ett team på två personer, psykolog Anders Nyman och socionom Petra Rinman, sköter intervjuerna med de vanvårdade. En intervjuar, den andre antecknar och skickar sedan intervjureferatet för godkännande till intervjupersonen, men alla lyckas man inte få kontakt med igen. För utredningen är det viktigt att den intervjuade skriver under på att det är en korrekt beskrivning av vanvården som registreras och sedan ska arkiveras under sekretess i 70 år.
Bland vanvårdade kommer det godkända referatet att uppfattas som ett kvitto och en bekräftelse på att staten inte bara tagit emot utan också erkänt att de varit utsatta för vanvård.
*
Att de vanvårdade inte bara skulle kunna känna en lättnad över att bli lyssnade på är en viktig aspekt på den process som drar igång hösten 2006. Många kan behöva hjälp efteråt, för att hantera traumatiska upplevelser som väcks till liv i samband med intervjuerna. Utredningen är unik i sitt slag och får betala intervjupersonerna för resor, logi och uppehälle när de ska berätta sin historia. Men nuet måste de själva ta hand om.
Landstingen erbjuder inte den hjälp de tidigare vanvårdade kan behöva, utan att mötas av långa väntetider och få sina behov ifrågasatta. Landstingen och deras organisation, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), gör ingenting för att skapa en särskild ingång till vård och omsorg för dem som nu träder fram och vittnar om vad de utsatts för.
För att undvika en långdragen process om ansvaret för stödsamtal för de vanvårdade måste utredningen både finansiera och upphandla detta själv. Valet faller på S:t Lukasstiftelsen som har psykoterapeuter och finns över hela landet.
Intervjun med de vanvårdade avslutas med frågor om hur de upplevt sitt deltagande i Vanvårdsutredningen. De får också ett erbjudande om åtta stödsamtal. Innan de går får de med sig ett kort med kontaktuppgifter till S:t Lukasstiftelsen.
*
En första lägesrapport
Efter ett år, den 21 augusti 2007, lämnar vanvårdsutredare Göran Johansson en lägesrapport till regeringen för att få förlängd utredningstid. Att det skulle behövas mer tid var alla medvetna om från början, men hur omfattande utredningen skulle kunna bli skulle få visa sig.
Den 18-sidiga rapporten redogör för hur arbetet är organiserat och fortskrider. Till halvårsskiftet 2007 har 62 personer intervjuats och 115 personer står på tur. Organisationen är på plats, men väntetiderna är långa. Hittills har utredningen bara haft ett intervjuteam, men när delrapporten lämnats anställs ett till. Målsättningen är att de två intervjuteamen ska hinna med 150 intervjuer per team och år. Kringarbetet är omfattande och kontakterna med de vanvårdade många.
För de lokala granskningarna av vanvård i Norge var det ganska lätt att nå de drabbade. Men den svenska vanvårdsutredningen är nationell och målet är att alla som vill ska intervjuas. Därför behövs det mer tid och större informationsinsatser, menar utredaren. Alla vanvårdade måste få veta att de är välkomna på intervju, var de än bor. Efter en smygande start planerar Vanvårdsutredningen flera informationsinsatser det kommande året.
”När vi i Sverige granskar den sociala barnavården i syfte att gå till botten med övergrepp och vanvård som förekommit i historien är det viktigt att granskningen blir så heltäckande och omfattande som det är möjligt att göra och som de drabbade kan begära.”
Den svenska vanvårdsutredningen har ett tydligt individfokus. Här utgår granskningen från barnen, inte institutionerna de varit på. Att utredningen dessutom är nationell, omfattar både institutioner och fosterhem och saknar en bortre tidsgräns gör den svenska utredningen unik, konstaterar utredaren.
Detta gör det svårt att uppskatta hur många drabbade som vill bli intervjuade och bidrar också till att utredningen tar tid.
*
Misär en rimlig konsekvens
Det som kommit fram under de första intervjuerna har gjort starkt intryck på utredaren och hans medarbetare.
”Vi känner oss förtvivlade och vanmäktiga, ibland rasande, över hur barn har varit utsatta för så mycket godtycke, nonchalans, ointresse, slarv, inkompetens, och låt-gå.”
”Obeskrivligt lidande brukar det heta, men lidande går visst att beskriva. Det måste beskrivas för att göra det mindre overkligt, för att göra lidandet möjligt att hantera. Det gäller både för den som varit utsatt och för den som varit förövare. Det gäller också för den som ska se till att det aldrig händer igen, för den som ska bidra till säkra uppväxtmöjligheter för barn”
Några samlade resultat finns inte ännu, men det tycks som om de som har varit placerade i fosterhem varit mest utsatta, skriver utredaren. Där har vanvården kunnat fortgå utan att någon vuxen ingripit. Barnen har varit helt utlämnade till sig själva.
