EN HANDLINGSPLAN DÄR UTSATTA GES RÄTTEN TILL ARBETE

”Det är den mänsklig individen
som är alltings mått”
(Jean Jaurès 1859-1914)

Vår vision

Vi har en vision där vi ser samhällsbyggandet som ett socialt kontrakt enligt vilket en samling individer ger upp sin naturgivna frihet för att samtidigt bli delaktiga i frukterna av den sociala gemenskapen. Alla personer som ingår i gruppen och hamnar utanför gemenskapen ska bli behövda, ingå i ett sammanhang och erbjudas sysselsättning/arbete genom samhällets försorg, i det ryms både offentlig och privat sektor. Det rör människor med koppling till psykiatri, missbruk, kriminalitet, vissa invandrargrupper och flera övriga som i det närmaste permanent stängs ute från arbetsmarknaden.

Här följer sex sammanfattande förslag

– Verksamheter liknande Bruk för alla och Solkraft måste knytas till en struktur som garanterar utveckling och långsiktighet. Samordningsförbunden ges det kompletterande uppdraget att organisera och härbärgera sådana verksamheter.
– På det lokala planet måste myndigheterna få större frihet och ansvar att genomföra lokala lösningar. Pengar för ändamålet slås ihop i en lokal pott så att medlen kan användas där de behövs bäst.
– Reglerna för de sociala skyddsnäten måste synkroniseras så att de fungerar för individen.
– Normerna för flera ersättningar och bidrag har allvarligt halkat efter under många år och måste anpassa till dagens kostnadsläge, bl.a. lönebidragen
– Staten måste ta det yttersta ansvaret för att sprida kunskapen om den metod som de goda exemplen bygger på genom att initiera och samordna genomförandet av en bred utbildning och seminarier. Att staten ger legitimitet är oerhört viktigt
– Den enskilde måste själv ges möjligheten och ansvaret att välja, inget får kommenderas fram så att människor blir överkörda.

Rätten till arbete och hälsa

I Sveriges grundlag står ”Det ska särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete…” Vårt förslag handlar om en framtid där alla ges rätten till ett arbete och bygger på några beprövade exempel.
I FN.s deklaration om mänskliga rättigheter står ”Hälsa är en mänsklig rättighet”. Sverige har godkänt och är därför bindande för all offentlig verksamhet. För varje dag blir kampen för mänskligare rättigheter allt viktigare. Det blir allt mer oroande när många personers kraft inte blir använd och därigenom skapar ohälsa.

När mänskliga resurser och kompetens är de mest outnyttjade sedan andra världskriget måste alla ta ställning till människovärde, delaktighet och solidaritet. Allas engagemang krävs för att människor i svåra situationer ska kunna känna tillit och trygghet.

Fördomar om alla människor som stängs ute från arbetslivet måste bekämpas och rensas ut. Det har nästan samma vikt som garantin att få ett arbete. Det finns uppgifter som måste utföras och har ett värde för andra, inte jobb som är mer eller mindre viktiga.

När samhället präglas av arbetslöshet och ett stängt välfärdssamhälle för allt fler människor övertas bestämmanderätten över den enskildes liv av myndigheter och deras företrädare. Alltför många människor får sina människovärden skändade genom en schablonmässig hantering. I grunden är det inte bara en moralisk och etisk angelägenhet, utan även en djupt ideologisk fråga som handlar om både människo- och samhällssyn

Cirka 200 000 människor är långtidsinskrivna och ständigt återkommande arbetslösa på arbetsförmedlingen, ovanpå kommer de som inte anmäler sig som arbetslösa. Människor i ett permanent utanförskap. Det är drygt 5 procent av alla i arbetsför ålder, utan verkningsfulla insatser även för dem kan arbetslösheten aldrig bli lägre än så.
Vare sig utbudsstimulanser eller traditionella AMS-åtgärder klarar av att fylla igen gapet. Både regering och opposition sade att valet 2014 skulle handla om jobben. Alla menar att alla ska med, men ingen sida verkar vara medveten om utsorteringens omfattning och förödande konsekvenser. Ingen sida har förslag som öppnar arbetsplatserna för de stora och växande skaror av människor som permanent stängs ute från möjligheten att försörja sig själva. Andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer trefaldigades i Sverige mellan 2004 och 2012 enligt SCB (Tapio Salonen).

I Europa lever var fjärde EU-medborgare i sådan utsatthet – 123 miljoner. Ytterligare 15-25 miljoner kan vänta sig detta öde under det närmaste decenniet (ILO-rapporten juni 2014)

Västra Götalandsregionen folkhälsokommitté har undersökt konsekvenserna av den ”onödiga ohälsan”. Mellan 25 och 30 procent av sjukvårdens resurser går till att vårda personer som är sjuka ”i onödan”. Ca 20 procent av försäkringskassans resursanvändning går till personer som är sjukskrivna ”i onödan”. I kommunen går ca 20 procent av socialtjänstens resurser till personer som – om de fått andra förutsättningar – inte hade behövt anlita socialtjänsten. Hos arbetsförmedlingen är det samma siffra, 20 procent av resurserna går till personer som – om det fått andra förutsättningar – inte hade behövt dess tjänster.

Samhället har inte rätt att sortera bort någon. Att alla inte passar överallt är självklart. Så småningom hittar dock var och en sin egen uppgift, då måste det finnas en jordmån för ett förhållningssätt som gör det möjligt. Att ge garantin att ingen ska gallras bort, vilket är hög tid att införa, är ingen åtgärd som skapar utgifter för samhället – tvärtom.

Handlingsplan utifrån nuläget

Tidigare var utmaningen att se om idéer gick att genomföra. Det stadiet är passerat. Nu handlar det om att gå vidare, undanröja kvarvarande hinder, kraftfullt följa upp de goda verksamheterna och deras insatser för att sprida kunskaperna som erövrats. Alla kan göra något – stat, kommuner, landsting, regioner, regering, riksdag och myndigheter.

Vi står inte på ruta noll. Under de senaste decennierna har det runt om i landet samlats på många erfarenheter om hur arbetslösheten ska knäckas för dessa människor. Det är dags att ta vara på erfarenheterna och använda dem som underlag för en handlingsplan för de utsattas rätt till arbete.
Vi har valt några av alla exempel vi funnit mest framgångsrika med att habilitera och rehabilitera människor till riktiga arbeten, som bygger på sammanlagt 50 års praktik. Från dem har vi tagit de viktigaste erfarenheterna, väl medvetna om att det finns många andra goda exempel runt om i Sverige, inte minst bland sociala företag.

Exemplen rör Solkraft i Skellefteå (bil.1), Bruk för alla i de fyra Skaraborgskommunerna Falköping, Habo, Tidaholm och Mullsjö (bil.2) samt Jobb Borås i Borås (bil. 3)

Våra förslag

Struktur och långsiktighet

Gemensamt för Solkraft och Bruk för alla är stödet från samhället. Solkraft ägs av kommunen, det ger stadga åt verksamheten, man blir mindre beroende av eldsjälar.

I Bruk för alla startade de arbetslösa en ideell förening. Målsättningen var att erbjuda alla medlemmar arbete där de är behövda. Honnörsbegreppen – alla människor lika värde och att det finns bruk för alla – måste gestaltas varje dag.

Kommunalråden i de fyra Skaraborgskommunerna, delar av den lokala fackföreningsrörelsen, cheferna för lokala myndigheter och landstinget gjorde likadant och bildade en ideell förening. De två föreningarna började samarbeta för att hitta gemensamma lösningar.

Det krävs ett metodiskt och uthålligt arbete för att förändra och nå framgång. Vi måste skapa jordmån som gör att människor känner sig delaktiga och får makt över egna liv. Det är en grundläggande demokratisk fråga. I det ryms att staten måste ge legitimitet så att samhällets verktyg i form av socialtjänst, sjukvård, arbetsförmedling, försäkringskassa, kriminalvård, kronofogde och liknande används optimalt och i samverkan. Det finns inte längre plats för stuprörstänkande där samhällets insatser inte är synkroniserade, istället ska samordning och gemensamt ansvar – i motsats till ansvarsflykt – prioriteras så att de ingår i den ordinarie verksamheten. I bilaga 1 ges flera exempel på hur det genomförs.

Det handlar inte om Bruk för alla eller Solkraft, utan om 200.000 människor som finns i ett permanent utanförskap och att verksamheter liknande Bruk för alla och Solkraft ska knytas till en struktur som garanterar utveckling och långsiktighet. Vårt förslag är att Samordningsförbunden får det kompletterande uppdraget att organisera och härbärgera sådana verksamheter. Utöver förbundens fyra parter bör även andra, inte minst föreningsliv, knytas till verksamheten.

Uppdraget till Samordningsförbunden innebär också att det lokala fönstret står öppet. Verksamheten kan anpassas i enlighet med lokala behov och förutsättningar, som motvikt till många av dagens centralstyrda uppdrag.
Uppdraget kräver initialt resurstillskott. På sikt kommer verksamheten att ”löna sig” i form av minskad belastning på trygghetssystemen samt ökade skatteintäkter.

Kopplingen till samhället för Solkraft och Bruk för alla har gett stabilitet. Habilitering och rehabilitering kan inte förutsättas ge vinst från början. Istället värdesätts att människors hälsa förbättras och att belastningen av vård minskar. Jämfört med när politiken tar nationella beslut för att få ut fler människor i arbetet är kostnaderna marginella.

