[nggallery id=1]

Skärholmens nya scen, en plats mitt i världen

Att lyfta de ungas egna berättelser ser Carolina Frände som en politisk handling. En motvikt till majoritetssamhällets bilder av ”förortsungdomar”.

Text: Helena Bjerkelius | Bild: Lena Katarina Johansson | Från SocialPolitik nr 3/2012 | Prenumerera

Knegare, kriminell eller knarkare. I lärarrummet i Skärholmen är tre K:n elevernas framtidsutsikter. Minnesbilden som ger upphov till skrattsalvor i publiken återges i monologen 127 skriven av Alejandro Leiva Wenger och framförd av hans bror Pablo Leiva Wenger, uppvuxna i Skärholmen. Där börjar alla postnummer på 127.

Monologen drar nya grupper till Stockholms stadsteaters barn- och ungdomsscen som ligger här. Och det är en av konstnärliga ledaren Carolina Frändes avsikter. Att slipa ner trösklarna in till teatern och öppna upp. Inte avkräva publiken någonting, ett visst beteende eller särskild förståelse.

– Många som bor här i Skärholmen vet inte ens om att det finns en teater även om det står utanpå huset så här stort. De känner att det där är inte för mig. Men om Pablo är här går de inte in till stadsteatern och ser Pablo, utan de går till Pablo och ser Pablo. Då kommer alla som känner Pablo och familjen. Det är helt spikfullt med människor som får se sin egen berättelse gestaltad, säger Carolina Frände och tolkar publikens reaktioner:

– Det är väldiga skratt om de tre K:na för att det finns en igenkänning kring att det är utifrånbilden. Men den stämmer inte alls överens med den bild man får inifrån och känner inifrån när man har varit här ett tag.

Barn- och ungdomsscenen i Skärholmen är inne på sitt tredje spelår. Teatern vars scen tidigare var aula för eleverna på Skärholmens gymnasium, ligger mitt i byn, omgiven av kyrkan, stadsdelsförvaltningen, biblioteket, sim- och idrottshallen och med torghandeln precis runt hörnet. Just idag studsar Michael Jacksons Billie Jean mellan husfasaderna på Skärholmens torg där 127 Sommarfestival pågår. Det vimlar av miniatyrjacksons som ger järnet inför den mångkulturella publiken vid sidan av ansiktsmålning och basket. Carolina Frände, som i våras fick Svenska Dagbladets Thaliapris, ser bestämt koncentrerad ut när hon sneddar över torget för fotografering och samtidigt betraktar de pågående aktiviteterna. Hon fick priset för att hon på kort tid byggt upp Stockholms stadsteater Skärholmen, en av landets mest vitala och angelägna scener för ung publik, som det sägs i motiveringen.

I höst spelas förutom 127 Meningen med livet som har sin grund i de samtal med unga som teaterns medarbetare har och som ofta leder in på existentiella frågor, och monologversionen av Virginia Woolfs roman Orlando om den unge man som gör en 400 år lång tidsresa och blir kvinna. Den fortsätter en serie föreställningar om identitet utifrån kön och sexualitet.

– Det är ju väldigt relevanta frågor för unga människor, konstaterar Carolina Frände i teaterns lunchrum och fingrar lite på sitt anteckningsblock.

Carolina Frände kommer till Skärholmen med mångårig erfarenhet av teaterregi bland annat som konstnärlig ledare för Unga Riks. Men utan en relation till platsen mer än att hon som liten handlat i centrum med mormor och besökt den gigantiska loppis som tidigare huserade i parkeringshuset. Carolina Frändes intryck är att Skärholmen, vars centrum invigdes 1968, hunnit skaffa sig en egen identitet och att människor som är verksamma i stadsdelen arbetar aktivt med att göra platsens identitet tydlig.

– Det var lätt för oss att komma i kontakt med stadsdelen och stadsdelens olika förvaltningar och lokala verksamheter, och att bygga upp en bekantskapskrets. Det finns en infrastruktur här som mycket liknar ett eget samhälle. Man behöver egentligen inte bege sig härifrån.

De närmade sig nyckelpersoner inom socialtjänst, fritidsförvaltning, polis, brottsprevention, kyrka med frågor om platsen. Vad är det här för ställe? Vilka bor här? Vad är aktuellt? Fram växte bilden av en mångfacetterad plats med människor från världens alla hörn som ser på Skärholmen som en plats i världen snarare än en plats i Sverige eller i Stockholm.