” Vi har mött människor som genom samhällets försorg och underlåtenhet hamnat i livslånga utanförskap när det gällt utbildning, arbetsmarknad, sociala och medicinska handikapp, drogberoende och kriminalitet. I våra reflexioner gör vi inte anspråk på vetenskaplig evidens när det gäller samband, orsak och verkan. Men har man som litet barn placerats i fosterhem där fosterföräldrar utan insyn kunnat misshandla, våldta och förnedra det barn de haft samhällets uppdrag att vårda framstår ett liv i psykologisk social och ekonomisk misär som en högst rimlig konsekvens.”
*
Till skillnad från de norska granskningarna har Vanvårdsutredningen inte getts möjlighet att kalla in förövare eller vittnen, även om sådana finns. Den får inte heller bedriva någon uppsökande verksamhet för att få fler att vittna. Utredaren konstaterar att det inte ingår i uppdraget att på detta stadium vare sig diagnosticera, bedöma eller värdera de intervjuades lidanden.
I intervjuarbetet tillämpar utredningen arbetsmetoder som även används i historisk forskning. Här handlar det om sätta muntlig historia på pränt. Den sanning som utredningen dokumenterar är den sanning som kommer fram i intervjuerna. Fråga och lyssna är ledorden. Vanvårdsutredningens intervjuare ska inte ifrågasätta de vanvårdades berättelser, bara förtydliga och klarlägga.
Att Vanvårdsutredningen handlar om något annat än ”normala uppfostringsmetoder” gör lägesrapporten tydligt med flera exempel på hur vanvården sett ut inom den sociala barnavården.
Svenska folket höll länge fast vid rätten att aga sina egna barn och den avskaffades inte förrän 1979. På barnhemmen, där barnen var mer utlämnade och sårbara, förbjöds aga 30 år tidigare. Men det som merparten av intervjupersonerna beskriver är grov misshandel och grovt utnyttjande av underåriga. Många av berättelserna visar också på systematiska övergrepp, skriver utredaren.
Barnarbete har också varit tillåtet och accepterat i olika utsträckning och beroende på ålder. Men i utredningen är det många fosterbarn som tvingats arbeta som mycket små, före och efter skolan och under villkor som var fullständigt oacceptabla i samhället även när det skedde.
” Vi är naturligtvis medvetna om att samhället och även den sociala barnavården var annorlunda under den tid granskningen omfattar. Det gäller materiellt, kunskapsmässigt och värderingsmässigt. Det som vi beskriver måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Men den vanvård och de övergrepp som intervjupersoner berättar om skulle även med dåtidens mått ha ansetts som övergrepp eller brottsliga handlingar om det upptäckts. Man bör också notera att vi endast intervjuar dem som varit med om vanvård.”
Att vanvården måste sättas in i sitt historiska sammanhang sades redan i Socialstyrelsens rapport och det återupprepas alltså här. Historikern Johanna Sköld har inte kommit så långt med den frågan än. Hon har haft fullt upp med uppstarten och att jaga arkivhandlingar som komplement till de intervjuades berättelser. Våren 2009 tar en arkivarie över insamlingen och analysen av arkivmaterial.
De vanvårdade kan inte minnas allting om sina placeringar och erfarenheter precis som det var. Men säkrare källor finns inte. Tillsynen brast och i barnens akter finns sällan några anteckningar om vanvård. Barnen fann sig, teg och led. Om de vågade och fick chansen att säga hur de egentligen hade det, så satte deras nödrop ändå inte mycket spår i akterna.
Arkivmaterialet kan som regel bara hjälpa till att reda ut var, när och hur de varit placerade och ibland inte ens det. Handlingarna är svåra att hitta, det tar lång tid att få fram dem, en del är helt enkelt slängda. När de väl anländer till utredningskansliet visar de sig inte heller ge så mycket. Det mesta handlar om tiden före placeringen. Om barnens många år i fosterhem och på barnhem står det väldigt lite.
*
Den 6 december 2007 förlänger regeringen utredningstiden till den 30 december 2009.
*
Upprättelsen skjuts upp
Det var inte jag som gjorde fel! Det var inte mig det var fel på! I samhället slår historier som ingen lyssnat till och ingen brytt sig om tidigare plötsligt an och börjar bli både hörda och lästa. I media har de vanvårdade medvind och det länge föraktade socialreportaget ser ut att komma tillbaka.
Kunskapen om den sociala barn- och ungdomsvården och det som hänt är minimal och förståelsen likaså, men intresset och medkänslan med de drabbade finns där. Insikten att samhället har gjort omhändertagna barn en stor orätt utan att någon brytt sig om det har börjat skava.
Det visar sig också att de finns mitt ibland oss. Alla dog inte i förtid. Alla blev inte utan utbildning och fastnade i ett liv i armod, många har ändå klarat sig bra. Men de har hållit tyst om sin tid och sina upplevelser som fosterbarn och barnhemsbarn, tills nu.