Gemensamt för Solkraft och Bruk för alla är samarbetet mellan kommun, landsting, stat, lokala företag och lokala fackföreningsrörelser. Både formella och informella nätverk har byggts upp, där har man gemensamt och med den som ska habiliteras eller rehabiliteras hittat lösningarna för att nå ett arbete och bli behövd. Genom nära kontakter med företag och fackföreningsrörelse och deras sociala engagemang har man hittat lösningar istället för destruktiv kritik om lönedumpning och illojal konkurrens.

Lokala möjligheter och lokalt ansvar

Erfarenheten visar att när man får möjligheter och ansvar att hitta lösningarna på det lokala planet blir resultatet betydligt bättre än när metoderna är toppstyrda, då kommer de enskilda människornas olika behov ofta i kläm. Lokalsamhället måste ges möjligheter, de får inte vara uppbundna av ett regelverk som skapar förlamning.

Hos Solkraft, Bruk för alla och Jobb Borås är fantasin stor för att hitta arbetsuppgifter som är lämpliga för människorna. Ofta handlar det om sådant som annars inte skulle bli utfört, det kan vara att handla mat åt äldre människor som inte klarar det själva, att vårda skog och övrig natur som ägs av kommunen, återbruk eller legotillverkning åt privata företag för att bara nämna några exempel. Gemensamt för alla arbetsprocesser är att de ska utföras på de enskilda individernas villkor och förutsättningar, så att de kan växa och utvecklas, i det ryms även utbildning, för att de till slut ska kunna gå ut på den vanliga arbetsmarknaden.

Social ekonomi

När välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet togs fram under mitten av förra seklet var det utifrån insikten att fattigdom och otrygghet nästan helt kunde försvinna med ett väl genomtänkt socialt skyddsnät. Den tidens system var inte anpassade efter dagens arbetslöshetstal, maskorna har därför blivit för stora och ett ökande antal människor faller rakt igenom. Så ser samhället ut.

Behovet av en grundläggande reformering av det sociala välfärdssystemet och dess försäkringar är stort, det är inte längre rationellt och hänger inte ihop, det behöver reformeras så att det motsvarar dagens behov och förväntningar. Förloppet tar tid, det går inte över en natt, utan snarare flera år

Reglerna för de sociala skyddsnäten måste synkroniseras så att de fungerar för individen. I våra exempel finns många erfarenheter om hur regelverken motarbetar varandra, framför allt när de kräver passivitet för den som vill börja bli behövd. För att kunna arbeta tvingas man ofta bryta mot regelverket.

På det lokala planet måste myndigheterna få större frihet och ansvar att genomföra lokala lösningar. Man ska inte ständigt tvingas få idéer sanktionerade på högsta ort. I en kommun ska pengarna från stat, kommun och landsting som används för dessa ändamål kunna slås ihop i en lokal pott och ansvaret delegeras så att medlen kan användas där de behövs bäst. Samhällsvinsten som görs ska inte försvinna i ”svarta hål”, utan synliggöras och kunna återinvesteras för att förbättra verksamheten

Privat och offentlig sektor ska ha skyldighet att ta emot människor som habiliterats efter att ha stått utanför arbetsmarknaden. Reglerna ska ha inriktning på socialt ansvar. I våra exempel finns berättelser om hur kraften som bygger på socialt ansvar fångas upp.

Att organisera arbetslivet så att de med nedsatt arbetsförmåga finns kvar på jobbet med lönebidrag eller finns på särskilda arbetsplatser är ekonomiskt förnuftigt och inkluderande.

Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen har gjort beräkningar på vad samhället går miste om i termer av tillväxt till följd av att personer är sjuka ”i onödan”. Beräkningarna är gjorda med utbildningsnivå som bas. Personer med utbildning på akademisk nivå lever längre och är friskare än de med gymnasial utbildning, som i sin tur lever längre och är friskare jämfört med de som har utbildning på obligatorisk nivå. Om de båda senare grupperna hade fått samma förutsättningar som den förstnämnda skulle det innebära minskad arbetslöshet, sjukskrivning och längre livslängd som motsvarar 0,5 procent av tillväxten som samhället missar.

Försäkringsbolaget Skandia hänvisar till att det varje år börjar 9406 sexåringar i grundskolan i Stockholm. Enligt statistiken hamnar 1204 av dem utanför samhället senare i livet, när de barnen fyllt 65 år har de kostat samhället 18.963.000.000 kr. Då finns den största kostnaden inte med – den de drabbade betalar.

Forskningsrapporten om Projekt Hälsans Trädgård vid Solkraft i Skellefteå visar att en enskild person som går arbetslös minskar, utifrån en genomsnittlig lönenivå, de samhällsekonomiska intäkterna med ca 326 000 kr per år.
Hur mycket kostar det? 2013 gick legotillverkningen vid Solkrafts arbetsplatser så bra att kommunen kunde redovisa en ekonomisk vinst. Ibland är kostnaden någon tusenlapp per individ, aldrig mer än så.

Oräknad är vinsten för det övriga samhället genom att återinläggningar hos psykiatri, missbruksvård, återfall i kriminalitet osv minskar drastiskt.

En knäckfråga som måste lösas är vad människorna som habiliteras och rehabiliteras hos Bruk för alla och Solkraft ska leva av. Fram till nu finns olika försäkringar de omfattas av, eller försörjningsstöd. Centrala regelverk sätter ofta käppar i hjulet. Det är inte givet att man kan uppbära sjukersättning eller pengar från a-kassan om man tillhör Bruk för alla eller Solkraft.

Lösningen handlar inte om att ta fram nya pengar, utan att få använda befintliga medel så att de kommer till användning i de habiliterande och rehabiliterande verksamheter som Solkraft och Bruk för alla bedriver.

Från Bruk för allas sida har man suttit i knä på snart sagt varenda socialminister för att hitta frizoner för pengarna som redan finns för att kunna använda dem på effektivare sätt. Alltid förgäves.

Början på lösningen är enkel om prestigen och de hindersinriktade tankegångarna läggs åt sidan. Idag finna OSA, Offentligt skyddad anställning, som skulle kunna användas. En lön som går att leva på, ger semesterersättning och pensionspoäng. Eller lönebidrag. Men normerna för flera bidrag, bl.a. lönebidragen, har allvarligt halkat efter under många år och måste anpassas till dagens kostnadsläge. Förutsättningen är att staten kan omvandla en del av pengarna, som exempelvis är vikta för sjukersättning eller försörjningsstöd, för dessa ändamål.

Utbildning och rekrytering

Uppdraget att rehabilitera och habilitera måste ges status och respekt. Genom staten kanaliseras den samhörighet och solidaritet som bygger ihop ett samhälle.

För att kunskapen om den metod de goda exemplen bygger på ska nå ut till kommuner, landsting, stat, arbetsgivarorganisationer, fackföreningsrörelser och övriga folkrörelser i vid bemärkelse går det inte att lägga uppgiften på enstaka eldsjälar. Ansvaret för att en bred utbildning och seminarier genomförs åläggs samhället, framförallt staten, då ges den legitimitet.

Människorna som lever längst bort från att komma in i arbetslivet måste ges rätten till en god utbildning. Inte minst gäller det för verksamhets- och arbetsledarna, som delvis rekryteras från samma grupp. De behöver kvalificerad handledning och övrig stöttning eftersom de jobbar med svåra frågor. I Bruk för alla hade man en processledarutbildning som kan tjäna som vägledning för hur utbildningen läggs upp.

När arbetsledare rekryteras är den sociala kompetensen viktig. Det behövs en blandning av erfarenheter, både från vanligt arbetsliv och högskoleutbildning, inte minst måste det finnas kompetens för att lösa konflikter.

Slutord

Om vårt samhälle förstås som ett socialt kontrakt måste det snarast omförhandlas.

”När man levt sitt liv, måste man känna att det varit en mening med det man gjort”
(Jean Jaurèes)

Bil. 1

700 människor arbetar varje år vid Solkraft, som drivs av Skellefteå kommun. Där finns de med bakgrund i psykiatrin, missbruk, kriminalvård, de som ”gått in i väggen”, långvarig arbetslöshet eller av andra orsaker inte släppts in i arbetslivet. Drygt 10 procent av dem går årligen vidare till reguljära jobb eller studier.
Viktigast är att människorna som hamnat utanför välfärdssamhället blir behövda, att de ingår i en gemenskap som inte minst leder till att deras hälsa förbättras. Många får då för första gången uppleva innebörden av att ha ett människovärde.

Så har det sett ut sedan 80-talet då mentalsjukhusen i Sverige lades ner och ersattes av en psykiatrireform, som innebar att de med psykiatrisk diagnos inte längre skulle förvaras i omänskliga asyler, istället skulle de få bra bostäder och arbeten och erbjudas värdiga liv ute i samhället. Det var då Solkraft startade.

Skellefteå är en av för få kommuner som tagit uppgiften på allvar. I staden med 72.000 medborgare har sedan dess över 6.000 av dem passerat genom Solkraft, nästan alla har fått värdiga liv och tusentals har fått vanliga jobb ute i samhället. När Socialstyrelsen gör regelbunden tillsyn av hur psykiatrireformen genomförs av kommunerna hamnar Skellefteå alltid i topp.

Allt bygger på ett unikt samarbete mellan kommun, landsting, arbetsförmedling, försäkringskassa, frivård och inte minst lokala arbetsgivare och fackföreningsrörelsen. Tjänstemän från kommun, landsting och stat som samarbetar runt enskilda människor för att hitta lösningar.
Samarbetet bygger på ödmjukhet, humanism, respekt och vanligt förnuft. Lätt att säga, svårt att göra. I Skellefteå har man sedan 80-talet dagligen gestaltat lösningen som så många eftersträvar. Inte minst visar deras erfarenheter på behovet av en tydlig delegering av ansvaret på det lokala planet.

