Vem skulle du vara om krisen kommer ?

När dörren in till föreställningen Kvinnor och barn i mörkret öppnas tar vi ett kliv rakt in i ett kyligt mörker, längst ner i lokalen anar man nån slags åskådarplats. Vi trevar oss fram genom våt tung sand och när vi slår oss ner på trälådor på rad i en hästsko-formation känns det som vi sitter i en jättestor sandlåda.

Men det är ingen lek som pågår, vi befinner oss mitt i en krigszon.
Vi får följa tre kvinnor i mörker, en ständig väntan på ljus, vars verklighet och vardag fullständigt omkullkastats.

Vem är man när katastrofen plötsligt slår ner mitt i livet, mitt i steget och man bara har sig själv att riktigt lita till. Vem blir man när det visar sig att ens värsta mardröm bara fortsätter och fortsätter. Vad gör det med en människa att inte kunna fly varken yttre eller inre krig och hot.

Hur lever man vidare i kaos och ständiga larm, när missiler när som helst kan komma farandes över hus och hem, på öppen gata och över en lekpark. Vad händer med oss när allt blir osäkert och bristfälligt. Plötsligt blir det mest triviala en utmaning, som att laga en varm måltid, en kopp kaffe, ta ett bad, tvätta håret, sova ostört, ringa ett samtal. Allt som varit en självklar vardag kan tas ifrån en på ett ögonblick och sällan är man förberedd.

Hur upprätthåller man nån slags värdighet, medmänsklighet när rädsla och misstro tar över och det inte längre är självklart vem man kan lita på eller vem som vill en väl eller inte. Och vad gör det med en människa när vi inte längre hörsammar varandras rop på hjälp…

Hur förhåller man sig till att det är brist på allt. Brist på el, vatten, värme, ljus, läkemedel, information; och vem ringer man när man är i akut nöd och anslutningar inte funkar, när nätet ligger nere och ingen beredskap finns på plats mer än på pappret. Bristen på det nödvändiga blir en del av det vardagliga samtalet.

En drabbande insikt blir vikten av att äga en radio, att frysen inte är den smartaste förvaringen av livsnödvändiga förnödenheter och att den finaste gåvan i kyla och mörker är ett stearinljus.

När pausen kommer är den efterlängtad, jag har glömt att äta idag, jag är hungrig, törstig och jag fryser.
Lokalen ligger i mörker, det enda som lyser är de gröna nödutgångsskyltarna… annars hade det varit beckmörkt…precis just nu blir känslan påtaglig, precis just nu och här, precis som då och där, skulle krisen, kaoset kunna bryta ut…en omskakade tanke som får mig att rysa av obehag. Och vem skulle jag vara i ett sånt läge.

Men lyset tänds, jag hinner få en varm kopp kaffe, äta lite chips, värma händer under rinnande vatten, ett gemytligt sorl av röster tyder på att vi bara är här för nöjes skull och det har visat sig under första akten att det är fullt möjligt att spela teater i mörkret.

Efter pausen tar berättelsen om Andrejs längtan vid. Vi får slå följe med Andrej på hans resa från en ombonad och varm trygg tillvaro till en obegriplig, utsatt, kall och kontrollerad miljö. Andrej får förklarat för sig att mamma har gått bort, men ingen säger vart. Andrej lämnas till ett barnhem, ett stort hus fullt av barn som lägger sig, stiger upp och äter på kommando. Här finns märkbara brister på omsorg och värme. Det ser mörkt ut.

Första natten gråter Andrej av saknad och längtan efter mamma. Vova som bott länge på barnhemmet tröstar. Vova minns ingen mamma och tror själv att hans mamma var en hund. Andrej och Vova blir vänner. En vänskap med handlingskraft, nyfikenhet och värme. Pojkarna rymmer för att leta efter Andrejs mamma, på vägen möter de en ibland skrämmande verklighet som de på barns vis försöker göra begriplig.

Under en bar himmel tonar bilden av pojkarna ut, en gång var också soldaterna barn, scenen ligger i mörker, ovanför glittrar stjärnorna ikapp, ljusglimtar i mörkret, som värmande ledljus på färden hem.

Två föreställningar i en. Manuset bygger på vittnesmål ur verkligheten, men ibland blir porträtten platta och når inte riktigt fram. Jag som kvinna har svårt att relatera med igenkänning. Programbladet ger en bra bakgrundsbild som tydliggör de historier som gestaltas. Trots att manuset och dialoger stundom haltar så är skådespeleriet bra och tillsammans med bra ljud och ljussättning skapas ändå en tydlig bild och ett klart budskap.

Men en extra guldstjärna ger jag till John Engberg för den uppfinningsrika och överraskande scenografin som ger föreställningen det där lilla extra.

På scen gestaltas kvinnorna av Lydia Flores Garcia, Malin From och Nina Irendotter. Övriga på scen är: Martin Hasselgren, Niklas Lindgren och Rickard Ahlman.

Varma kläder och skor utan klack rekommenderas för komforten skull. Känner man inte till Barbro Lindgrens bok, Andrejs längtan så rekommenderar jag att man ögnar igenom den!
Även SvT:s Den brända jordens sång är värd att se för att få en djupare förståelse inför föreställningen.

Text: Jessica Rolfsdotter

Kvinnor och barn i mörkret
Orionteatern, Stockholm
Spelas t o m 6 juni 2025
Av Iryna Serebriakova, Masha Denisova, Barbro Lindgren
I regi av Lars Rudolfsson