Göran Johansson ställer upp på intervjuer så mycket han kan. Media är viktig för att sätta ljuset på vanvårdsfrågan och nå ut så att alla drabbade får veta att Vanvårdsutredningen vill höra deras historia. Det är svårt och utredningen har inte de resurser som krävs för att kunna annonsera brett.
Hösten 2008 satsar Vanvårdsutredningen på en stor informationskampanj. Alla som ännu inte anmält sig till intervju måste göra det snart. Efter den 1 mars ska inga fler anmälningar tas emot.
Ett slutdatum är satt och media hänger på nyheten. Göran Johansson får jämnt skägg att hinna med alla som vill höra vad han har att säga som utredare.
De vanvårdade kommer också till tals i media och frågan om upprättelse för de vanvårdade får förnyad aktualitet.
*
Vanvårdsutredningen drar ut på tiden. Många är gamla och hinner dö utan att ha fått den upprättelse de förväntat sig av samhället. Alla har inte samma förväntningar på hur upprättelsen ska se ut, men kravet på ersättning är starkt bland de vanvårdade och frågan kommer ständigt upp. Efterhand som allt fler vanvårdade har intervjuats växer frustrationen.
Varför händer inget?
Det är mycket som ska hinnas med och i regeringskansliet arbetas det för fullt, så även på socialdepartementet. Hösten 2008 kan Maria Larsson presentera en stor och genomgripande reform. Kommuner och landsting ska få öppna för privata etableringar och konkurrens om stöd- vård- och omsorgstjänster.
Den helt nyskapande lagen om valfrihetssystem (LOV) innebär att upphandlingslagen (LOU) kan ersättas med ett checksystem. Medborgarna ska själva få välja sådant som hemtjänst och vårdcentral och på så sätt avgöra vilka tjänsteleverantörer som ska slås ut och vilka som ska få vara kvar. Priskonkurrens ska ersättas med kvalitetskonkurrens.
– En frihetsreform för äldre, säger folkhälso- och äldreminister Maria Larsson när lagrådsremissen presenteras.
Det är det stora. Arbetet med barnfrågorna är mindre spektakulära. Det är inte där de stora pengarna finns och mot dem allmänhetens intresse är riktat. Maria Larsson kan dem och arbetar mycket för att stärka och förbättra skyddet kring de omhändertagna barnen. Hennes engagemang för barnen är inte att ta miste på. Men det är de framtida barnen det handlar om.
I fråga om upprättelse och ersättning till dem som vanvårdats i den sociala barn- och ungdomsvården under 1900-talet är regeringen knäpptyst. Det där med ersättning finns det inte stöd för inom regeringskansliet.
– Om jag hade varit kvar hade vi klarat av det här redan 2008-2009. Jag tycker att det tog alldeles för lång tid, säger den före detta socialtjänstministern Morgan Johansson i dag.
Maria Larsson håller frågorna om den fortsatta upprättelseprocessen ifrån sig. Oberoende av den vanvård som redan blottlagts av Vanvårdsutredningen och den tid det tar att låta alla som vill bli intervjuade håller hon fast vid att det måste vänta.
De vanvårdades organisationer är engagerade i Vanvårdsutredningens referensgrupp och Samhällets styvbarn uppvaktar även Maria Larsson vid några tillfällen. I mars 2009 begär de att regeringen tillsätter en separat utredning om ansvar och kompensation. Flera vanvårdade tar själva kontakt med socialdepartementet för att få Maria Larsson att ta itu med den fortsatta upprättelseprocessen.
Det enda de får veta är att det inte går. Som de vanvårdade förstått det skulle det bero på att Vanvårdsutredningen är en självständig myndighet och där kan inte regeringen gå in och peta. Att den upprättelse som de efterfrågar ligger utanför Vanvårdsutredningens arbete och att en regering alltid kan ändra direktiven till sina utredningar är inte vad de får lära.
På en skriftlig fråga från riksdagsledamoten Christer Engelhardt (S) i maj 2009 om att skynda på så att de drabbade kan få ett avslut svarar Maria Larsson:
”Det är av yttersta vikt att alla som anmäler sig till intervju får möjlighet att bli intervjuad. Jag kommer inte att vidta några åtgärder för att påskynda processen utan anser att den bör genomföras i enlighet med den ursprungliga avsikten, nämligen att alla som anmäler intresse får genomföra en intervju. På grund av det stora antalet personer som hört av sig till utredningen för att bli intervjuade förlängdes slutdatum i december 2007 till december 2009.”
*
I juni 2009 börjar Sveriges Radio sända en granskning av hur Statens institutionsstyrelse (SIS) låser in och isolerar omhändertagna barn. Journalisterna Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin står bakom.