Utdrag ur intervju
Staffan Backman och Stig Larsson har arbetat långa tider som arbetsledare vid Solkraft i Skellefteå, idag är de pensionerade.

Staffan
– En rehabiliteringsassistent från psykiatrin satt i bilen med en patient som var påtänkt att börja hos oss. Hon kände att den blivande medarbetaren var mer öppen och tillgänglig, då ringde hon till Stig eller mig ”Kan vi komma till Solkraft och se på jobbet nu?”. Aldrig en endaste gång att vi sade nej, ”Kom bara in!”

Stig
Om vi såg att personen var i sinnesstämningen att vilja börja jobba löd svaret ”Börja direkt om du vill. Du kan starta om en kvart och prova på!”

Staffan
Kaffepausen var halv tio eller halv tre. Vi försökte styra så att besöken kom nio på förmiddagen eller två på eftermiddagen. Då hann vi lära känna dem en aning innan fikat. De som skulle börja hos oss hann se och möta människorna i de olika arbetsgrupperna. Om vi såg att det lyste i deras ögon kunde arbetsledaren säga ”Nu går vi och fikar”. Vi gick till matsalen tio minuter innan de andra kom dit. ”Jag bjuder dig på kaffe och smörgås.” Rehabiliteringsassistenten fick betala själv. Vi satte oss vid ett bord och hann tala med varandra i lugn och ro. Strax därpå kom alla de övriga. Alla hejade på mig, många satte sig vid vårt bord, jag presenterade mitt besök. Vi skojade med varandra så att alla, även besöket, kunde uppleva gemenskapen och känna sig välkommen, vara en del av gänget och av samma skrot och korn. Nästan aldrig avslutades mötet med annat än att personen ville prova på att börja arbeta. Ofta fanns det någon bekant att möta, kanske de legat på samma behandlingshem eller på psyket vid något tillfälle. I sig skapar det trygghet. Därefter var det vanligt att arbetsledaren visade att man får ett eget omklädningsskåp, som man själv låser med egen nyckel ”Börjar du här är skåpet ditt!”

Stig
Alla kände sig stiga i graderna av att få ett eget skåp, många hade inte haft det tidigare, och sedan få ett stämpelkort. ”Nu är jag på jobbet, jag har stämplat in!”. Då vill de allra flesta börja jobba om en kvart, då gäller det att gripa tillfället i flykten.

Staffan
Stig och jag hade en man som aldrig tidigare haft ett arbete, hos oss fick han omklädningsskåp. Några veckor senare ringde hans pappa ”Vad har ni gjort med pojken min? När han ska till er är han lyrisk över att få åka till arbetet. Hemma berättar han ständigt för bekanta på besök att ’Min chef skrev mitt namn på en klisterlapp och fäste det på mitt omklädningsskåp. Han sade att det var mitt skåp, där byter jag kläder inför arbetet. Tänk er att jag har ett eget skåp på jobbet!” En sådan bagatell, som många tar för självskriven, har ofta en enorm betydelse. Sedan måste vi berömma alla medarbetare som alltid varit måna om att släppa in de nya i arbetsgruppen.

Stig
Alla hjälper varandra istället för konkurrera. Jag följde alla nya noggrant i början för att det skulle gå bra. ”Riktigt snyggt jobbat!”. Viktigt att vara generös med beröm. Rätten att för första gången få känna sig riktigt behövd, då växer människor. Och när en ny sade ”Jag har inte gjort lika mycket som de andra” svarade jag alltid ”Du har gjort efter din förmåga, det är viktigast. En annan dag är det kanske du som gör mer. Det syns att du kan”. Viktigt att de inte ska känna konkurrensen, istället glädjen över att vara på jobbet och att man tagit sig dit. Ingen ska känna pressen att prestera mer än vad man orkar, det måste ingå i kalkylen att det är tillåtet att ha sämre dagar.

Staffan
Det fick inte vara krångligt vid starten av jobbet. Vi ville veta vem vi kunde ringa om de inte kom till jobbet. Eller klargjorde att de hade skyldighet att ringa. Resan vid introduktionen fick inte vara lång, samtalet var enkelt. Däremot var det viktigt att ha ett bra avslutningssamtal.

Stig
Det var allra viktigast. ”Varför vill du inte fortsätta och vara hemma istället?”

Staffan
Då kunde det framkomma saker vi inte kände till, att de skett något på arbetsplatsen eller runtomkring. Inte minst kunde vänkretsen ha sagt ”Inte ska du vara på Solkraf, du är värd bättre än så!”. Andra människors nedvärderande av arbetsplatsen – som kom från dem som aldrig varit hos oss – kunde vara förödande. Det var viktigt att fånga upp för att kunna bemöta den syn som fanns på oss från samhället utanför. Avslutningssamtal ledde då ofta till att de fortsatte hos oss.

Introduktionssamtalet tog vi däremot nästan med en klackspark, men det var viktigt att gå till arbetsgruppen och säga ”Idag har vi fått en ny medarbetare. Han heter Rolf. Ni ska ta hand om honom. När det blir lunch ser ni till att Rolf följer med och äter”. Ibland hade vi folk som ville fly från oss, men vi skrev aldrig ut dem förrän vi haft avslutningssamtalet och jag vill poängtera att nästan alltid slutade det med att människan stannade kvar och fortsatte arbeta.

Vilka fler kunde skälen vara till att de ville sluta?

Stig
Ofta var det småsaker. De kunde ha valt från början att arbeta från 9 till 12. Sedan visade det sig vara bättre att jobba 13 – 16. Utifrån tidigare erfarenheter vågade de inte fråga om det gick att byta arbetstid. Istället ryckte de i snöret och ville sluta. Sådana, ofta banala saker, kom fram under avslutningssamtalet, då gick det att rätta till. En person bodde i Skelleftehamn, bussförbindelserna är utmärkta när skolan är igång. Under sommaren minskar turtätheten, då blev det enklare för personen att säga ”Jag vill inte fortsätta jobba!”, när det egentligen handlade om att arbetstiden måste anpassas efter bussens tidtabell. ”Kan man ändra arbetstiden efter bussen?”. Och vi svarade ”Naturligtvis!”. Ibland kunde det vara saker som inträffat i arbetsgruppen, sådant det tisslades och tasslades om. Då satte man sig ner med arbetskamraterna och ställde en öppen fråga. Man får inte tala illa om en person som inte finns där just då, man ska tala om varandra som att alla finns med runt bordet. När jag sitter i bilen och talar med Per om vad jag tycker om Annika ska det formuleras på ett sätt som om hon var med. Vi fick in den kulturen i alla arbetsgrupper, alla förstod och ansåg det vara viktigt.

Staffan
Vi ordnade även många seminarier och andra möten där vi bjöd in försäkringskassan, arbetsförmedlingen, andra myndigheter och anhöriga till våra medarbetare. Inför dem beskrev vi våra mål och syften.

Arbetsuppgifterna vi erbjuder är ofta enahanda, men stämningen är ändå god genom sättet man samtalar med varandra på jobbet. Och det finns många olika uppgifter, inte bara att tillverka och paketera plåster. Det kom in en maskin som stansar. ”Det där skulle vara kul!”. Då uppmanade vi alltid ”Du får prova”. Ofta vågar inte folk, då behövs ofta bara en liten knuff ”Testa en stund om det känns bra”. Då ville en del fullfölja med maskinjobbet och lära sig det. Andra ville fortsätta med plåstren, inte för att jobbet var spännande, utan därför att gruppen de satt i var utvecklande. De fick välja själva. Det viktigaste är kulturen med att man ska respektera och bry sig om varandra. Det var också viktigt att ha roligt runt arbetsbordet. Skratt ska uppmuntras.

När flera medarbetare började komma med hörlurar och radioapparater gjorde Stig och jag en variant på temat. Arbetsplatsen var ju tyst, det behövdes inte hörselskydd. På arbetsplatsmöten tog vi upp att man ska ta av jackan på jobbet, det är därför omklädningsskåpen finns. Att sitta på jobbet i jacka, mössa och hörlurar var inte bra. Det var svårt att få gehör för det, vi i arbetsledningen blev less. Någon dag senare pluggade Stig och jag in hörlurar med musik, jackorna och mössorna var på. När folk talade med oss gick vi bara förbi och var onåbara. Det gick inte lång stund förrän det stod 7-8 personer utanför vår dörr och undrade vad vi höll på med. Då uppstod det riktiga samtalet. Hur skulle det vara om alla såg ut som om de var på väg därifrån, även arbetsledningen? Därefter var problemet borta.

Stig
Kortsiktiga vinstintressen får heller inte vara styrande. Våra uppdragsgivare har inte utsatt oss för press vad gäller leveranser. Jag hade ansvaret för kontakterna med dem, samarbetet var gott, de var mycket förstående när det kunde uppstå problem. Ibland var bara hälften av leveransen klar ”Skicka det ni har, vi löser det”. Till våra medarbetare går det inte att säga ”Skynda dig!”. Absolut inte. Istället ”Du är duktig som gjort detta idag. Fantastiskt!”. Även om andra vid samma bord gjort dubbelt så mycket. Även de fick naturligtvis beröm. Men likaså inför den som gjort mindre var det minst lika viktigt att visa uppskattning.

Staffan
Ibland hade vi ändå orderingångar då det var ”just in time”. Något som absolut måste vara klart till på fredag.

