Föräldrar, barn, livspartners och vänner − inte bara flyktingar

Att bli förälder är en minst sagt stor förändring i livet. Vissa får möjligheten att komma in i rollen under relativt trygga omständigheter, medan andra tvingas rycka upp alla rötter och fly för sina barns och sina egna liv. De bär, föder och nattar barnen under flykt, och efter en lång resa till uppehållstillstånd, försöker de varje dag, efter varje sömnlös natt, lära sig ett nytt språk och nytt sätt att leva i ett nytt land.

I fjol var jag med om det omtumlande att bli mamma, vilket förändrade… allt. Efter att ha varit föräldra”ledig” på dagtid, kvällstid och nattetid i tio månader, utvecklande och åldrande som tio år, hoppade jag på ett tillfälligt deltidsvikariat. Hur mycket jag än älskar mitt nya liv var jag redo för semester, det vill säga att jobba, några timmar i veckan. Så en het sensommardag stod jag där i ett klassrum, redo att tjänstgöra i en etableringskurs för invandrare. I just denna lilla klass råkade alla vara kvinnor. Det kändes, liksom att vara förälder, som ett stort och meningsfullt uppdrag, men hur skulle jag klara det?

Framför mig satt tio främlingar. Alla, liksom jag, mödrar, men ingen, som jag, inne på mitt allra första år som just det. Med allt ifrån två till åtta barn är de alla så mycket mer rutinerade än jag, på detta viktiga, svåra och spännande område i livet. Dessutom har de flytt från krig och elände i Syrien, Afghanistan, Somalia, Etiopien eller Centralafrikanska republiken. Några har förlorat sina män på vägen, om inte innan, och kommit hit som änkor. En annan har tillbringat omkring 15 år av sitt liv i ett flyktingläger i Yemen, där hon i genomsnitt födde ett barn vartannat år, innan hon kom hit med hela sin kull. Hur gör de? Frågar jag mig gång på gång. För mig kan vardagen med ett barn var nog så utmanande, och då har jag ändå en partner, som jag (oftast) är i team med, ett team som vi försöker vara jämställda i, och detta i vårt trygga hemland. Nu höll jag på att rinna bort, antingen av nervositet eller av sensommarvärme. Värme var också vad de mötte mig med.

Vi har sjungit svenska sånger, läst, skrivit, fikat, pratat och lyssnat. I samtalen har mycket kommit upp, inte sällan våra barn och moderskapet. När inte orden räckt till har vi fått använda oss av bilder och kroppsspråk. Det har blivit många skratt. Ibland har översättningssidor varit till hjälp, dock inte för de elever som vid terminens början var analfabeter. De har klarat sig i många år utan skriftspråk, vana vid att ha allt i huvudet. Själv skulle jag knappt komma ihåg någonting om jag inte skrev upp det.

Hur alla dessa starka kvinnor får tillvaron att gå ihop förstår jag inte. Ändå sitter de i skolbänken om dagarna, med sömnbrist och värk i kroppen, entusiastiska över att få lära sig det svenska språket och om det svenska samhället, för att därefter återgå till jobbet i hemmet.

Det är så lätt att prata om flyktingar/nyanlända/invandrare, i stället för att prata med människorna det gäller. Jag vill uppmana alla er som känner er osäkra inför invandringen att lära känna någon som tvingats fly och försöka se personen. Mer än en flykting är hen någons barn, förälder, partner eller vän. Någon som vill leva. Någon som med stor sannolikhet vill bidra till det land där hen får en chans att leva. Någon som med lika stor sannolikhet sitter på stor kunskap och kan lära dig något. Det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är att få möjlighet att tala det med många som har det som förstaspråk (gärna fler än ens lärare).

Tjata inte om att immigranter i Sverige måste lära sig svenska, utan prata svenska med dem och ge dem möjlighet att öva på dig. Ta ditt ansvar som samhällsmedborgare, som medmänniska, och hjälp till att integrera de ”nya i klassen”!

Text: Emma Rolfsdotter
Photo: Kyle Glenn on Unsplash

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i ,

6 Kommentarer

  1. Emma den 29 nov 2019 kl 15:59

    Tack Kjell!

    Jag förstår. Jag tycker också i allmänhet att mixade grupper är att föredra, även om det ibland, av särskilda anledningar, kan vara nödvändigt eller finnas fördelar med en grupp med bara kvinnor.



  2. Kjell Jönsson den 26 nov 2019 kl 00:12

    Det jag skrev tidigare var givetvis inte riktat mot dig på något sätt, jag tycker att det var en bra text av dig, jag beklagar bara att Inga män deltog då jag rent allmänt tycker att mixade grupper är att föredra, särskilt när det gäller våra nya invånare som har så lätt att fastna i de patriarkala strukturer som är så vanliga i deras hemländer.



  3. Emma Rolfsdotter den 25 nov 2019 kl 01:20

    Tack för din kommentar Inger!

    Fint att du belyser vad vi, oavsett livssituation, har gemensamt. Just den likheten; kampen för våra barn, är det viktigaste av allt! Kloka ord.



  4. Emma Rolfsdotter den 25 nov 2019 kl 01:07

    Tack för din kommentar Kjell!

    Ja, visst är det viktigt.

    Just denna lilla grupp bestod endast av kvinnor. Andra klasser är mixade. Om jag tackar ja till ett till uppdrag på den arbetsplatsen, om det den gången ingår män i gruppen jag undervisar, om männen också har barn, om de tar ansvar för barnen samt om jag då skriver en till krönika på samma tema – då kommer min text även handla om pappor (utöver att de redan är inkluderade i begreppet föräldrar).



  5. Kjell Jönsson den 24 nov 2019 kl 21:28

    Det är självklart viktigt att dessa kvinnor kommer in i det svenska samhället. Tråkigt bara att gruppen bara bestog av kvinnor. Nu får man intrycket att ansvaret för barnen bara är mammornas ansvar men så är det naturligtvis inte. Jag tycker att det hade varit värdefullt att papporna också hade varit med i gruppen. Jag är medveten om att vissa pappor inte fanns i närheten men nog fanns det några pappor nära som borde ha varit med på en sådan samling.



  6. Inger Danielsson den 24 nov 2019 kl 20:45

    Människors livssituationer är sannerligen olika… men ändå lika ur det perspektivet att kampen för livet och framförallt våra barns liv har vi gemensamt.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021