Smärtan när bror dör

Klockan är halv tolv, måndagskvällen är på väg att bli natt och jag borde gå och lägga mig. Men jag smuttar på kvällsteet, vill bara sitta här stilla och jag har inte hunnit öppna dagens post ännu!
Bokkuverten är alltid spännande, ofta sådant jag beställt men också sånt som bara skickas. Överraskningar.

En allvarlig ung man med armarna i kors över bröstet tittar intensivt på mig från sin fåtölj på omslagsfotot till När bror dör. Emilia Aalto, litteraturvetare och lektör, debutant läser jag. Född 1989. Som min äldste son.

Jag öppnar boken – är det dikter? Nej en enspaltig text med en berättelse som löper över sidorna utan skiljetecken. Kursiveringar ibland. Avbrott i flödet, andhämtning mellan: barndomen, brytpunkten, sjukdomen, februari 2019, sjukhuset, döden, sedan.

Jag börjar läsa, jag sugs in, det gör ont, jag slutar andas, kroppen spänns, till slut vågar jag inte låta ögonen fastna för länge på orden, blicken flyr över sidorna, jag ser ändå vad det står, men jag försöker hindra orden från att sjunka in, kan inte stanna i smärtan.

En timme och 234 sidor senare är jag utmattad. Inte förrän det är nästan alldeles slut kommer tårarna. Släcker, somnar men sover oroligt.

De är för gamla
för memory
för unga
för iakttagelser
jag är tio år yngre
iakttar min bror
ser
hur hans lekfulla allvar
byts ut mot en bottenlös avgrund
hur hans skratt
blir ett ihåligt eko
längs gångbron
över Hammarkullens väg

Baksidestexten: ”När bror dör är en ömsint historia om en brors liv och död – men också en anklagelseakt mot den decentraliserade vård som dagligen låter människor falla mellan stolarna.”

Det är också en historia om en lillasyster, om syskonkärlek, om en mamma, om en pappa, om ett blytungt socialt arv. Och nej, vården, socialtjänsten, boendet låter inte storebror Miska falla mellan, han faller rakt framför deras ögon, hårt på deras egen stol, den de har ansvar för. Men det hjälps inte.

Så få ord, men ett oändligt innehåll.

Text: Anna Fredriksson
Författarporträtt: Märta Thisner