Stig
Då gällde det att ha tänkt själv i förväg. Att flytta om lite folk så att fler fick jobba med just den ordern.

Jag har sett dig stressa flera gånger där du själv deltog i arbetet med plåster och annat.

Stig
Vi gick alltid in och satt med i gruppen och gjorde samma arbete. Även vi var med och packade.

Staffan
Ibland kallade vi till och med in vår områdeschef Per Bergman för att få ordern klar. Inte för att förnedra de andra, utan för att slippa sätta för hög press på dem. Dessutom finns en viktig sak med att delta i deras arbete; vi som är chefer och arbetsledare är vanliga människor. Egentligen är det trevligaste jobbet att sitta med dem och arbeta tillsammans med samma uppgifter. Vi kommer direkt in i deras gemenskap.

Stig
Särskilt när även vi gjorde fel, då kom de förlösande skratten. ”Kan även du göra fel!”.

Staffan
Det roliga var alla samtal i gemytlighet under arbetet. De berättade om sina drömmar om kärlek och allt annat. I sådana samtal blir alla öppna. Alla dessa människor vet vad ett misslyckande inneburit och är väl medvetna om det, men när man når så långt att man vågar börja tala om det har man nått en bra bit i sin habilitering. Inte minst när man kan tala med sitt arbetslag om hur man upplevt olika slags känslor, inte minst inför kärlek. I andra sammanhang kom berättelser om minnen från olika uppväxtmiljöer och fosterhemsplaceringar. Ofta har jag suttit vid packborden eller ”linorna”, som vi kallar våra olika arbetsplatser, med en tår i ögat. När jag hört sådana samtal har de alltid ägt rum i en god anda, inte för att klanka ner, utan istället att lyssna och försöka förstå och bekräfta varandra. Hjälp till självhjälp.

Stig
Vi arbetade mot i huvudsak sex företag. Vi har haft en öppen dialog med dem om vad vi kan producera. Dessutom har vi varit tuffa mot dem, när de inte fullföljt sina uppdrag till oss har vi till och med avslutat kontakten. Det gällde ett stort företag som inte levererade jobb till oss så att vi hade fullt upp att göra. Vi bedömde att Solkraft inte fanns till för att folk skulle må dåligt hos oss när företag inte kunde hålla sina överenskommelser. Vi raggade upp andra kunder och fyllde våra arbetsbord med nya uppgifter. Efter tre månader kom ett samtal från det stora företaget vi avspisat, de skickade flygbiljetter så att vi kunde komma ner till Stockholm för att höra våra krav inför ett fortsatt samarbete. Det slutade med att vi miljöcertifierade oss, de bad om oss att fortsätta samarbetet.

Hur har ni hanterat företag som menat att Solkraft ägnat sig åt illojal konkurrens?

Staffan
Vi ordnade möten med dem eller företagarföreningen. När transportföretagen kritiserade oss bjöd vi in dem till Mullberget och bjöd på te och smörgås. Vi informerade om vår verksamhet, efter ett sådant möte vände allt, de ville till och med anställa folk som arbetade hos oss.

Har fackföreningsrörelsen ifrågasatt er, att lönerna varit för låga osv?

Stig
Någon gång har de menat så. Efter att vi bjudit in även dem för att beskriva vår verksamhet, vad vi utförde och under vilka premisser, har de oftast anammat vår idé. Efteråt började de höra av sig till oss för att få hjälp med rehabiliteringen av egna medlemmar. Vi löser problem genom att tala med varandra. Där fanns en flyttfirma. Efter mötet med dem, där vi visat upp våra medarbetare och beskrivit deras bakgrund, kom de alltid och parkerade sina bilar utanför Trivselhuset där vi hade ett kafé med eget bakat bröd. Hela gänget blev stamkunder.

Staffan
Allt är egentligen mycket enkelt. När det dyker upp problem ska man inte vara rädd för att ta diskussionen. Vi hade ett stort företag som öppnade nära oss. Efter ett tag beskrev våra medarbetare hur de blev trakasserade av deras anställda. Jag tog kontakt med företagets ledning för att höra om vi kunde få informera om våra medarbetare och deras bakgrund. Vi möttes en kväll över kaffe och smörgås. Bland annat ansågs det märkligt att flera som arbetade hos oss hade råd att åka taxi till jobbet varje dag. Vi förklarade att det var färdtjänst och varför sådan finns. Det slutade med att de beställde arbetsuppgifter av oss, vi blev deras leverantör. Många företag och människor har ett socialt och solidariskt tänkande. Man ska inte måla upp falska fiender, talar man med varandra rätar det ofta ut sig.

Flera jag mött har börjat sin karriär med att vara hos Solkraft en timme i veckan, då har de suttit i avskildhet på lagret. De har inte vågat möta andra människor. 

Staffan
Vi hade människor som började med att fika ensamma i omklädningsrummet. En av dem kunde inte svara i telefon. Idag handleder han arbetsledarna. Med vår list fick vi honom att utvecklas. Vi visste att han hade körkort, vilket inte många av våra medarbetare har. Vi skickade ut honom med en av våra arbetsledare, Minna, vi sade att hon var duktig på att hitta i Skellefteå med omnejd, men att hon var urusel på att köra bil. När de kom tillbaka efter första passet lyste hans ögon. Minna kunde berätta att han var en mycket duktig och noggrann bilförare. Han fick fler och fler uppgifter som chaufför, till slut var han ansvarig för ett eget fordon. Det tog närmare fem år innan vi nådde dit. Idag jobbar han heltid och är fast anställd. Det är sådana exempel som gör livet underbart för oss alla, när vi ser att det går att ändra och vända det dåliga till något gott. För att nå dit måste man rensa i sina egna fördomar och fördömanden.

I det vanliga arbetslivet delas order ut. Hos er är hörnstenarna att man ger förtroenden och litar på varandra. Ni frågar ”Vad vill du göra?”, många har aldrig tidigare fått frågan. Och alla vill innerst inne ha en uppgift, ingen vill ställa sig utanför gemenskapen. Då handlar det ibland om att få börja med att sitta i ensamhet en timme i veckan på lagret. Inte för att smita, utan i förtroende för att det är där resan måste börja. Det har varit accepterat av er. Det har varit tillräckligt svårt ändå för den enskilde och motsatsen till mygel.

Staffan
Många i vår arbetsgrupp kan då fråga om inte Kalle vill vara med på eftermiddagskaffet ”Vi skulle tycka det vore roligt att träffa dig”.

Stig
Många ensamarbetare har kommit in den vägen. Vi hade en medarbetare som efter ett halvår frågade mig ”Kan inte någon mer sitta med mig på lagret”, då gäller det att mata på med någon där tycke kan uppstå, efter ett tag till kom han ut ur garderoben och började arbeta med hela gruppen som bestod av åtta personer.

Staffan
En gång kom ett en man, som var far till en pojke som skulle börja hos oss, sonen var patient hos psykiatrin. Mannen skulle inspektera arbetsplatsen och ansåg efter en stund att ”Detta är inget bra ställe för min pojke!”. Jag svarade ”I dina ögon är det kanske inte så, men sonen är drygt 20 år och myndig. Han borde få se själv”. Ett tag senare kom den unge mannen med en psykolog och rehabassistent, de hade med sig en tjock bunt papper om hans diagnos och sjukdomshistoria. De önskade en avskild och enskild arbetsplats för honom, i stort sett skulle vi bygga en kur. Enligt diagnosen skulle han annars bli störd. Vi byggde en kur och hade kommit överens om att han skulle börja med att vara några timmar hos oss tre dagar i veckan. Han kom nästan aldrig dit. Vi ordnade en uppföljningsträff och det blev tal om att rehabassistenten skulle skjutsa honom till jobbet. Gång på gång ringdes det i telefon och det fanns alltid olika orsaker till varför han inte kunde komma till jobbet, alltid fanns något nytt skäl. Till slut framkom det att den egentliga orsaken till varför han inte kom till jobbet vara att han inte förstod varför han skulle sitta ensam i ett bås. Det skulle bli olidligt tråkigt. Naturligtvis löste vi det så att han fick börja sitta med en grupp och jobba. Vid nästa uppföljningsträff, en månad senare, ville han utöka från två timmar om dagen till fyra och att få komma varje dag i veckan. Rehabteamet och hans boende undrade vad vi gjort med pojken eftersom han plötsligt börjat stiga upp på morgnarna, så att han ätit lunch innan han åkte till oss. Vi berättade att vi tagit bort båset, han ville inte vara ensam, han ville ingå i en gemenskap precis som alla andra. Efter den betan beslutade Stig, alla andra och jag att vi skulle sluta bry oss om vad professionen rekommenderade, istället skulle vi fråga personen själv. Lyser det i ögonen när han eller hon säger sig vilja göra något följer vi det. Är blicken nedsänkt och ”Jag vågar inte” får man vara försiktig, då tar det längre tid.

Ni vill inte veta vilka diagnoser människor som kommer till er har.

Stig
Varför ska vi veta?

Staffan
Vilken användning har vi av diagnoser när de ska utföra ett produktionsjobb hos oss? Är personen på jobbet och allt fungerar får han eller hon ha vilken diagnos som helst.

Stig
Absolut.

Har det inte kommit krav på att ni måste kunna diagnoser som medarbetarna har och anpassa er efter dem?