Text: Åse Lo Skarsgård
Illustration: Hektor Medici
Läs de andra delarna:
Del 2:
Vanvården – staten vet inte vad som hänt
Del 3:
Vanvården utreds, upprättelse var god dröj
Del 4:
Vanvårdschock och ett första erkännande
Del 5:
Hoppet tänds igen
Del 6:
Gränser för upprättelsen
Vi vill gärna ha dina synpunkter.
Kommentatorsfältet är alltid öppet. Vi läser och publicerar efter hand.
Här kan du skriva enbart till redaktionen.
Anna Fredriksson, redaktör Stockholm
Helena Östlund, redaktör Göteborg
20 Kommentarer
Lämna en kommentar
ANNONSER
Vårt nyhetsbrev
Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!
ENOUGH
![[Logga] Enough](https://socialpolitik.com/wp-content/uploads/2017/05/enough904x904.png "[Logga] Enough")
Donera till SocialPolitik!
I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.
Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!
KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER
SOCIALPOLITIK NR 1 2021
[…] Del 3: Vanvården utreds, upprättelse var god dröj […]
[…] Del 3: Vanvården utreds, upprättelse var god dröj […]
Elisabeth frågade efter SOU 2010:87. Här kommer den, en viktig info.
http://www.regeringen.se/49bb8a/contentassets/bdac54e028764f75abd7bc8793469e19/skadestand-och-europakonventionen-sou201087
Den 7 maj 2009 beslutade regeringen även om särskild utredare för SOU 2010:87. Den överlämnades i november 2010. Jag kan inte skapa länk men någon annan kanske kan? Utredningen har först i år resulterat i process som gjorde att lagrådet i juni / juli i år godkände ny lag som kommer 1 april 2018. Jag tycker det är klurigt men alla SOUer är väl juridiskt klassade som myndigheter och då ska man väl följa EU rätt. I direktivet till vanvårdsutredningen begränsades uppdraget till preskriptionerade brott men jag har alltid undrat över det där med kännedoms ansvar. Om vi hade haft biträden hade vi fått hjälp med klurigheterna.
Hej Anna!
Som svar på din fråga.
Det var en statlig utredning och Göran Johansson blev utsedd till statlig utredare, alltså gick han statens ärende.
Trots upprepade tips vi sände till regering och riksdag om ”kränkning och upprättelse” så blev vi inte lyssnade till. Med en utomstående utredare hade vi blivit lyssnade till på ett helt annat sätt.
Staten såg inte vårt ärende utifrån ett brottsofferperspektiv – varje brottsoffer har enligt lag rätt till ett målsägarbiträde, men inte vi i Vanvårdsgruppen. Varför??
Det är statens skyldighet att värna om våra mänskliga rättigheter. Varför värnade staten inte om oss och varför blev inte vi lyssnade till??
En utomstående utredare hade värnat om våra rättigheter.
Anna, du ställer frågan till Berit men jag tänker att man inom hermeneutik som är den tolkningslära inom kvalitativ metod och teori jag arbetat mycket med, utgår från alla livserfarenheter så som utbildning, arbete och kunskaper man har då man tolkar exempelvis intervjuer men också texter. Det innebär att man i den hermeneutiska spiralen dels omtolkar sina tidigare samlade kunskaper men också att man i möten med det nya använder sina tidigare horisonter. Göran Johansson är en erfaren utredare och har givetvis strukturer han använder sig av i mötet med det okända. Det är ett växelspel kan man säja där tidigare kunskaper har betydelse för hur man tolkar nya men också att det nya omtolkar det gamla. Det finns givetvis andra sätt att tolka att han inte kan vara objektiv. Ingen är objektiv eftersom vi är subjekt. Jag anser att Göran Johanssons samlade kunskaper sammanställde i den delrapport då 404 intervjuer redovisades,på ett sådant sätt att ingen människa med empatisk förmåga kunde strunta i rapporten. När jag läste den norska utredningen Oppreisning fick jag intrycket att varje intervjuad hade en socialsekreterare eller beteendevetare som fanns med som stöd och hjälp. Alla har ju inte samma förmågor.
[…] Del 3: Vanvården utreds, upprättelse var god dröj […]
Berit – På vilket sett var inte utredaren opartisk?
