Majoritetsmissförstånd om ensamkommande

Den bild av ensamkommande pojkar och unga män,  som förmedlas genom olika medier får nu kritik av forskare vid Mälardalens högskola.

Jag är inte förvånad.
När jag arbetade på Riksidrottsförbundet fick jag alla år brottas med ett slags majoritetsmissförstånd.
För ett antal år sedan var det cirka 30 000 organiserade klacksupportrar, idag sannolikt fler, och ännu fler på klackläktarna, varav några hundra, kanske tusen mer eller mindre brottsbenägna s k huliganer. Men vilken bild speglades i media och hur påverkade det allmänhetens bild? Och vad värre är, också många polisers och politikers bild?

De senaste åren har det kommit ungefär lika många ensamkommande, främst unga pojkar och män.
Vi kan utgå från att det även bland dessa finns en överrepresentation mer eller mindre brottsbenägna, på samma sätt som det alltid överallt är bland ”unga ogifta män”. Några hundra eller tusen av dem räcker för ett majoritetsmissförstånd,  för att förse media med negativa nyheter och ge allmänheten en felaktig helhetsbild.

Även om det i övrigt naturligtvis finns stora skillnader mellan supporterkulturen och ensamkommande, så måste vi i båda fallen försöka hålla två saker i huvudet samtidigt. Ja de flesta är skötsamma, ja det finns problem. Ungefär som vanligt alltså.

Text och bild: Rolf Jönsson
Handläggare på Riksidrottsförbundet under åren 1997-2014
Nu pensionär och författare

 

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!

1 Kommentar

  1. Åsa Moberg den 7 sep 2017 kl 11:53

    Intressant jämförelse, mycket tänkvärt.
    Åsa Moberg



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021