– Man har relationer över hela jordklotet i princip och det är ju inte unikt för Skärholmen. Det är ett ganska modernt sätt att se på plats. Människor med många olika bakgrunder och erfarenheter samlas, och har sitt forna liv på massor av olika ställen, beskriver Carolina Frände.

Teatern mötte inget motstånd i kontakterna och det var ingen problemorienterad bild som förmedlades. Mera: hur vill vi att det ska vara här och hur skapar vi förutsättningarna för det? Sammanhållningen blev synlig liksom en stolthet över att bo och verka i Skärholmen som framstod som en plats där invånarna vill förbli boende och där förvaltningarna arbetar över förvaltningsgränserna.

– Det finns en stark samverkan som är väletablerad och ett väldigt kvalificerat arbete kring ungdomar. Socialen, fritiden och polisen jobbar ihop och har plattformsmöten. Man har en tro på stadsdelen även om det finns väldigt tuffa villkor och förhållanden här för vissa människor, säger Carolina Frände som också ställde frågan vad de ville att teatern skulle göra. Önskemålen handlade om att berätta om platsen men inte som den ses utifrån.

I långa snitsiga meningar resonerar hon om att det gäller att se sin roll i samarbeten och andra sätt att närma sig närområdet. Som institutionell kulturverksamhet med en professionalitet men utan kunskaper om platsen gäller det att hitta kombinationen mellan dessa två. Teatern får inte släppa sin expertis, bli integritetslös och därmed oförmögen att möta andra. Platsen blir en källa för det konstnärliga arbetet att låta sig inspireras av och använda.

– Vi kallar det community-inspirerat arbete i brist på bättre svensk benämning. Det är enklare än man tror, handlar om att hålla dörren öppen om man ska prata bildligt. Lyssna på publiken och hitta olika enkla former för att möta dem som kanske inte riktigt vågar komma hit.

Tanken att alla ska se en föreställning i Skärholmen är helt främmande för Carolina Frände. Särskilt om det gäller att nå unga som aldrig varit på teater tidigare. Utifrån det community-inspirerade perspektivet blir istället den första frågan: hur gör man för att få ungdomarna att komma in i huset? Öppet hus, samarbete med stadsdelens dansgrupper, vara mentorer på Skärholmsdagen är några ingångar. Samt att vara generös med sin yta eftersom teatern är till för att användas av brukarna, påpekar Carolina Frände. Hon urskiljer ett ansvar i att låna ut teatern som är den största samlingslokalen i Skärholmen, och menar att vinna förtroende handlar om att inte omedelbart kräva någonting tillbaka.

– Att lite mot principen göra det gratis att komma in här så att det också blir tillgängligt för unga under 18 år, som inte själva har makten över sin ekonomi, att bekanta sig med den här miljön. Det kräver också att vi gör andra verksamheter än teater och scenkonst. Vi har gjort workshops av olika slag och en konstnär har byggt en raket på taket.

Ett uppdrag för Skärholmsscenen är att söka skolpublik i närområdet. Så har teatern fått ledtrådar till vilken sorts berättelser som speglar den gruppen. Den bejublade uppsättningen av Barnen ifrån Frostmofjället som Carolina Frände själv regisserade ser hon som en direkt konsekvens av platsen där de är verksamma. I mötet med publiken efter varje föreställning ställde barnen i Skärholmen inte de vanliga frågorna om skådespelarnas namn och ålder. Den unisona frågan löd istället: var kommer du ifrån?

– Det är så centralt att få reda på och det är ingen värdering vilket svar man ger. Man vill mer sätta det på kartan, hitta en geografi; det här är jag och det där är du. Och sen kan man prata. Så Barnen ifrån Frostmofjället kommer ur den frågan och ur publiken eftersom den handlar om flykt, exil och ensamkommande flyktingbarn fast i en svensk kontext för 150 år sedan.

En annan strävan i teaterarbetet är att få utsocknes att komma till Skärholmen. Carolina Frände gör en underhållande anekdot av att hon inför Frostmofjället-uppsättningen fick frågor om hur pjäsen skulle bearbetas. Skulle den nu heta Barnen ifrån Afghanistan eller Barnen som kommer till Skärholmen? Och skulle verkligen Karlaplansbor behöva bege sig ända ut till Skärholmen för att se den gamla svenska klassikern?