Visst det är en SOU alltså statens offentliga utredning och Göran Johansson utsågs som särskild utredare! Jag tror ändå att det om Morgan Johansson fullföljt blivit bra
Jag bad Koskinen definiera ” upprättelse” som etiskt begrepp. Han förklarade då begreppet utifrån Apostlagärningarna Bibeln. Att ge en biblisk definition i en SOU ger givetvis ett helt annat perspektiv än om man utgår från mänskliga rättigheter. Juristen kopierade in tidigare arbeten från en barnutredning
Proppen som senare antogs i riksdagen hade helt missat att ministerkommittén mottagit och antagit den rekommendation parlamentariska församlingen sammanställt. Jag respekterar ditt perspektiv Brrit men jag tror fortfarande på dialog som metod. Juridiken gällande preskription är ju en sak. Det var endast sådana brott som behandlades i SOU erna. Jag menar att det är statens försummelser som borde ha utretts inte minst för att lära för framtiden! Vad händer med medborgare som kränks av staten? Typ. Skickade om Axel Honneths forskning till Vanvårdsutredningen. Mitt eget ärende då jag fick veta vem som var min biologiske far och att han begärt bördstalan av Bvn ( idag faderskapsutredning) och att han fortsatte kämpa för mina juridiska rättigheter, blev väldigt centrala för mej då jag levt med en lögn om min identitet. Kanske ska man tolka hela denna sk upprättelseprocess som att alla försummelser och kränkningar som inte utretts INTE är preskription?
De vanvårdades upprättelse hade sett annorlunda ut om det hade varit en opartisk utredare som hade haft huvudansvaret för Vanvårdsutredningen, som inte gick statens ärende.
Passar på att lägga in Morgan Johanssons blogg och fann detta inlägg som reagerade starkt på Maria Larssons svek:
http://morganjohansson.blogspot.se/2011/09/ett-grymt-svek-mot-barnhemsbarnen.html
Mycket uttömmande beskrivning av de vanvårdades ärende. Den visar verkligen väldigt många brister och fel begångna av staten.
Mot bakgrund till vad Elisabeth Kölén sammanfattat borde staten göra om och göra rätt.
Berit skriver om behovet av ekonomi till advokatkostnader
Juristhuset i Stockholm ansökte om allmän rättshjälp till rättshjälpsmyndigheten i mitt ärende eftersom Bvn inte genomförde begäran mina bioföräldrar gjorde så jag skulle få rätt börd. Allts pappa. Rätthjälpsmyndigheten biföll till kostnader i tings och kammarrätt. Tyvärr fanns ingen att föra talan mot eftersom pappan varit död i över 10 år och saknade andra barn. I den ansökan samme advokat gjorde för att företräda mot staten avslog rätthjälpsmyndigheten med motiv i beslutet att det inte fanns någon part. Staten förhandlade inte i vanvårdsfrågan. Senare kom ju Ern som e r b j u d a n d e .Man erbjöds söka enligt gällare lagrum. Glappet mellan social rätt / laglig rätt – helvetesgapet!
Sajt och fonden minupprättelse.se som samarbetar med Elisabeth Massi Fritz sakkunnig sexualbrott, kriminolog Nina Rung, Elaine Eksvärd och Cissi Wallin, ger erkännande och hjälp i anslutning till #meetoo. Det är fantastiskt att se den solidaritet och det ansvarstagande samhället nu visar utsatta. Indirekt tolkar jag deras stöd till #meetoo som uttryck för avståndstagande för den likgiltighet och okunskap vanvårdsutredningen mottogs med.
Förutom att tolka minupprättelse.se som uttryck för solidaritet och identifikation med #meetoo rörelsen tolkar jag det även som erkännande av de behov drabbade har och de följdskador som alltid följer när någon kränks i sina grundläggande mänskliga rättigheter.
Ger nedan en sammanfattning av försöket att via Röda Korset sprida kunskap om överlevarna i ett projekt som finansierades av Allmänna arvsfonden:
Röda Korset projektet Vanvård i barndom
När vanvårdsutredningen pågick kontaktade vi under 2007 Röda Korsets huvudkontor i Stockholm tillsammans med ett flertal andra personer som också utifrån sina situationer och behov av stöd i samband med utredningen om vanvård i sociala barnavården, hade behov av en oberoende aktör. Röda Korset blev även uppsökt på flera andra platser i landet. Stödbehoven var individuella och Röda Korset såg att utredningen hade påverkat och reaktiverat trauman i vissa fall. Från Röda Korset region väst följde stödpersoner från RK i några fall med som stöd till själva intervjun i vanvårdsutredningen. I december 2007 bjöd Röda Korsets huvudkontor i Stockholm in till ett förutsättningslöst möte med 4 personer från målgruppen som hade egna erfarenheter av att blivit intervjuade i vanvårdsutredningen, Annika Gillipsie och Sara Hederenius RK , hade kompetens inom socialt stöd till människor som befann sig i en utsatt situation och vi fortsatte att mötas under hösten / våren 2008. Sedan Röda Korset även tagit del av vanvårdsutredningens delrapport kunde RK se att gruppen hade behov av oberoende stöd utöver vad intresseföreningarna kunde ge och att situationen var aktuell på grund av den offentliga utredningen som pågick. Under våren 2008 hade Röda Korset ett möte med vanvårdsutredning S 2006:05. Mötet med särskilde utredaren Göran Johansson bekräftade Röda Korsets uppfattning att gruppen var mycket utsatt och sårbar. Forskning visade även en stor överdödlighet i vanvårdsgruppen. Röda Korset söket och beviljades medel från Allmänna arvsfonden till det projekt ” Vanvård i barndom”.
