Förortens krabbhink

12-årige Abdel bor i Järvaområdet och drömmer om att få jobba med skadade djur. Hans lärare säger att yrket kallas veterinär och det växer fram en möjlig framtid för honom. I närheten finns en liten 4H-gård som han brukar besöka för att mata en gris. Problemet är omgivningen, jämngamla kamrater och äldre kriminella som Abdel stöter ihop med. Abdel är lite kortare och rundare än de andra och är därmed ett tacksamt offer för trakasserier.

Det lokala kriminella gänget ber om en tjänst, Abdel vill inte göra det. Du behöver inte, vi finns här om du ångrar dig, säger gängledaren. På 4H-gården träffar han bonden som frågar om han vill hjälpa till att sköta djuren. Ovan vid vänlighet intar Abdel en hård förortsattityd och fräser ifrån. Vi finns här om du ångrar dig, säger bonden. Här uppstår ett val, men är det rimligt att det läggs ett ansvar på en 12-åring att välja? Borde det inte finnas mer handfast vägledning ? Visst spelar hans lärare i skolan en viktig roll, men läraren står sig slätt när gänget visar upp sig. Visst är hans mamma engagerad, men med jobb och småsyskon räcker inte tiden till.

Regissören Peter Pontikis ville göra en film eftersom rubrikerna om nyrekrytering och skjutningar som når oss via media avtrubbar oss. Filmen kan tränga in djupare och väcka känslor. På lite håll ter sig händelseutvecklingen helt absurd, men ändå inte overklig för även i verkliga livet ter sig förortsvärlden helt absurd. Abdels lärare kallar det för krabbhink. Så fort någon börjar kravla sig upp så drar de andra ner personen igen. När Abdel gör en bra uppgift i skolan och får beröm av läraren blir han nedtryckt i leran av kamraterna och kallad för lärarens doggy.

Skådespelarinsatserna är trovärdiga och filmen är tydlig, men också förenklad. Målgruppen torde främst vara ungdomar som kan identifiera sig såväl med Abdel som hans kamratgäng. Må de i så fall göra andra val än Abdel gör.

Text: Hans Karlsson

Bullets
Regi: Peter Pontikis
TriArt