Staffan
Självklart vill många att vi ska kunna diagnoserna som människorna hos oss har. Lika självklart har vi varit på ett antal föreläsningar om olika diagnoser. Efteråt brukar vi titta på varandra och undra över vilken betydelse den kunskapen har. För oss är det viktigaste att vi kan se människan i ögonen och att vi vet att han eller hon själv vill, då går det hur bra som helst. Det är som att ha barn, om de verkligen vill åka skidor men inte behärskar tekniken är det viktigt att stimulera den viljan. Det är samma sak med arbetsuppgifterna hos oss, när de visar att de verkligen vill vara hos oss, men saknas förmågan, är det vår uppgift att få dem att klara uppgiften.

Även om ni inte talar om diagnoser har Solkraft ändå människor där många är illa däran, kronisk schizofreni och annat som tillhör det svåraste att tänka sig i livet. Åtskilliga gånger har jag sett hur de vill tala med er arbetsledare om svåra saker i livet, om uppväxten på det hårda barnhemmet och allt annat. Hur hanterar ni när någon vill öppna sig – visa upp sitt svarta hav av ångest och annat – så att ni gör rätt och inte ställer till det?

Stig
Det gäller att själv vara lugn, man måste tänka sig för två gånger. Jag har själv en dotter som är utvecklingsstörd, av henne har jag lärt mig mycket för att kunna hantera sådana möten. Viktigt är att vara en lyssnare, då kommer vi ofta varandra otroligt nära. Många gånger har jag upplevt att den andra människan börjat må bättre efter att man fått lätta på hjärtat.

Staffan
Det mörkaste och svarta vi fått ta del av kan vara svårt att bearbeta i sin egen sinnesvärld. I arbetsgruppen har vi talat med varandra om det. Ibland har vi även haft handledning för att kunna hantera det. Man måste själv få ur sig saker ur det egna huvudet, man kan bli tyngd över vad människor råkat ut för och vad de genomgått. Sådant som inte går att släppa när man går hem från jobbet.

En till del av svaret, utöver handledning, är att ni har nära kontakter med psykiatrin för att återkoppla, då har ni tillgång till era informella nätverk.

Staffan
Självklart ärt det så. Ibland kan det vara en person som mår ofantligt dåligt, då måste den behandlas med full respekt. ”Vad vill du att jag ska göra med det du berättat för mig?” Det kan vara ett hot om att ta bort sitt eget liv. Ett samtal kan bli långt, de vill inte att jag ska ringa och slå larm. Innan samtalet är slut är det viktigt att veta vad jag ska kunna göra för att hjälpa personen. När han eller hon går därifrån måste vi vara överens om vad jag får göra och vad personen själv ska göra. ”Detta är din uppgift och det andra är min uppgift. Kan vi hjälpas åt kommer det att gå bra. Du får gärna sitta och lyssna om jag ringer till din psykolog eller behandlingsassistent, då kan du höra vad jag säger. Sedan kan vi skjutsa dig dit. Men du måste själv säga ja eller nej till det”. Det är nästan aldrig vi misslyckats på den punkten. Har vi det?

Stig
Jag har inget minne av att det gått snett. En enda gång som jag kan påminna mig var när du kallat en person för hopplös.

Staffan
Jag skällde ut en person för att han var hopplös, det var enda gången jag använt det ordet. Mannen lämnade kontoret. Jag fick dåligt samvete. En stund därpå stod han i dörren med ett hopprep, vi tillverkade dem. Han började hoppa rep allt snabbare och sade ”Du Staffan, det finns inga hopplösa fall” Då var det jag som fick skämmas.
Man måste tillåta sig att ha roligt på jobbet. Någonstans måste man försöka att vara den man är, inte att vara någon annan. Man ska inte förställa sig inför vår målgrupp, de kan avläsa allt vad som är galet. Om du inbillar dig vara någon annan och mycket bättre person blir du genast avläst.

Stig
På vår arbetsplats ska det finnas plats för att skratta mycket. Även våra arbetsplatsmöten ska rymma skratt, det ska finnas plats för historier.

Staffan
Vi hade ”Veckans applåd”, den borde finnas på vilken arbetsplats som helst. I en låda fick alla lägga förslag. Någon medarbetare kunde ha hjälpt till med att bära ut sopsäcken från köket, städat efter jobbet eller liknande. Ofta var förslagen enkla, men det fanns alltid något i lådan, de lästes upp för alla. Sedan fick den som gjort något bra veckans långa applåd av alla andra människor som uppskattar vad du gjort under arbetsveckan. Tänk så betydelsefullt att få ta till sig när andra applåderar, att få uppleva sig behövd.

Stig
Innan jag gick hem från jobbet på kvällen såg jag alltid till att allt skulle vara planerat för morgondagens arbete. När jag kom till arbetsplatsen fem i sju nästa morgon stod där alltid ett gäng och väntade på att få börja arbeta, även om det var 30 grader kallt. Då skulle arbetet ligga framme så att de kunde börja på en gång. Det skulle inte vara tomt på borden så att de måste vänta, börja grubbla och bli osäkra, då kan det gå illa.

Staffan
Så många viktiga saker som bara blev gjorda utifrån hur vi själva uppfattade situationerna. Jag får nostalgiska tårar av detta samtal.

I filmen ”En plats i solen” om Solkraft säger Per ”Många arbetsuppgifter är tråkiga och enahanda, å andra sidan ingår jag i en gemenskap, jag har tagit enorma steg framåt i livet sedan jag började på Solkraft”.

Staffan
Han ville verkligen börja hos oss och har utvecklats ofantligt bra. På senare tid har han börjat fundera över varför han inte får något jobb på den öppna arbetsmarknaden.

Många av arbetsledarna, även ni två, kommer från industrin. Vilka kunskaper därifrån var viktiga att ta med sig när ni började på Solkraft?

Stig
Även på Solkraft är det ofta industri, ändå blev det ett helt annat jobb. Jag hade tidigare arbetat på företaget Plastkarosser i 24 år, där tillverkade vi påbyggnader till lastbilar. Till Solkraft hade jag med mig att arbetet skulle utföras med ett glatt humör, vi skulle arbeta tillsammans och samtidigt ha kul. Med den inställningen visste jag att arbetet gick mycket bättre, vi berättade historier för varandra under arbetet, skrattade, samtidigt som vi jobbade på och var mer effektiva än när alla satt tysta och isolerade. Med den kunskapen började jag på Solkraft. Från det gamla arbetslivet hade jag även lärt mig att ta folk, en tyst kunskap. När det ändå var på väg att rinna över för mig på Solkraft – steget innan att börja skrika – lämnade jag allt och gick ut runt kvarteret något varv tills trycket lättnat. Sedan gick jag in, då var allt som vanligt igen. Det var bättre att göra så än att visa sig arg.

Staffan
Min viktigaste erfarenhet jag tog med till Solkraft hade jag fått hemifrån som liten grabb och vad som utspelade sig vid middagsbordet. Där fanns en öppenhet för alla som ville vara med, det diskuterades mycket. Dessutom arbetade min mamma på det som då kallades Vanföreanstalt, ett grymt uttryck, men där fanns människor med många olika slags funktionshinder. Många kunde vare sig stå eller gå, många led av CP-skador. Mamma var kokerska. Där växte jag upp, ofta besökte jag mamma på anstalten. Tidigt kom jag i kontakt med människorna där. En man gjorde ett särskilt intryck på mig, han kom bara några kilometer ifrån där vi sitter nu – Klutmark. Som 13-åring hade han klättrat upp på ett tak, när han höll på att ramla ner tog han fast sig i elledningen och brände av bägge armarna. Den mannen skötte jag om som 12-åring, följde honom på toaletten, han kunde inte torka sig i stjärten, jag borstade hans tänder, tog på honom skorna osv. Han följde mig ända till sin död. När jag blev vuxen kom det en period under 70-talet när det spelades mycket bingo. Då ringde mannen till mig och undrade om jag skulle till Godtemplarhuset i byn för att spela bingo. Då brukade jag svara ”Ja”, ”Bra” sa han ”då kommer jag också”.

Stig
Det var han som tog körkort och lärde sig köra bil?

Staffan
Javisst. Av honom lärde jag mig att ingen människa är obrukbar. Han körde bil med sin haka och cyklade utan armar.

Stig
Han bodde i Skråmträsk och körde ofta förbi här styrandes med hakan.

Staffan
Sedan hamnade jag i industrin och blev arbetsledare. Hemifrån hade jag med mig att även på jobbet värna utanförskapsmänniskan. Min devis var att på alla industrier borde det finnas människor från målgruppen vi talar om. Minst en av hundra på alla arbetsplatser -oavsett företag. På alla platser jag arbetat har jag planterat ett antal sådana människor. Alltid, alltid har jag tagit in sådana personer. Aldrig någonsin har jag ångrat det. Visst har det kommit kritik ibland ”Han duger inte till arbetets alla uppgifter!”, det har jag bemött med ”Tänk om din egen dotter eller son hamnade i samma situation, hur ser det ut då?”. När jag började på Solkraft blev det tydliggjort. Då fanns en hög chef i en förening inom verkstadsindustrin som skrev löpmeter i tidningarna om Solkrafts illojala konkurrens mot företag i samhället. Ett tag var turbulensen kraftig, vi hade många möten för att försöka komma tillrätta med kritiken. Det pågick ända fram till att denne chef mötte en kvinna han blev sambo med. Hon hade en son med funktionshinder. Då blev det tvärtom. ”Du som varit så kritisk till oss och nu står du här och vill att din kvinnas pojke ska börja arbeta hos oss. Vilken är din uppfattning? Varför anställer ni inte honom i något av de industriföretag du företräder?”. Han svarade ”De vill inte ha honom”. Och jag svarade ”Precis det har jag sagt hela tiden, där har du felet! Ni måste öppna dörrarna för denna målgrupp”. När jag började på Solkraft fanns där ett 30-tal människor, min första tanke var att den skaran skulle kunna få arbete på vanliga arbetsplatser som fick iordningställas. Jag trodde att efter några månader skulle det vara ordnat och jag vara arbetslös, så blev det inte!