Röda Korsets målgrupp var dels de som intervjuats i vanvårdsutredningen men också andra med erfarenheter av vanvård i barndom, som själva önskade stöd. Målgruppen bedömdes som mycket sårbar med hänvisning till livserfarenheter och reaktivering av trauman och de förväntningar som upprättelse och kompensation skapade. Behoven sågs som komplexa. Många hade svårt att relatera till andra och flera hade vittnat om de många konflikter som pågick mellan drabbade. Röda Korsets mål var förutom att verka för att ge drabbade realistiska förväntningar och beredskap att hantera sin situation även sedan utredningen blivit klar, att verka för att drabbade kunde hantera sin situation ” här och nu”, bryta isolering och utanförskap genom att skapa platser för sammanhang och möten i olika former och även att vara en länk mellan de drabbade och den offentliga utredningen.
Röda Korsets metod då det gällde att ge stöd till målgruppen beskrevs som mellan mänskligt stöd- inte behandling. Det handlade om att se, lyssna och bekräfta, att våga vara nära i möten. I Röda Korsets verksamhets förslag lyftes behovet av telefonjour, en hemsida med aktuell information och samtalsgrupper. Även behovet av mentorskap – att erbjuda en kontaktperson som stöd i att söka ytterligare stöd, fanns med i verksamhetsförslaget. Röda Korsets salutogena perspektiv arbetade med att förstärka positiva bemästringsstrategier individer använder sig av med utgångspunkt ”här och nu”. Individens förmåga att hantera vardagen och livet framöver stod i fokus enligt Antonovskys KASAM begrepp. En förutsättning för dialog inom RK var förutom att gå deras kurser även en kurs i socialpsykologi ” Mellanmänskliga relationer” Bosse Angelöw och Thom Johnsson gav inom socialpsykologi vid Växjö Universitet,( idag Linne Universitetet) där Anton Antonovskys böcker var en del av kurslitteraturen. Dessa studier låg till grund då vi gjorde förstudien för ansökan om medel till Allmänna arvsfonden.
Många i målgruppen bedömdes ha behov av stöd men de negativa erfarenheterna från samhället försvårade att ta emot hjälp. Förtroende för myndigheter och vårdinstanser fanns inte hos målgruppen och intentionen var därför att stärka förtroende för samhället och att synliggöra målgruppen och dess behov.
Röda Korset projektet kom under 2010 att lägga fokus på kunskapsspridning genom konferenser och seminarier. I Karlstad bjöds in till ett seminarium där jag deltog i en paneldiskussion. Bland de 25 åhörarna fanns diakoner från Svenska Kyrkan som fortsatte engagera sig i upprättelse och försoningsproblematiken. En diakon som var verksam i Karlstad som chefsdiakon kontaktade den etiske experten i Upprättelseutredningen Koskinen och framförde det diakonala som utgångspunkt i individers behov. Tyvärr lyssnade inte Koskinen på diakonens perspektiv att utgå från berördas behov. Istället för utgångspunkt i målgruppens behov och deras situation som brottsoffer kom i den senare utredningen Barnen som samhället svek Koskinens roll som etisk expert ge en annan etisk utgångspunkt. Diakonen skrev även en spontanremiss till utredningen Barnen som samhället svek.
I den slut rapport över projekt vanvård i barndom 2009-01-01- 2010-11-30, Röda Korset redovisade, beskrivs ett stort behov att fortsätta sprida information/ kunskap om målgruppens situation bland verksamma inom skola, vård, kriminalvård, missbruksvård och socialtjänst, familjehem och institutioner. Även kunskap om målgruppens situation och hur de påverkats av vanvård i barndom behövdes. Behovet av fortsatt kunskapsspridning och samhällspåverkan beskrevs som stort och projektredovisningen lyfte fram den kompetens de drabbade själva visat som föreläsare och kunskapsspridare.
Röda Korset projektet gav alltså ett erkännande till överlevarna och deras behov som även beskrevs av Göran Johansson som skrev då 404 intervjuade redovisades att många av de personer de intervjuat har behov av rehabilitering; medicinskt, psykiskt, socialt och ekonomiskt. Upprättelse, rehabilitering och ekonomisk kompensation var alltså behov som han fann hos gruppen. Dessa behov fanns ofta i kombination.
Jag anser att regeringen bör överväga åtgärder utifrån ett helhetsperspektiv på varje individs behov skrev han i delrapporten.