– Det var intressant att svara på det här och säga: näe, vi ska göra Barnen ifrån Frostmofjället i väldigt traditionell stil med vadmal, knätofs och Skansen och allt vad man nu kan ha för referenser. Det finns en poäng i det community-inspirerade arbetet att få människor som inte bor här och inte har de här erfarenheterna att komma hit och besöka den här platsen just för att mota bort bilden av Skärholmen som någon sorts kriminell-knarkare-knegareplats. Det här är också en plats med associationsbågar och linjer bak i den svenska historien. Här finns massor av erfarenheter och berättelser som vi har gemensamma. Det handlar så otroligt mycket om att få definiera själv vem man är och att inte låta mediabilden eller någon annans blick slå igenom, säger Carolina Frände som också hade sin bild i början och fick nollställa sig i förhållande till den. Hon ser en politisk handling i att försöka vända blicken och berätta inifrån som en motbild till alla utifrån fabricerade bilder.

Det fanns också förväntningar från övriga branschen och kultursfären om vilket slags teater de skulle göra. Förortsteater. Carolina Frände ser brydd ut när hon säger ordet. Frågar sig vad en förortsteater är för någonting. Det finns väl inte en förort? Och skulle inte teatern vara annorlunda om den låg i Farsta eller Hässelby?

– Det ska då handla om förorten och vilka problem det är i förorten. Vi har inte gjort en enda sådan föreställning. Varför skulle vi göra det? Det är ju inte sant!

Skildrandet av att inte alltid leva enligt normen är en annan röd tråd för Carolina Frände som regissör, och ett motiv till att hon tackade ja till att verka i Skärholmen. Där stämmer inte normen om den formuleras: medelklass, centrum, vit, heterosexuell.

– Om man tänker inifrånperspektivet upplever man ju att man här lever vid sidan av det som är den svenska normen. Det är ett av mina absolut största intressen att undersöka i mitt konstnärliga arbete utifrån klass, kön, sexualitet. Och etnicitet i viss mån, men det har jag inte ägnat mig så mycket åt innan jag hamnade här.

Scenkonsten tampas alltid med sitt rykte att vara svårtillgänglig, lite exklusiv och något man måste veta hur det går till för att platsa som publik. Carolina Frände kallar det för teaterns problematik att man i många fall förutsätter att publiken känner ritualerna på teatern.

– Foajéarbetet är en jätteviktig del av vårt arbete med publikvärdar som tar emot. Man ska känna att det inte är något svårt att gå in här eller att det är något särskilt man måste fatta för att man ska kunna ta del av det här.

– Jag skulle vilja att teatern blir mindre av en finkulturell konstart som bara några få tar del av och istället blir som att gå på bio eller vad som helst. Att man lyckas bli så skicklig med sin konst och att det finns en relevans i det vi gör för just den här publiken som finns i vårt grannskap och närområde.

Carolina Frände har själv erfarit att det för en ung människa kan vara avgörande att se vissa saker på teatern. Ännu är det för tidigt att säga om det skett i Skärholmen, men hon vet att betydelsefulla möten ägt rum. Hon tycker att varje ung människa ska få möjlighet att möta teater liksom att möta en massa andra sätt att uttrycka sig för att hitta det som passar bäst.

– För alla har inte föräldrar eller andra vuxna i sin närhet, närstående eller i skolan, som har möjlighet att öppna dörrarna socialt, ekonomiskt eller bakgrundsmässigt. Där har man ett stort ansvar att visa att det här kan du välja om du tycker att det verkar spännande och intressant. Teatern kan vara en spegling av dig men det kan också vara en kanal, att spela själv eller att se teater och på det sättet bearbeta.

Så gör hon en inandning:
– Men alla kan ju inte heller vara intresserade av teater.

helena.bjerkelius at hotmail.com
lena.katarina at swipnet.se

I Skärholmen har 34% eftergymnasial utbildning (2011). 62% är förvärvsarbetande. 90% har mindre än 360 000 kronor i årsinkomst. 8,6% uppbär ekonomiskt bistånd (2010).
www.statistikomstockholm.se

SocialPolitik nr 3 2012
Denna artikel finner du i Socialpolitik 3-2012

– Andra artiklar ur samma nummer:
» Vetenskap och kultur i skolan
» Inte vårt fel att jorden föröds, eller?
» Linus utan det stöd han har rätt till
» Det var en olycka, Reinfeldt! utförsäkrad och utstämplad

Beställ en prenumeration »

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021