Om skjutningarna: ”Vi vet vad som ska göras men modet saknas”


Lösningarna finns, och vi vet om dem, men vi tycker uppenbarligen inte att situationen är tillräckligt allvarlig när den bara drabbar de sex procenten som bor i orten. Ja, så krasst kan man sammanfatta budskapet från nationalekonomen Ingvar Nilsson när Maivors salong och SocialPolitik bjöd in till ABF:s lokaler i Stockholm på temat: Hur blir förorten en trygg plats utan dödsskjutningar? Men hoppet finns och goda exempel finns.

Jag var nio. Eller jag var tio kanske, eller fan nio tror jag för jag hade inte börjat mellanstadiet än. Det var då jag började springa ärenden åt folk, började beckna. Shit, det är sjukt när man tänker på det, att man var så liten. Man sprang med nån påse hit, nån påse dit, högervänster, det var ju så det var.

Det är knäpptyst under de 20 minuter som Emil Rosén Adsten sitter ensam mitt på scenen och läser ett utdrag ur sin egen pjäs Klipp han. Den har två roller: hon och han. Hennes lillebror har blivit skjuten, hon vet av vem men kan ingenting göra. Han, som pratar i citatet som börjar den här texten, skjuter också till slut.

När Emil läst färdigt sätter en kvinna av de drygt 130 i publiken, ord på det som många av oss känner.

Det är nästan så att jag vill gråta. Finns det något hopp och hur ser det ut?

Emil Rosén Adsten som är verksamhetsansvarig på Teaterfryshuset svarar:

Det ser väldigt mörkt ut. Det finns hopp, men vi alla måste jobba så att vi får stopp på det här.

Under 2016 och 17 förlorade Fryshuset tio ungdomar som hade anknytning till verksamheten. En ofattbar siffra.

– Vi ville visa människorna bakom. Vi samlade in berättelserna. Allt i pjäsen är verkligt, och har hänt olika personer, säger Emil.

Klipp han hade premiär på nationalscenen Dramaten 2017. Målet var att försöka spela så mycket som möjligt, för att hedra dem som blivit drabbade och för att prata om det som händer.

Vi lyckades nå våra beslutsfattare. När människor blir berörda, då börjar man handla. Vi spelade för justitieministern, han blev tagen, men förespråkar ändå hårdare tag. Vi spelade för moderaterna. De var också berörda. Men det är populismen som driver på för hårdare tag, säger Emil.

Fler poliser kan lösa symptomen, men inte orsakerna bakom våldet, säger nationalekonomen Ingvar Nilsson och ger siffror och historik.

– Enligt senaste statistiken finns 15 283 livsstilskriminella och ytterst våldsbenägna i de områden som ses som särskilt utsatta.

På den lilla geografiska ytan i norra Stockholm som kallas Södra Järva finns knappt 300 individer identifierade.

– Första gången någon attackerar polis och bränner bilar var under Götgatskravallerna 1948. Då var det arbetargrabbar från söder som inte blev insläppta på Nalen, de pratade konstigt och klädde sig konstigt. Mycket av det vi beskriver i orten, beskriver vi utifrån etniska förtecken. Men kanske begriper vi lite mer om vi också ser det utifrån klass, säger Ingvar Nilsson.

När någon i publiken undrar var föräldrarna är, lägger ansvaret på dem för barnens kriminalitet, då hettar det till i salongen. Emil Rosén Adsten säger att det måste finnas alternativ, att föräldrarna sliter och lever i det här, att det är vi och alla andra som måste förstå att det också finns ett samhälle som uppfostrar barnen. Att det här är samhällets misslyckande, inte föräldrarnas.

Hiba Samir från Skärholmen är upprörd. Hon har nästan förlorat hoppet, hon som är 23.

– Vi är så trötta på vithetsnormen, jag lider för mina ofödda barn som inte kommer att ha några privilegier. Vad har vi kvar utom ordningsvakter och polisen. Stackars ni som har makten. Stackars alla politiker.

En annan ung tjej fortsätter:
Ni kan läsa rapporter, där står det med det vita språket hur vi utesluts från arbetsmarknaden, systematiskt exkluderas. Läs till exempel Afrofobirapporten från 2014 och Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden från 2018. Vad gör det med ungdomar som redan vet det här? Unga killar som hela tiden drabbas av våldet från ordningsvakter. Nu senast kom det på film, nu kan alla se.

Ingvar Nilsson bekräftar det flickorna säger om det strukturella våldet mot människorna i förorten. I de fattiga delarna av Malmö som Rosengård dör folk sju år tidigare än i det rikare Limhamn.

