- 0share
- E-post
Förenligt med liv – Berättelser om krisstöd landar mitt i en av de svåraste jordbävningstragedierna på decennier. Här finns flera mer eller mindre fristående berättelser utifrån Sara Johanssons erfarenheter av krisstöd i katastrofområden. Hon är beteendevetare och har som volontär inom Röda korset varit i de fattigaste delarna av världen som drabbats av oöverskådlig förödelse. Hon skildrar betydelsen av att hålla huvudet kallt, berättar om hungern som även slår mot hjälparbetare i översvämningsområden för att det helt enkelt inte finns någon mat eller att det viktigaste för utsatta människor inte alltid är proviant utan en fungerande telefon så att de kan nå släkt och vänner.
Ibland blir läsningen lite hackig eftersom språket känns pratat, ibland nästan poetiskt som att det är något som saknas, men man vänjer sig. Boken sätter vår egen kultur i ett intressant perspektiv. Sara Johansson berättar att hon håller ett föredrag för människor i någon fattig region utifrån vad hon brukar säga under föräldrautbildningar i Sverige. Det är viktigt att små barn får ligga på magen ibland, annars kan de få platta bakhuvuden om de bara ligger på rygg. Hon möts av oförståelse. Barn lägger man väl inte ifrån sig på det viset? Dem bär man med sig överallt. Sara inser att hon inte förmedlar objektiva fakta om spädbarn utan om vår kultur där bebisar kan ligga många timmar per dygn i barnvagnar. I Sverige är det även många som håller i en bebis första gången när de själva blir föräldrar i trettioårsåldern och vet därför inte hur de ska göra. Där hon befinner sig nu börjar de flesta bära bebisar redan när de själva är barn. Inte sällan sover bebisen i samma rum som en eller flera getter… vilket stärker immunförsvaret.
Jag skulle önska mig mycket mer av detta, men tappar delvis intresset när Sara Johansson börjar berätta om sin läkemedelsintolerans och hur sjuk hon själv blev. Snart förstår jag att hon i det läget blir en mottagare av krisstöd och som sådan ser många brister i bemötande och system. Något hon själv tar till sig i sitt framtida arbete.
Hans Karlsson
Förenligt med liv – Berättelser om krisstöd
Sara Johansson
Natur&Kultur
3 Kommentarer
Lämna en kommentar
ANNONSER
Vårt nyhetsbrev
Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!
ENOUGH
![[Logga] Enough](https://socialpolitik.com/wp-content/uploads/2017/05/enough904x904.png "[Logga] Enough")
Donera till SocialPolitik!
I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.
Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!
KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER
SOCIALPOLITIK NR 1 2021
En av de bästa böcker jag läst! Så välskriven och spännande. Grät och log om vartannat.
Mina favoriter var nog ”Systrar” och ”Hur talar jag med mina barn om krig”!
En stor bok, men bör nog läsas av en person med vana av skönlitteratur. För mig är det verkligen stora berättelser … men så har jag också arbetat i behandling med barn och trauma i över 30 år.
Jag tycker den är fullt i klass med ”Den lodande människan”. Dessutom om ett ämne som så sällan ses och får ta plats: psykologisk krisberedskap och psykologiskt stöd när det ofattbara sker.
Intressant att läsa dina tolkningar som recensent här på Socialpolitik, det är spännande vad människor läser in och inte läser in i en text.
(Får hålla med föregående talare om en hel del faktafel. Författaren är en av de främsta experterna inom detta område och hon beskriver hur hon sänds ut som expert till områden där utsattheten är enorm och behovet av psykiskt o socialt stöd mkt tydigt. Flera kapitel är brilliant skrivna texter. Så läs den gärna!
Ja, bokens sista del handlar om när författaren själv blir mycket allvarligt sjuk, hon får besked att döden är nära och utan att avslöja för mycket drabbas hon i samband med detta av en stor egen förlust. Det är inte svårt att förstå varför den delen är med i boken, hon gör det så skickligt. En bok som verkligen passar att läsa både på egen hand men också i professionella sammanhang, vid utbildningar. En bok jag verkligen vill läsa om synd att det ej blev ett bättre reportage om dessa frågor.)
Tack för att du kommenterar och rättar mig när jag har fel. Jag kan ha läst lite slarvigt vad gäller ”katastrofområde” och ”fattig region” eftersom kapitlen hoppar ganska mycket i tid och rum och det står inte uttryckligen var något utspelar sig. Kommentaren angående språket i boken rör just min känsla av att bakgrund eller sammanhang saknades. Jag missade uppenbarligen även Saras befattning i uppdragen. Boken är viktig av många skäl, men det jag ville förmedla är det som jag framför allt bar med mig efter läsningen, dvs. hur något som vi uppfattar som grundläggande och objektivt kan vara kulturellt betingat. En annan läsare bär säkert med sig andra delar av boken, så som det ska vara. En recension är sällan enväldig eller heltäckande.
Hej!
Har med läst denna bok, och skulle bara vilja klargöra att det är inte i egenskap av volontär Sara/författaren arbetar i krigs- och katastrofområden i boken, utan som delegat, alltså en utsänd, efterfrågad ämnesexpert :). Däremot beskrivs ju på några ställen hur hon som ung började som volontär.
”Håller föredrag i något fattigt område” vet jag inte heller om hon gör? Om vi tänker på samma scen, så håller hon tillsammans med en barnmorska en första hjälpen-utbildning på plats i ett katastrofområde?
Intressant hur olika man läser en bok!
Själv älskade jag boken, lärde mig så många nya saker. Har sällan läst en så välskriven bok. Den har ju fått mkt fina recensioner!
Att det delvis är poetiskt är nog inte så konstigt, författaren har ju i andra sammanhang skrivit poesi. Att skriva om så pass starka saker som hon gör … hon kan ju inte lämna ut patienter och drabbade, så att det är både längre berättelser och kortare ögonblicksbilder, det kändes för mig ganska självklart. Men det där fattar jag är en smaksak :).
Hrm, ja, jag måste säga att denna text känns lite väl okunnig och nedlåtande gentemot ett så pass viktigt ämne. Tyvärr.