Musiken gör dokumentären

Händelsen bakom filmen Society of the Snow utspelar sig år 1972 när ett flygplan försvinner i de sydamerikanska Anderna. Passagerarna utgörs av det uruguayanska rugbylandslaget. Tolv personer omkom omedelbart och många skadades. Ett intensivt sökande efter planet sätts i rörelse och tragedin blir en världsnyhet. Jag kommer personligen ihåg när nyheten kablades ut och världen löpande följde sökarbetet. Till slut drogs insatserna in. Kvar i Anderna satt en grupp människor som via en provisoriskt byggd radio får reda på att de är lämnade åt sitt öde. De kommer då till slutsatsen att de måste ta sig mot civilisationen eftersom ingen söker dem längre. Efter tolv dagar räddas de sexton personer som överlevde katastrofen.

För trettio år sedan gjordes den första dokumentära filmen. Eftersom det handlar om en verklig händelse återberättad av de drabbade är det svårt att se hur berättelsen skulle skilja sig åt i de olika filmerna. Ändå är Society of the Snow så mycket bättre än föregångaren Alive, som bör tilläggas, också den är en bra film.

Vad är det då som skiljer dessa filmer åt? För det första språket. Det känns onekligen mer autentiskt när ett rugbylag från Uruguay talar spanska istället för amerikansk engelska med sydstatsdialekt. I Society of the Snow är berättartempot betydligt långsammare vilket passar de fantastiska vyerna över Andernas snötäckta berg. Men det är något mer, och det tar mig en halvtimma innan jag får grepp om vad. Det är musiken som utgör en sådan fantastisk bakgrund i Society of the Snow, så otroligt väl anpassad till såväl story som miljö.

En mycket sevärd film och inte minst värd att lyssna till.
Society of the snow får π π π π och är den bästa film jag sett på länge.

Text: Farbror π

Society of the Snow
Regi: Juan Antonio Bayona
Spansk- uruguaynsk