Rättsosäkerhet när fler skyddsberättigade hbtqi-personer utvisas

Migrationsverket och migrationsdomstolarna ställer otillåtna krav på hbtqi-personer som söker asyl. Allt färre får stanna visar RFSL:s rättsutredningar.
– Många hbtqi-personer sitter i förvar och ska utvisas till länder där de riskerar förföljelse. Det känns ganska hopplöst, säger Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL.

Sharbel Hajj, 41 år, kom till Sverige i oktober förra året. Han söker asyl i Sverige för att få skydd från den förföljelse och de hot han som homosexuell utsatts för under hela sitt liv. I Libanon är det olagligt att vara homosexuell. Sharbel kunde inte stanna där trots att han hade ett bra jobb och ett, utåt sett, välfungerande liv.

– Du kan hamna i fängelse och om homofoba människor på gatan förstår att du är homosexuell kan de döda dig, berättar han.

Sharbels föräldrar vet inte om att han är homosexuell. De har vid upprepade tillfällen försökt tvinga honom att gifta sig med en kvinna:

– Men jag kunde inte göra det! Under mina vuxenår hamnade jag i en depression som bara blev värre och värre. Jag funderade ofta på att begå självmord. Men jag älskar mina föräldrar väldigt mycket, trots att de är homofoba. Jag kommer aldrig berätta för dem att jag är homosexuell.

Föräldrarna vet att han söker asyl i Sverige, men tror att det är på grund av kriget. Sharbel har redan gjort två längre intervjuer med Migrationsverket och väntar på besked om han får stanna eller inte. Hans liv har definitivt förändrats till det bättre.

– Här kan jag kan vara den jag är, visa mitt ansikte och berätta att jag är homosexuell, jag kan gå på dejt med en man och kyssa honom offentligt. Jag känner mig väldigt skyddad här. Jag har till och med pratat för skolklasser om mitt liv. Det kändes helt fantastiskt. Du kan inte föreställa dig hur lycklig jag är över att vara här. Här känner jag mig som hemma.

Men att göra djupintervjuerna med Migrationsverket var tufft och han grät mycket.

– Jag skulle berätta om mina svåraste, djupaste känslor för människor som jag inte känner. En del saker skrev jag ner för att de var för svåra att säga högt framför dem. Jag kände mig väldigt modig efteråt.

Om han inte får stanna kommer han att se till att han blir smittad av hiv. I Libanon måste båda parter kontrollera att de inte bär på sexuellt överförbara smittsamma sjukdomar innan de gifter sig.

– Det är det enda sättet som jag kan förklara för mina föräldrar att jag inte kan gifta mig.

Sharbel gör en kort paus och suckar:

– Men jag vill leva mitt liv här, jag vill ha möjligheten att kunna hitta sann kärlek i en man, gifta mig med honom och kanske adoptera barn. Sen skulle jag berätta om min livsresa för barnen och säga till dem att aldrig ge upp i livet, att alltid fortsätta söka efter lycka. Jag vill leva mitt liv på en plats där jag kan vara – jag.

Många bär på svåra trauman

Stefan Hedman träffar personer med liknande berättelser som Sharbels i sitt jobb som kurator vid RFSLs Newcomerprojekt. De asylsökande står med ett ben i frihet och upptäckarglädje – och med det andra i det förflutna och traumatiska. På asylboenden känner sig många isolerade och ensamma, där behöver de dessutom ofta gömma sin sexualitet. Det är vid RFSL:s aktiviteter de kan vara sig själva fullt ut. Om de asylsökande bor långt bort får stödsamtalen ske online. Ibland behövs tolk, men oftast pratar de asylsökande, särskilt från afrikanska länder, bra engelska. Alla som Stefan Hedman arbetar med har trauman. Många har svåra symptom från ptsd, posttraumatiskt stressyndrom.

– Det är alltid traumatiskt att vara med om krig och olyckor men de här personerna har varit utsatta av sina närmaste. Det är deras släkt och vänner som skapat deras trauman. När de har outat att de är hbtqi har deras närmaste misshandlat och kränkt dem.

Som kurator får Stefan Hedman ge stödjande, stabiliserande samtal, inte terapi eftersom RFSL inte är en vårdgivare inom hälso- och sjukvården.

Till Ungdomsmottagningen, där han tidigare arbetade, kom bättre bemedlad medelklass. Nu möter han istället de som har mycket begränsad tillgång till vård men stora behov.