Eftersom även Europeiska parlamentariska församlingen i rec 1934 ( 2010) uppmanade medlemsstaterna utreda så som vanvårdsutredningen gjorde och sammanställa på ett sådant sätt att det möjliggjorde ” full rättvisa till offren” i den rekommendation som gavs till ministerkommiteen i oktober 2010 och vilken ministerkommiteen antog i april 2011, är det obegripligt att överlevarnas rehabiliteringsbehov inte har beaktats.
Nu med # meetoo rörelsen och minupprättelse.se är det bara att hoppas att de kunskaper om brottsoffer och villkor för upprättelse som gäller arbetsföra offer även kommer ses som generella också för dels de brottsoffer som lever i prostitution #intedinhora kriminella och missbrukare # utanskyddsnät. Som vanvårdsutredningen beskrivit har överlevare i sina brottsoffer karriärer också kommit tillhöra dessa grupper idag. Risken att åter marginaliseras just eftersom tiden för brottsoffer som inte får hjälp tenderar fördjupa brottsoffer rollen och hamna i ytterligare utanförskap. Skillnaden att de brottsoffer som är arbetsföra, socialt kompetenta och en självklar del av samhället i #meetoo rörelsen får inte bli en skillnad som ytterligare marginaliserar dem som kommit längre i sina brottsofferkarriärer nu genom att utesluta dem. Marginaliserade – i utanförskap som det hetat inom politiken, som blivit marginaliserade eftersom de inte fick hjälp i sin utsatthet har en längre och svårare situation men de är också brottsoffer!
Då det gäller överlevarna var det staten som hade ansvar och som påtog sig ansvaret dels genom att tillsätta de utredningar Morgan Johansson tillsatte och senare genom Upprättelseceremonin. Bara att hoppas att hacket i skivan för överlevarnas upprättelseprocess uppstått på grund av bristande kunskaper. Bara att hoppas att de kunskaper aktörer som Elisabeth Massi Fritz och Nina Rung med sina kompetenser förmedlar till politiker och samhället i stort även kommer inkludera #intedinhora, #utanskyddsnät.
Bara att hoppas och fortsätta synliggöra att överlevarna övergavs mitt i processen.
Fortsätta påvisa att det politiska ansvaret gick fel då Upprättelseutredningen Barnen som samhället svek i stället för upprättelseutredning genom att så lättvindigt fuska förbi Europeiska parlamentariska församlingens rekommendation, kom att cementera överlevarnas brottsoffersituationer och faktiskt fördjupa dem.
Svaret ministerkommiteé gav i april 2011 utgår klockrent från mänskliga rättigheter.
Sajten och fonden www minupprättelse.se är ett utmärkt projekt för gottgörelse.
Låt oss fortsätta kämpa att även staten låter sig inspireras och på motsvarande sätt ta sitt ansvar för överlevarna!
Elisabeth Kölén
Kan inte göra texten till klickbar fil. Den är ju lång så det vore bra om ni kunde göra den klickbar
Vi i vanvårdsgruppen hade behövt det stöd och den uppbackning som http://minupprättelse.se/
I vårt fall är det i grunden staten som ska ställa upp med hjälp och stöd eftersom de är statens skyldighet att värna om medborgarnas mänskliga rättigheter.
Mycket bra skrivet Elisabeth. Du lyfter fram det mesta som Vanvårdsgruppen skulle behövt för att känna att vi blev sedda och respekterade – att genom att medverka i Vanvårdsutredning (som kostat staten 50 milj kr) som knäckte många som deltog, – med förhoppningen att regeringen skulle använda sig av vår livserfarenhet. Nästan 1.000 personer ställde upp och vittnade om otroligt´smärtsamma och helt oacceptabla historier. Upplevelser som har satt djupa spår och gett följdskador som man tvingats leva med resten av livet.
För att få juridisk hjälp kontaktade jag Elisabeth Massi Fritz som skulle hjälpa oss att bevaka våra rättigheter och fick träffa henne på hennes kontor. Vi trodde i vår enfald att vi som alla brottsoffer hade rätt till ett ombud. Men som i de flesta fall fick vi en ens ett svar ifrån regeringen om vi skulle få hjälp till detta. Som fattigpensionär hade vi själva inte ekonomi till detta om de inte var beredda att ställa upp ”pro bono”. Vi blev istället helt utlämnade utan något som helst stöd vare sig ifrån politiker, landsting eller någon annan med profession.