När jag sammanfattar mitt långa och brokiga arbetsliv som pensionär är Solkraft det absolut bästa jag haft. Aldrig tidigare har jag blivit lika bekräftad, mött samma ärlighet och pålitlighet som av människorna där. Jag har haft vanliga jobb där jag blivit uppskattad av chefer, fått stipendier för att vi nått uppsatta produktionsmål och liknande, men det är knappt något värt jämfört med de klappar jag fått på axeln av alla pojkar och flickor på Solkraft.

Tänk dig julen för två år sedan, Stig vet vem jag menar. I Skellefteå centrum fanns en flykting från Kurdistan, han hade kommit hit som 16-årig ensam pojk. Han var mycket frustrerad över att vi drack kaffe klockan halv tio, åt lunch en timme klockan tolv för att sedan fika igen halv tre. Han kunde inte förstå hur vi kunde ta så många raster. ”För där jag tidigare varit och monterat schweiziska klockor började vi sex på morgonen och slutade nio på kvällen. Vi hade 30 minuters rast på hela dagen!”. Han kunde inte förstå hur vi arbetade.

Avslutningssamtalet med honom var ett av de viktigaste jag haft. Han satt på mitt kontor och jag försökte förklara att han måste leva sin egen livsdröm. ”Vad vill du bli?”. Många drömmer om att bli en ny Zlatan eller Börje Salming. ”Sätt upp ditt eget mål”. Pojken svarade på dålig svenska ”Jag vill bli läkare!”. Det hade även varit min dröm som liten, men andra saker kom emellan. Det var för åtta år sedan. Vid julen för två år sedan i Skellefteå centrum möter jag tre pojkar med utländsk bakgrund. ”Hej!” säger de till mig. Jag svarade med samma ord och gick vidare. Då ropade en av dem ”Hallå!”. Samtalet slutade med att jag grät så många tårar att det var nästan att det behövdes en flytpump för att få bort vätskan. Pojken frågade ”Känner du inte igen mig?”, jag svarade tvekande, exakt visste jag inte. ”Om du riktigt tänker efter tror jag att du minns uppmaningen att jag skulle leva mitt livs dröm – att bli läkare”. Efter en stunds funderande undslapp jag mig ”Är det du?”. ”Jag pluggar i Uppsala och är snart färdig läkare”. Vi kramades och jag önskade honom lycka till. Det vittnar om vikten av goda avslutningssamtal, att vi hade skapat förutsättningar och gav förtroenden. Han hade inga föräldrar eller syskon i Sverige, han visste inte ens om de levde.

Jag kan bara hoppas att vi kan tillvarata hans kompetens och kan mycket väl tänka mig att han återvänder till hemlandet för att arbeta där. Inget i form av premier för uppnådda produktionsmål kan ge tillbaka lika mycket. Aldrig! Då är jag hellre en fattiglapp med ett levande hjärta som får fortsätta att möta dessa människor och känna att jag medverkat till att ha gjort något som varit bra. Det är bara några små axplock. Stig och jag skulle kunna hålla låda om liknande saker resten av dagen, och nästa dag, och nästa och nästa. Och det finns ett otal fler arbetsledare som kan berätta liknande saker. Det grundläggande för oss alla är att vi har empati för målgruppen.

– Det är också viktigt att fullfölja pedagogiken så att den stämmer med vad du själv säger. När vi säger att det är viktigt att hålla tider måste vi ledare föregå med gott exempel. Det går inte att förespråka en moral man själv inte följer. Stig Larsson och jag är hockeyfreaks. För många år sedan spelade Sverige en OS-final klockan halv fem. Den dagen gick vi ut till arbetsgruppen och sade ”Idag kan ni få sluta lite tidigare. Både Stig och jag vill gå hem tidigare därför att vi tänker se finalen i ishockey på TV från första början. Ni får full dag ändå!” Allt gick bra, alla åkte hem en halvtimme i förväg. Nästa gång vi hade arbetsplatsmöte ställde sig en invandrarkvinna upp – det var efter att vi talat om arbetstider i generella termer och vikten av att hålla dem, att alla skulle ha nytta av det när de kom ut i det vanliga arbetslivet – och säger ”Hur kan ni påstå det? Under hockeyn var det inte så noga med att arbeta full dag”. Då fick vi igen, efter den dagen har vi levt som vi lärt.

En utmärkande sak för Solkraft är alla informella kontakter med psykiatri, försäkringskassan, arbetsförmedling, socialtjänst, behandlingshem, frivård och arbets- och uppdragsgivare. Nätverket ni alla byggt upp tjänstemän emellan och hur det fungerar.

Staffan
Av alla arbetsledare som fanns från början på Solkraft var det knappt någon som hade högskole- eller universitetsutbildning. För att korta alla vägar till myndigheter och göra dem smidigare hade vi varje månad ett tvåtimmarsmöte på psyket, där fanns alla du räknade upp med. Där beskrev vi våra arbetsuppgifter på Solkraft för rehabiliteringsassistenter och psykiatripersonal som hade människor inneliggande. Vi skapade goda kontakter med remittenterna, inte de arbetssökande. Dialogen var öppen. Vi kunde beskriva att deras tidigare patienter fungerade hos oss. Vi arbetsledare fick ett bollplank, vi uppfattade att det fanns en god lärodel för oss som inte var beteendevetare, där vi fick vi en inblick och kunskap. Det bästa var att vi lärde känna varandra. När det ringde en telefon från Berit på psyket till en arbetsledare visste hon vem hon talade med, det var utmärkta öppningar. Vi utvecklade arbetsgruppen så att den inbegrep representanter från alla myndigheter du räknade upp. Med uppbackning av vår socialchef och chefer från andra myndigheter fungerade allt bra under lång tid. Därefter kom en period där vi fick in välutbildad personal i vår egen grupp. De hade pluggat på socionomhögskolor och liknande. De ansåg inte att det var bra att ha hjälpande samtal om enskilda individer på sådana möten, viket ledde till att kedjan med samtalen tunnades ut och bröts helt. Jag fann det olyckligt. Därefter kom en uppstart igen med nya arbetsgrupper, men man nådde aldrig riktigt ända fram. Fördelen med samtalen var att när vi vid sådana möten mötte en representant från exempelvis försäkringskassan hade vi redan då ena foten inne i den myndigheten för att tala om ett försäkringsproblem hos en av våra medarbetare för att börja lösa problemen. Vi kunde smidigt och snabbt ta fram de underlag som behövdes. På det viset fick vi alla myndigheter att börja samarbeta, alla satt runt samma bord, istället för att ett enskilt fall skulle valsa runt i det oändliga på olika myndigheter, där ingen tog ansvar och den enskilda individen for allt mer illa. Vi lyckades fantastiskt bra genom att samarbeta och därigenom hitta goda lösningar för den enskilde. I allt det fanns den enskilde alltid med, vi gjorde aldrig något mot hennes eller hans vilja. Samma sak med arbetsförmedlingen, när vi bedömde att en medarbetare hos oss var utslussningsbar kontaktade vi dem för att hitta vägarna ut i det vanliga arbetslivet. Vi fick alltid ett mycket gott bemötande.

Det fungerade väl även från den andra sidan, att försäkringskassan eller arbetsförmedlingen kunde kontakta er för att en klient skulle börja hos er för att starta utslussningen till samhället?

Staffan
Exempel på när arbetsförmedlare besökt oss med en klient i det ärendet är otaliga. Vi var unika med sådant samarbete.

Stig
Ofta ringde vår kontaktperson upp två timmar senare efter ett sådant besök ”Han vill börja hos er”. Svaret löd alltid ”Han är välkommen! Det är bara att börja!”. För det är viktigt att finnas till just då, inte två månader senare, då är det ofta för sent. ”När vill han börja?” ”Imorgon?”. Då blev det så. Just då, när människan vill, ska man säga ”Ja”, långt senare vill han kanske inte.

Staffan
Det är som att fråga sin käresta ”Vill du gifta dig med mig?” Svarar hon ja blir du lycklig. Svarar hon nej frågar du inte en gång till. I detta sammanhang är det samma sak med arbetet. Vid ett nej från arbetsplatsen kan den som ingår i vår målgrupp känna sig så misslyckad att han till och med slutar gå till arbetsförmedlingen. Det är målgruppen som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden som arbetsförmedlingen kommit med till oss.

Stig
Då är det mycket viktigt att ha alla dessa kontakter – inte på chefs- utan vanlig tjänstemannanivå – så att vi kan ha täta och informella kontakter med varandra för att nå goda resultat. Allt bygger på att vi är samspelta. Arbetsförmedlaren vet att om Sara tänder på att börja hos oss blir det också så, istället för ännu ett misslyckande.

Staffan
Vi hjälpte försäkringskassan att utreda om en persons arbetsförmåga, kunde medarbetaren arbeta halvtid? Vilka uppgifter klarade hon? Då var det viktigt att arbetsledarna tog reda på svaren och kunde stå för dem, men vi skickade aldrig iväg uppgifterna innan personen informerats. Om Stig skrivit ”Kan inte hålla arbetstiderna” eller ”Klarar inte av enkla skriftliga instruktioner” visste medarbetaren det och kunde ifrågasätta. Vi saknade utbildning för det, men hade det sunda förståndet att tillgå.

