Om kungen på Svensk Damtidnings nivå

Svenskar har ett egendomligt förhållande till kungahuset och kungen. Torekovöverenskommelsen berövade honom all formell makt men en mycket stor majoritet av svenskarna är för monarkin.

Åsa Linderborg har ägnat kungen en nästan 700 sidor lång biografi. Redan titeln Tjabo vill minsann visa att här är det inte fråga om medias vanliga devota och vördnadsfulla skriverier utan en objektiv respektlös journalistik. Men inriktningen är på det intima och personliga i kungens och hans närmastes liv. Varje detalj redovisas: förhistoria, uppväxt, relationer, vänskaper, klädsel, matvanor etc. Samtidigt tecknar Linderborg Sveriges historia sedan 1930-talet och gärna också Storbritanniens kungliga historia – något som med nödvändighet blir anekdotiskt.

Hon går noga igenom alla så kallade skandaler, nämner de “kaffeflickor” kungen ligger med. Citerar flitigt, mest ur Svensk Damtidning. Resultatet blir knappast annorlunda än skvallerpressen. Vår färglöse kung med sina svagheter framstår för folket möjligen som en tönt men främst som en ack så vanlig hederlig svensk. En som står utanför politikernas intriger och pratridåer. Eller som hovets Tarras-Wahlberg uttrycker det: “Han är ickekorrupt, ekonomiskt sinnad och obrottsligt lojal mot dem som förtjänar det – han är ursvensk.”

På det porträtt Linderborg tecknar av kungen syns varje hårstrå och födelsemärke men halva kroppen saknas. För sex år sedan kom Thomas Lyrevik ut med Den kungliga kleptokratin. Den boken är en gedigen brottsutredning .Med hjälp av korruption, mutor, bestickning och falsk information berikar sig kungahuset. Delar av apanaget och till exempel gåvor vid statsbesök överförs till kungens och hans släkts privata förmögenhet som sannolikt uppgår till tiotals miljarder. När förre kungen dog värderades tavlor av Carl Larsson till 2 000 kronor – ett exempel på falsk värdering. Men kungen kan inte lagföras. Han står över lagen. Likaså har varken han eller hovet informationsplikt eller omfattas av offentlighetsprincipen.

Linderborg nämner inte boken. Visserligen var hovet skickligt på att förtiga den och locka media med andra beten, men självfallet är inte Linderborg ovetande om denna för kungen och kungahuset förödande kritik. Det är som att beskriva Europa och inte nämna krig.

Varför Åsa Linderborg mörkar detta är svårbegripligt. Trots sin frejdiga jargong hamnar Tjabo på Svensk Damtidnings nivå.

Tjabo En biografi
Åsa Linderborg
Polaris