Vårt upprop ”svikenavstaten
Någon kanske kan öppna en förslagslåda för rapp titel på ett upprop som fångar detta med viktimiseringsprocesser? Orkar inte tänka hur många av de som nu senast gått ut som blivit utsatta som barn. Den period artikeln belyser” reaktiverade trauman” ( personskada). Jag kämpar för erkännande av ideella skador ( kränkningar av mänskliga rättigheter) dessa skador är inte personskador utan just skador som tillsammans med de levnadsvillkor man som omhändertagen utan sociala nätverk, familjer och trygghet fick lov att tackla som ung. Att reaktivera trauman i intervjun utan att Landsting / kommuner fanns med som aktörer i rehabilitering / gottgörelse process har enligt mig inneburit sekundär viktimisering då man vilket artikeln belyser lämnades värnlös till politiker som föraktade, ringaktade, förnedrade och ljög om att det vore ministerstyre att utveckla direktivet. Att bli bemött av den politiska makten med attityder i alla fall jag upplevde som. förakt och ringaktning var i sig reaktivering. Det är bra att politikerna idag agerar och att ni synliggör på ett objektivt sätt men subjektivt har det handlat om att i tillit blivit avklädd naken långt mycket värre än någon annan nakenhet. Man ville ta tillvara våra erfarenheter men vem betalade priset? De som intervjuade har haft nytta både kunskapsmässigt och karriärs mässigt av utredningen men att bli intervjuad och sedan hånad, föraktad och sedd som oönskad av den politiska makten har inneburit sekundär viktimisering. Brottsofferskador brott mot mänskliga rättigheter ger gör att tilliten sargas. Vanvårdsutredningen genomfördes som myndighet. Även om referatet inte var ett juridiskt dokument i enlighet med Erns lagrum så var det ett uttryck för tillit. Tillit att samhället hade förändrats. Att människosynen hade förändrats. Likgiltigheten, oviljan och oförskämdheterna kanske berodde och att åter bli använd i stället för sedd befäste att människovärdet var just att användas till nytta. Jag hävdar att vi bär på kunskaper som skulle vara till nytta för samhället i demokratisering och kunskap om man erkänner ideella skador och istället för som man gjorde såg oss som objekt valde att se intervjuade som subjekt. När jag skickade Karl Dahlstrands avhandling Kränknig och upprättelse till departementet bemöttes jag med ” du tror visst du vet bäst du”. Då reagerade jag som avsett med den tillintetsgjordes emotion. Nu efter 10 år är det bara att konstatera; Social integration, demokrati, mänskliga rättigheter, kränkning, gottgörelse betyder olika saker beroende på i vilket perspektiv man använder orden. Humanism och mänskliga rättigheter har en utgångspunkt. De politiker som mottog SOU 2009:99 utgick från något helt annat. Det är genom din nytta inte för utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter utan som objekt för maktutövning din tillit nyttjas. Så ja jag trodde jag visste något genom Karl Dahlstrands kunskaper och idag vet jag ännu mera. Att vara icke önskvärd som barn har gett erfarenheter och kunskap man borde ha förstått fortsätter gälla livet ut!
Hej Gun- Lids, det värmer att läsa din kommentar. Vi är nog många som i möten med män med makt i olika situationer råkat riktigt illa ur även efter placeringarna. Tyvärr hörde det liksom till… Faktiskt reagerade jag oväntat när skådespelerskorna och andra började berätta för jag har alltid trott det berodde på att jag såg billig ut och så har man ju alltid förstått att man som ”horunge” inte haft människovärdet. Svårt att skriva om men ville tacka dej.
Utan att på något som helst sätt förringa #”metoo tänker jag på barnen. Det finns likheter. Övergrepp, kränkningar, förnedring. Men barnens situation var värre. Långvariga övergrepp, misshandel t o m svält, helt i händerna på sina förövare. Utan någon som helst möjlighet att ta sig ifrån sina förtryckare utan det vi kallar nätverk, utan språk, utan referensramar, utan röst.
Och visst fick vanvårdsutredningen och upprättelseprocessen uppmärksamhet. Men väckte inte på långa vägar det ramaskri och de spaltmetrar vi nu ser i #metoo.
Ja, man ska inte jämföra eller ställa den ena mot den andra, men jag vill uttrycka känslan av sorg över barnen, och över det futtiga resultat vanvårdsprocessen ledde till.
Hisnande! Det känns som att sväva fram i en snabb liten motorbåt över det vatten man så länge uppehållit sig vid med ett metspö i handen och flötet stilla guppande på ytan. Bra att få en saklig, objektiv beskrivning av det som i ett deltagarperspektiv varit en subjektiv känslosam historia. Den narrativa metod vanvårdsutredningen använde fungerade bra för ändamålet. Genom skillnaden mellan experternas anteckningar i akter och den egna berättelsen blev man medveten om de Sociala kontruktioner experterna med sin makt utövat. Bra att bli påmind om vanvårdsutredningens betydelse för erövring av en annan mera genuin identitet. Göran Johansson och teamet var faktiskt enormt stödjande och seriösa i ett projekt som om Morgan Johansson fått fullfölja kunde ha blivit riktigt, riktigt bra. Nu smärtar det att tänka på alla dem som lämnades i sticket efter utredningen…
[…] Del 3: Vanvården utreds, upprättelse var god dröj […]