Manus: Elisabeth Åsbrink, Regi: Erik Ståhlberg, Folkteatern Göteborg Nypremiär. En stark och levande föreställning. Inte ofta jag gråter när jag ser teater, men det gjorde jag då jag sögs in i historien om en av mänsklighetens vidrigaste tidsepoker. Nazismen och deras syn på människor och mänskligt varande.
Vi följer två överlevare som långt senare möts och delar fasans minnen och det som inte låter dig kommas ihåg, men som likväl finns där någonstans.
Flera gånger under föreställningen önskar jag gripa in och förhindra det som kommer att ske. På motsvarande sätt drabbas jag i nutid av en motsvarande vanmakt. Varför låter vi liknande illdåd ske i dag? Hur kan det få vara möjligt? Då som nu.
En föreställning som jag önskar fulla salonger. Därför att innehållet är livsviktigt och för att skådespelarna fyller det med kött och blod. Med en rasande uppmaning att inte låta tystnad och rädsla ta övet. En gång till. /CH

Postad i ,

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2019

Send this to a friend