Gråter när jag läser mina gamla dikter

Solen tittar fram. Som vanligt i april är vädret oerhört varierat. Jag har gått igenom texter och dikter jag skrivit från jag var 15 år gammal. Som artonåring satt jag av mitt första straff. Jag minns att jag knappt förstod att jag faktiskt satt i fängelse och det våldsbrott jag och min man blivit fällda för ägnade jag ej en endaste tanke – då.

”Min adoptivfar hade en hög position i samhället och jag var ett offer för min hemske man.”

Det var så det alltid lät i rätten. Vi blev omhäktade i 18,5 veckor med fulla restriktioner. Inga brev, ingen tv, inga tidningar. När jag hittade den här texten grät jag när jag ser hur dåligt jag mådde då.

Idag präglas jag inte av min beroendesjukdom eller min psykiska ohälsa längre. Det som däremot gör mig oerhört rädd nu är att när jag går ned i mitt mörker och tänker på hur länge jag då ska behöva stanna där.

Idag har jag ju mängder av verktyg som hjälper mig. Men då – när jag satt häktad – vågade jag aldrig ens tänka på ett liv utan min man. Eller utan mitt älskade heroin.

Idag är det den 24 april 2025 och många år har gått. Det tar lång tid att se till att man mår bättre.
Men det går!