Akademiens vardag

I Utsikt från stol 12 blickar Per Wästberg ut över sina företrädare i Svenska Akademien men hinner också med sig själv. Han skriver värdigt en akademiledamot; distinkt, målande, ömsint om nästan alla. Någon gång blir stilen med sina utsökta metaforer och liknelser väl utstuderad.

Han gör vad han kan för att ge liv åt sina föregångare trots att de ofta är usla litteratörer men långt mer hängivna forskare och ämbetsmän. Bilden av akademiens historia är en vardag med konflikter, intriger och smutskastning. Wästberg hittar de mest välartikulerade citaten, nedgörande eller lovprisande.

Han ägnar särskild uppmärksamhet åt Bo Bergman och Werner Aspenström som varit hans nära vänner och lyckas fånga både deras originella personligheter och deras poetiska kraft.

Den som väntar sig en personlig bikt om akademiens kris väntar förgäves. Om krisen som han naturligtvis inte förnekar skriver han blott om hur den påverkat individerna i akademien. De uppenbarligen noggranna anteckningar han fört publicerar han inte – i varje fall inte nu ,utan överlåter dem kanske till en efterträdare.

Däremot porträtterar han många av de inblandade men inte deras agerande i krisen. Främst beskriver han i mycket positiva ordalag Kristina Lugn och Horace Engdahl som han dock karaktäriserar som en dubbelnatur. Sara Danius nämns inte. Andra får korta genomgående positiva omdömen. Mitt bland de välvilliga bilderna av ledamöterna kommer en kort men vacker skildring av Wästbergs paradis – biblioteket.

Man kan jämföra med Klas Östergren som i sin senaste roman Renegaterna ger sig själv ett fiktivt uppdrag att rapportera om akademiens kris. Där låter han olika sorters gräs karaktärisera ledamöterna. De är mjuka eller sträva, böjliga eller ståndaktiga, invasiva eller nästan osynliga. Läsaren får gissa vilket gräs som är vem.

Per Wästbergs bok får nog också ses som ett försök till en äreräddning av akademien.

Jan Molin

Utsikt från stol 12
Per Wästberg
Norstedts