Det ni beskriver är en metod?

Staffan
Verksamheten bygger inte på eldsjälar – även om det funnits en och annan sådan – utan en metod. Solkraft har funnits i snart 30 år. Ingen eldsjäl orkar så lång tid.

Idag är det inte lika lätt att börja hos Solkraft efter en kvart eller nästa dag.

Stig
Tyvärr är det så. När jag talar med arbetsledare berättar de om nya regelverk som tas av Riksdagen och ställer till det. De informella kontakterna med försäkringskassa, arbetsförmedling och andra finns kvar, men nya regler sätter käppar i hjulen.

Staffan
Varför tillvaratas inte enkelheten som nästan är kostnadsfri? Skattemässigt är det en vinst.

Stig
Det belystes när jag under ett halvår arbetade med åtta personer som gått särgym. Ett EU-projekt. Alla levde i ett utanförskap. Efter tiden hos oss på Solkraft fick sju av dem fasta anställningar ute i arbetslivet. Projektet drevs på deltid tillsammans med arbetsförmedlingen. Det var mycket intressant att ta med sig de ungdomarna ut på företagen för att undersöka möjligheterna till att de skulle bli behövda i det vanliga arbetslivet.

Staffan
Att ta emot nya medarbetare borde få fortsätta ske på samma villkor som tidigare – att de kan få börja nästa dag om de själva vill. Det ska inte behövas svängar och krokar när människor vill börja hos Solkraft.

Grundaren av Solkraft, Tage Lundberg, var mycket tillåtande, det gäller även för nuvarande chef Per Bergman. Även Per låter våra ”öar” fortsätta växa på ett fantastiskt bra sätt. Att vägen in till Solkraft blivit längre var jag kritisk till redan när jag var kvar. I övrigt har kommunen varit tillåtande till verksamheten, samtidigt är det svårt att inte vara tillåtande till en verksamhet som inte kostar pengar. Solkraft tillför ju skattepengar till samhället. Jag menar alla minskade återinläggningar hos psykiatrin och liknande. Många människor har börjat må bra, de har blivit behövda och tagit sig ut i samhället. Under tiden har de till och med producerat varor som gett intäkter. Våra medarbetare drog in kostnaderna för hyror och arbetsledarnas löner. Under min tid på Solkraft gav vi varje år ett nettoresultat genom jobben vi drog in och utförde.

Att se det enkla
Den unga kvinnan har tappat allt förtroende för vuxna människor. Svek och trauman. Konsekvenserna blev förödande och slutade med att hon hamnade hos psykiatrin.

Kvinnan befinner sig i ett stall med en häst. De ser på varandra. Hon tar några steg i sidled och börjar mjukt massera hästens mage. Kvinnans beröring påverkar stoet så att det tycks förändras till en kurrande katt som reser rygg.

Ögonblicket är magiskt. Bägge två tycks växa en decimeter. Synen etsar sig på min näthinna.

Dagen innan har C G Olofsson, enhetschef vid psykiatrin i Skellefteå, berättat för mig att ingen av deras metoder når ända fram. För att patienten ska bli frisk och fungerande krävs ett till steg som innebär att man blir mottagen, accepterad och behövd av medmänniskor ute i samhället. Sådant kan aldrig ersättas av mediciner och terapier.

Därför samarbetar landstingets psykiatri med Solkraft, som ägs av Skellefteå kommun. Tillsammans är de innehavare av häst på avdelningen Rosengård. Där blir psykiatrins patienter – och även de som gått in i väggen, missbrukare och någon med stroke – behövda av andra och ingår i ett sammanhang.

På Rosengård finns likaså flera bagare som bakar doftande kanelbröd. Inget fusk med överjästa frallor som knappt väger något och som tappar smak och form före kvällen.

Där finns cykelreparatörer som servar brev- och tidningsutbärarnas avancerade cyklar. Där hanteras polisens lager av upphittade cyklar. Där tvättas och städas bilar. Dit lämnas varje morgon hundar av mattar och hussar med stressiga jobb. Där möts jyckarna av personal som tar ut dem på långa skogspromenader.

Ute i skogen finns flera gäng – många av medarbetarna har en gång tillhört a-laget – som vårdar kommunens träd. Varje fredag åker de till Solviks folkhögskola för att sitta i skolbänken. Först var de kraftiga motståndare. Varför skulle de studera? Nästa gång fick de sätta sig i en skogsprocessor. Dess hytt liknar mest ett JAS-plan fullt med datorer. Tredje fredagen undrade de om erbjudandet att läsa datakunskap stod kvar. Idag tar de sig även igenom en skönlitterär bok och njuter. Under fyradagarsveckan i skogen arbetar de numera mer än under femdagarsveckan.

Nere i Skelleftehamn finns Solkraft öst. En såg av senaste snitt som styrs av datorer och kostar flera miljoner. Stolta sågverksarbetare som alla har varit med om svåra saker i livet. De har själva arbetat ihop pengarna till klingorna, kommunen har inte bidragit med ett öre. Då har man rätt att vara tillfreds.

700 människor som är behövda och ingår i ett sammanhang. I många andra städer lever 100-tals kvar i a-lagets förnedring. 50 är inlagda hos en redan överbelastad psykiatri. Flera tiotal finns på häkten, fängelser och behandlingshem. Minst 30 är hemlösa. Resten har stängt persiennerna, vågar knappt gå ut och lever på försörjningsstöd. I runda slängar kostar sådant några hundra miljoner kronor. För Skellefteå är utgiften 5 miljoner.

Knepet är enkelt – därför så svårt – att varje dag inför medarbetarna gestalta människans lika värde. Så simpelt att det tar lång tid innan jag förstår att det jag ser är sant.

Finns det hopplösa fall?
Mitt i vintermörkrets morgon står jag på torget i Bureå några mil söder om Skellefteå. Total stillhet. Där ska finnas ett kafé, men jag ser det inte.

Då ringer min mobil. ”Jag vinkar åt dig i ett fönster 30 meter rakt om ditt vänster” säger Tage Lundberg.
Därinne finns 30 gäster och ett otal stearinljus. Ett fik med nybakat bröd som öppnar i gryningen. Ibland ser ögonen fel så att man missar hela verkligheter.

Tage har ägnat livet åt osynliggjorda människor, de som inte platsar i vare sig privat eller offentlig sektor. Ibland, vid lågkonjunkturer, utgör de en tredjedel av befolkningen. Flera av dem finns därinne för att ta sig en kaffe med bulle.

Hans berättelse börjar 1984 när Umedalens mentalsjukhus lades ner och patienterna skrevs ut. Varje kommun skulle ta hand om de sina. Tage fick uppgiften att möta de som kom till Skellefteå.

Människorna skulle bli synliggjorda och behövda, inte utpekade. Tage och hans kreativa gäng, i det ingick även idérika politiker, började med att ta sig an ett saneringshus på busstorget. Patienterna rev väggar för att skapa öppna och fria ytor. En devis löd ”Här ska bakas sockerkaka och kanelbullar, god lukt ger hemkänsla”.

Det kom att bli ett välbesökt kafé, men många av kunderna gick på tunga mediciner, de tog små släpande steg. Det liknade en filial till mentalsjukhuset. Ännu var de utpekade. Man byggde ut med en affär som sålde begagnat, ordnade danskurser för att lära sig rytm och att våga bjuda upp. Flera var musikaliska och bildade band. De lärde sig laga mat. Sex på morgonen bjöds brevbärarna på den närliggande posten vid torget att smaka nybakat bröd med varm dryck.

När Tage gick över torget en dag knackade några av a-lagarna och narkotikamissbrukarna på hans axel ”Vi vill också ha en lokal. Vi vill arbeta!”. Tages ögon missade inte, han såg människan, inte bara missbrukaren. Han hade sedan lång tid samlat på sig mängder med möbler som kasserats och behövde lagas. De ingick i planen för de sköra. Blixtsnabbt ordnades en arbetslokal. Knappt någon trodde på idén, missbrukare som inte är färdigbehandlade kan inte snickra. Tage hävdade att somliga var sönderbehandlade. Det kom att bli en fabrik som lagade möbler, vilka såldes vida kring. Polisen gnuggade ögonen, buset var borta.

Idag arbetar psykiskt sköra människor ihop med före detta missbrukare, de som gått in i väggen eller sitter i rullstol. Ingen trodde att det skulle gå.

Tage är numera pensionär och knåpar med fiket i Bureå. I Skellefteå möter jag Staffan Backman, en av efterträdarna.

– För något år sedan hade jag in en man på kontoret, han fick en mycket skarp utskällning. ”Du är det hopplösaste fall jag mött!” och jag bad honom lämna rummet. När han gått gnagde ett dåligt samvete. Hade jag passerat gränsen? Strax därpå knackade det på dörren. Där stod mannen. I handen höll han ett hopprep, det var när vi legotillverkade sådana. Så började han hoppa. ”Staffan! Kan du se att jag inte är hopplös?”. Idag arbetar han på ett vanligt företag och lever ett gott liv. Varför ingår inte även sådana värden i arbetslivet, hur rika skulle vi då inte vara?
Leif Stenberg

Bil. 2

I Falköping finns ”Bruk för alla” som startade under 90-talet, inspirerade av Solkraft. Även där har tusentals människor blivit behövda, fått bättre hälsa och i stora tal kommit ut i arbetslivet.