Om folket i Biskopsgården i Göteborg hade levt under samma livsbetingelser som genomsnittet så hade vi haft 120 000 fler livsår. Det ser ungefär likadant överallt. Man har en taskig bostadssituation, misslyckas i skolan, kommer inte in på arbetsmarknaden,

Under fattigdomen finns en social problematik, att inte ha råd åka på utflykt betyder att inte få vara med – inte tillhöra.

– Det ger en existentiell grundläggande vilsenhet, en känsla av att vara utsatt. Då kan vem som helst räkna ut att det inte löses med fler poliser, säger Ingvar Nilsson.

Sex procent av landets befolkning bor i det vi kan kalla orten, områden med lågt valdeltagande och låg förvärvsfrekvens.

Är skjutningarna då en fråga för de sex procenten eller är det tystnaden hos de många som är problemet? Det är 94 procent som inte bor i orten just nu. Hur ska vi se på deras roll? Det är ohyggligt plågsamt och påverkar på djupet vårt sätt att se på varandra när vi delar in i vi och dom, säger Ingvar Nilsson.

Han menar att det som driver fram det här är mängder av små beslut. En bostadspolitik som gör att vi samlar utsatta i särskilda områden.

Valfrihetsreformer som berört skola och sjukvård.

– Efter vårdvalet tömdes Järvafältet på primärvård, det var inte lönsamt där. 94 procent har fått det ohyggligt mycket bättre samtidigt som gapet till de resterande sex procenten blivit alt större. Det är inget konstigt om de som befinner sig i en utsatt situation reagerar.

Men Ingvar har exempel på positiv utveckling, till exempel i Herrgården, en del av Rosengård.

– När Viktoria park tog över driften för sex år sedan var det första plagget fastighetsskötaren fick en skyddsväst. När personalen slutade 15.45 eskorterade polisen dem till parkeringen. Idag rör de sig obehindrat. Det finns hopp om vi gör något ordentligt.

Även i Södertälje har man lyckats vända utvecklingen.

– Här fanns en hel maffiastruktur, också representerad i politiken och i förvaltningarna. En stor andel av de här personerna är lagförda. När man en gång knäckte gängstrukturen, då började människor vittna. Problemet är inte löst, men det gick att vända.

Vi måste jobba både kort- och långsiktigt. Se situationen och lösningarna som ett paket och göra åtgärder på alla områden samtidigt, menar Ingvar Nilsson.

– En liten kille från en dysfunktionell familj ska inte behöva passera tre ställen med drogförsäljning på vägen till skolan. Om våldet bygger på nätverk ska lösningarna för att få stopp på det också vara byggda på nätverk. Kan vi inte återerövra det offentliga rummet då kan vi inte bygga tillit. Vi måste fixa jobb i enkla och annorlunda former. Vi måste lösa bostadssituationen, högprioritera skolan. Varje unge som lyckas i skolan är en rekryt mindre till gängen. Vi måste göra mängder av saker samtidigt.

Så om vi vet det här, varför gör vi det då inte undrar naturligtvis publiken. Och får tre möjliga förklaringar av Ingvar Nilsson.

Krisen är inte tillräckligt allvarlig. När man startade i Södertälje då hade man haft tre skjutningar, skolan var sämst i landet, Astra la ner sin verksamhet och kommunens ekonomi var i kris. Då inser alla det här är allvar.

Det som händer har inte drabbat oss tillräckligt allvarligt än. Sedan är alla djur lika men vissa är mer lika än andra. Om 50 unga skjuts i förorten och vi inte reagerar mer, kan det ha att göra med hudfärg och var de bor? Det är obehagligt men det går inte att avfärda. Det handlar om modet hos beslutsfattare. De vet vad som behöver göras. Men jag tror inte de har modet.

Ingvar tar området Brandkärr i Nyköping som exempel. Här finns en stor befolkning från andra länder. 2-300 somaliska barn lever i miljöer som är helt icke-svenska. Om några år börjar de i skolan.

– Sedan vet vi konsekvenserna. Att de här barnen ska gå i förskolor tillsammans med barn som pratar svenska är början till en lösning. Jag tror inte problemet är de somaliska barnens föräldrar, jag tror det är de andra barnens föräldrar. De vita föräldrarna flyr då. Politiken måste kunna gå emot den högljudda medelklassen.

Kanske fick 23-åriga Hiba Samir en gnutta hopp av Ingvar Nilsson.

– Tack för att du beskriver vår verklighet. Du river upp ärr, samtidigt som du plåstrar om dem.

Text: Anna Fredriksson
Foto: Anders Löwdin

Läs mer: Orten bortom våldet, rapport från 2017 av Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark

Se mer:
Från den 15 /3 till den 28/3 spelas Klipp han på Göteborgs Folkteater.


1 Kommentar

  1. Maria Wallin den 13 feb 2019 kl 12:05

    Tack för en oerhört viktig bild av verkligheten!
    Tack för bra verksamhet och bra journalistik!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2019

Send this to a friend