– Jag kanske hade en naiv syn tidigare, men jag trodde att vi i Sverige hade en något mer generös syn på vad som är ”vård som inte kan anstå”.

Han blir arg när han får höra historier om rasism som medlemmarna öppet utsätts för på stan. Att medmänniskor kan uttrycka sig så hatiskt och hemskt om andra bara för att de han annan hudfärg.
–  Det var jag inte förberedd på.

Den som får avslag på sin asylansökan hamnar i kris.

– Men vi ska ändå försöka att ingjuta hopp. Vi säger: Förbered dig med din jurist. Fortsätt arbeta med din överklagan. Men chanserna att få stanna här är inte stora. Det är utmanande att vara bärare av hopp, trots att oddsen är emot dem.

Rätten till individuell prövning uppfylls inte

På RFSL arbetar också Aino Gröndahl som asylrättsjurist. De ser en stor ökning hbtqi-asylsökande från Uganda, som infört dödsstraff. Många transpersoner flyr också från Ryssland. Andra vanliga länder som hbtqi-asylsökande flyr från är Irak, Afghanistan, Nigeria och Iran. Aino Gröndahl har 13 års erfarenhet av arbete med hbtqi-asylsökande:

– Det går inte att jämföra idag med hur det var då. Under ganska många år kunde jag med stolthet säga att 100 procent av mina klienter fick flyktingstatus och permanent uppehållstillstånd. Runt 2016 började det förändras. Mina klienter började få avslag. Ingenting hade förändrats annat än Migrationsverkets och domstolarnas bedömningar.

Många av dem hon företrädde hade utsatts för förföljelse som fängelsestraff och tortyr. Ändå började de utvisas. Aino Gröndahl tänkte att hon måste ta reda på varför. Men det finns ingen officiell statistik från Migrationsverket – något RFSL länge efterfrågat:

– I april i år fick bara fem procent bifall i migrationsdomstolarna.

Aino har granskat över 3 360 enskilda beslut och domar sedan 2012 och skrev RFSL:s första rättsutredning 2020. RFSL har publicerat tre omfattande rättsutredningar, som alla visar samma sak:

– Migrationsverket och migrationsdomstolarnas trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningar baseras på otillåtna krav på att den som söker asyl på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck ska ha vissa särskilda livserfarenheter och egenskaper.

Det krävs att de asylsökande genomgått en inre känsloprocess fram till insikt, och på ett mycket detaljerat sätt kan redogöra för tankar, reflektioner, risköverväganden och att de har känt negativa känslor inför sig själva. Något som är problematiskt av flera skäl menar Aino Gröndahl.

– Dels har naturligtvis inte alla hbtqi-personer universellt gemensamma livserfarenheter. Det strider dessutom mot både svensk och internationell rätt att ställa den typen av krav. EU- domstolen slog fast för tio år sedan att trovärdighetsbedömningen inte får baseras enbart på stereotypa föreställningar om hbtqi-personer, eftersom det inte uppfyller rätten till en individuell bedömning. Konsekvensen av de tusentals avslag vi ser, blir att hbtqi-asylsökande som har laglig rätt till skydd, utvisas till länder där de riskerar förföljelse, tortyr och till och med dödsstraff.

Asylprocessen tar idag oftast bara några månader jämfört med tre-fyra år tidigare. Migrationsdomstolarna har dock långa köer.

– Vi träffade migrationsminister Johan Forsell nyligen. Vi upplever inte något motstånd därifrån. Det är svenska migrationsmyndigheter som behöver förändra sin praxis.

Tidöregeringen tillsatte en extern utredning som genomfördes av Statskontoret och den visade också stora brister i rättssäkerheten i hbtqi-asylärenden. Aino Gröndahl:

–  Trots det fortsätter rättsosäkerheten och utvisningar av skyddsberättigade hbtqi-personer till tortyr och dödsstraff. Svenska migrationsmyndigheterna måste sluta tillämpa stereotypa föreställningar och fördomar. Min analys är att det politiker och ministrar säger också spelar roll. I regleringsbrevet till Migrationsverket står till exempel att man ska prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd och öka antalet personer som återvänder efter beslut om utvisning. Just nu känns det väldigt mörkt. Vi har många hbtqi-personer som sitter i förvar och ska utvisas till länder där de riskerar förföljelse. Det känns ganska hopplöst.

Text: Maria Korpskog