Ett brev till styrelsen från en medarbetare


Mina tankar till styrelsen
Jag ska berätta några solskenshistorier som jag tror vi behöver ha i våra hjärtan så vi påminns om varför vi finns och varför vi har en så viktig uppgift i samhället. Tack vare er och oss finns vi kvar med samma namn och samma ideologi. Efter alla dessa år med envishet och beslutsamhet, trots vedermödor och ”kringelikrokar”, rullar processen vidare.

Det finns oändligt många solskenshistorier som man skulle kunna berätta om. Många av dem har jag lindat runt mitt hjärta och jag plockar fram dem i mitt medvetande när det känns trögt och jobbigt.
Nu ska jag berätta om tre människor som vi har ibland oss nu. Där Bruk för alla har gjort en skillnad i deras liv på ett radikalt sätt.

I september 2010 kom en man född -82 till oss. Han har diagnosen Asberger. Vid vårt första möte kunde jag inte hälsa på vanligt sätt med handen. Det var allt för närgånget, vi nickade lite åt varandra och höll behörigt avstånd. Kvinnan från försäkringskassan och mannen från arbetsförmedlingen hälsade glatt på mig och förklarade att vi skulle göra en arbetsbedömning. Jag berättar och frågar – vad är du bra på? Vad skulle vara roligt att arbeta med? Datorer svarade mannen. – Ok, Forskarna jobbar med datorer, de söker uppgifter och dokumenterar. Vill du hjälpa till med det? – Ja, om jag kan?
Visst kunde han! Sakta över en ganska lång tid ”växte” mannen. Han berättade vid ett uppföljningsmöte ungefär 6 månader senare.

Det här har räddat livet på mig. Jag hade inget liv när jag kom hit. Min lägenhet var mitt ”fängelse” och min rädsla för andra människor var så stor att jag knappt kunde handla mat. Jag gick till affären strax före stängningsdax, tog mat på hyllor jag gick förbi, betalade snabbt och sedan fort hem! Jag varken städade eller tvättade mig. Jag hade inget värdigt liv. Fann ingen anledning att finnas.
Nu har jag en viktig uppgift. Jag känner mig nästan ”riktig”(det var hans eget utryck) Det har gått 3 år och 4 månader sen mannen startade och han är en riktig tillgång för Forskarna. Han går hem efter jobbet och går då till affären och handlar mat som han nogsamt väljer ut. Går hem, städar, tvättar (för annars har man inga rena kläder när man går till jobbet) han möter oss med blicken och kan samarbeta med sina arbetskamrater i sin process.

En kvinna kom till oss i mars 2012 hon blev placerad hos oss via socialförvaltningen. Ganska säker på sin sak valde hon att arbeta med garn och tyghantverk. Hon började ganska snart pyssla med lite av vart, även lite lätt städning mm. Hon trivs i umgänge med de människor som har någon typ av begåvningshandikapp. Det går aldrig att bestämma vad hon ska göra eller förändra arbetet hon gör. Hon gör det hon gör. I perioder är hon väldigt trött och har en värkande rygg.

På Bruk för alla har jag fått vänner och min ensamhet är inte längre så ”kompakt”. Här känner jag att det jag gör, gör en skillnad för någon annan.

Socialförvaltningen har gjort bedömningen att hon ska föras över till arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen i sin tur tycker inte att hon står till arbetsmarknadens förfogande.

En man startade på vårt hunddagis för några år sedan. Han har ett ”hårt” liv bakom sig med tungt missbruk och kriminalitet. Han fick en stödfamilj, trots att han är född 1969. De rekommenderade honom Bruk för alla.

Här har jag växt till en vuxen människa. Människor och djur har gett mig all den kärlek som jag inte fick under mitt ”andra liv”. Jag hade inte levt idag om inte jag hade fått den här chansen. Jag tar ansvar för mig själv och andra samt hundarna. Jag har trots min diagnos ADHD lyckats med både mitt arbete och min privata situation och jag har klarat mig drogfri i många år nu. Man är inte stark själv och de här människorna och djuren har hjälpt mig till det är idag och jag har mycket att lära mig än.

Detta är bara tre exempel och de arbetar hos oss nu. Genom åren har vi mött många livsöden och människor som blivit missförstådda eller inte alls sedda.

Vad jag uppfattar är människor mer ”tilltufsade” mer vilsna. Vi har mycket att arbete med att ibland försvara och ibland tillrättavisa.

Det kan hända att ni är väl insatta i de här sakerna men jag ville ändå påminna oss alla, varför Bruk för alla finns och varför vi är det vi heter.

Ibland går inte arbetet och inkomsten ihop. Detta är ett stort problem. Det förstår vi alla.

Vi hävdar att det finns bruk för alla människor och att det är så att alla människor kan bidra med något i vårt samhälle. Detta är väl kärnan i vårt arbete och jag förstår att det är dessa tankar vi måste förklara och sprida vidare över Sveriges avlånga land.

Att vi sparar pengar med vårt sätt att arbeta, det vet vi även om det inte syns i vår kassa. Det här måste vi försvara och berätta om.
Tankar nedskrivna av Maria Jonsson.

I ingen av de berörda kommunerna har de politiska partierna motarbetat varandra. Visst finns ideologiska skillnader, men de har aldrig fått ta över. Vanligt förnuft och humanism har visat sig räcka långt på det lokala planet.

Bil. 3

Borås kommun har framgångsrikt och i samarbete med arbetsförmedlingen låtit människor som lever på försörjningsstöd att istället börja arbeta.

Kvinnan går till arbetsförmedlingen för att få sig ett arbete. Det finns inget för henne, lyder svaret. Kvinnan finner det märkligt, hon tycker sig se fullt med arbetsuppgifter ute i samhället som behöver bli utförda.

Det uppstår en diskussion med arbetsförmedlaren, till slut måste hon ge sig, förmedlingen har inget att erbjuda. Hon hänvisas till socialtjänsten och deras försörjningsstöd.

Efter att ha levt på socialbidrag några månader var kvinnan förtvivlad.

– Varje gång jag gick till socialtjänsten kändes det som att hamna i fängelse. Friheten var borta. Allt jag ville göra som kostade pengar skulle godkännas av socialsekreteraren. Mina fem barn tjatade på mig. ”Varför får vi inte ha lika fina och nya kläder som klasskompisarna? Varför får inte vi ha cykel? Varför åker vi inte på semester?” . Allt mitt eget ansvar togs bort, till och med inför barnen. Krona för krona, naken in på bara skinnet.

Det var för snart ett år sedan. I mötet med kvinnan nu strålar hon av livsluft. Hon arbetar på ett äldreboende. Hon är behövd. Det kom ett erbjudande från Borås kommun, där hon bor. ”Vill du börja arbeta och få en lön istället för försörjningsstöd?”. De som tror sig kunna arbeta svarar ja. Då omvandlas försörjningsstödet till lön, är man inskriven hos arbetsförmedlingen brukar även staten tillskjuta ett bidrag för de flesta. Månadslönen blir då 16 – 17.000 kr. Arbetet pågår under ett år, ofta kombinerat med utbildning. Det kallas för Jobb Borås och ses som en ”väg till arbetsförberedande åtgärder” och pågår under ett år. Här finns en följsamhet så att man tar hänsyn till allehanda funktionsnedsättningar. Jobben finns hos Borås kommun inom åldringsvård, skolor, parker och övriga områden.

Redan från första arbetsdagen går alla med i A-kassan. Efter ett år, när den ”arbetsförberedande åtgärden” upphör, har man rätt till ersättning från a-kassan. Knappt någon går därefter tillbaka till att leva på försörjningsstöd. Nu är de bättre rustade för framtiden, de flesta går vidare till studier och arbetsförmedlingen, somliga går till sjukförsäkringskassan för vård och rehabilitering, andra går till OSA eller Trygghetsanställningar hos kommunen. 600 människor som varje år slipper försörjningsstödet.

Ingen nämnvärd kraft som är motvals. I botten finns ett samarbete, framförallt på tjänstemannanivå, mellan kommun, landsting, stat och fackföreningsrörelse. Kommunal hälsar alla välkomna, inga hårda ord om lönedumpning, istället ser facket till solidariteten, att det är viktigt att människor blir insläppta i välfärdssamhället och att alla behövs för att klara framtidens vård, skola och omsorg. Och Samordningsförbundet drar sina strån till stacken.
Kvinnan vi möter, som arbetar med åldringsvård, berättar att hon kommer från Irak.

– En av de första arbetsdagarna var det en äldre människa som bad mig om en skorpa. Jag hade inte en aning om vad det var. Jag ville inte fråga, chansade istället, och hämtade en rullator ”Varsågod, här är din skorpa.”

Efter det var isen bruten. Hon blev insläppt både bland de äldre och arbetskamraterna. Tre dagar på jobbet och två dagar för att läsa in svenska, matte och några till ämnen som ger gymnasiekompetens.

– Jag blev utsläppt ur fängelset. Nu är jag fri. Jag har en lön som går att leva på. Jag kan köpa kläder åt mina barn, utan att fråga någon annan om lov. Mina barn är lyckliga och jag också. Kanske kan vi göra en resa. Och när året gått ska jag utbilda mig till undersköterska. Därefter finns det hur många jobb som helst så att jag kan fortsätta vårda alla åldrande kvinnor och män som behöver hjälp. Häromdagen var det en av de äldsta kvinnorna som sade ”Stackars dig, inte ska du behöva tvätta mig som är så gammal och skröplig”. Och jag svarade ”Jag ser på dig som min mor!”. Sverige är mitt och mina barns nya land, här ska vi bo och leva. Vi är mycket lyckliga över att livet har börjat även från oss.
Leif Stenberg & Jan Fransson

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2019