”Barbro Sandin var pionjär”

Barbro Sandin har gått ur tiden. Hon var en av våra största psykoterapeuter. En sann humanist. Bildad och långt före sin tid. Hon blev 93 år. Närmast sörjande är döttrarna Majken, Lotta och Sara med familjer.

Hon växte upp i Pålsboda i en frikyrklig familj. De stora livsfrågorna fanns tidigt med i hennes liv och kom att påverka förståelsen för psykotiska kriser.

I slutet av 1970 talet praktiserade hon på Säters mentalsjukhus. Åsynen av unga människor som håglöst vankade omkring i korridorerna beskrivna som kroniskt sjuka fick hennes inre att göra uppror: Så här kan det inte få vara. Det måste gå att möta människor på ett annat sätt.

Barbro Sandin var en pionjär. Trots tidvis mycket hårt motstånd, inte minst från den etablerade psykiatrin, fortsatte hon envetet sitt arbete i akt att visa att schizofreni inte måste vara ett kroniskt tillstånd. Med glimten i ögat berättade hon hur hon fick förhållningsregler på Säters sjukhus om att inte skapa kontakt med sina patienter eftersom de då skulle riskera att bli sämre. För henne var det en viktig insikt: Om människor kan bli sämre av kontakt så kan de också bli bättre.

Hon disputerade i Tromsö. Forskade om människolivets villkor. Införde Sätermodellen. Samarbetade med Johan Cullberg. Föreläste världen över. Budskapet var tydligt och utan förbehåll:
Det är ett viktigt arbete att vara med en annan människa som kämpar för sitt liv. Det kräver att vi som professionella hjälpare tar ansvar. Inte enbart för den andre men också för oss själva. Att vi strävar efter att förstå våra liv och livsbetingelser.

Barbro var min handledare och mentor i många år. Jag har svårt att föreställa mig hur det skulle varit utan henne vid min sida. Hon har fått mig att våga mer men också att vara olydig när så krävs. Att lita både till mig själv och till andra. Att lyssna, också till det som ibland ligger bortom orden. Hon delade frikostigt med sig av sin klokskap och förvärvade erfarenheter. Hon refererade ofta till filosofen Alf Ahlberg som hjälpt henne att välja sin väg. Kafka, Pär Lagerkvist och Karin Boye fanns med i våra samtal liksom D.W. Winnicott, R.D. Laing och Frida Fromm-Reichmann.

Förutom att vara en gudabenådad psykoterapeut var hon också en textilkonstnär av rang. Hon designade, sydde, virkade, stickade och vävde.

När hon fyllde 65 år skrev kolleger från när och fjärran en vänbok till henne med den talande titeln Mig ska ingen binda. Döttrarna inledde:
Våran mamma sjöng när hon gick på stan. Hon lärde oss gråta och att glädje är livsmening. Hon är begåvad. Stavar illa. Vårdar både blommor och människor. Vill aldrig gå och lägga sig. Tycker om minoriteter av alla slag. Går ofta vilse. Är aldrig mörkrädd.

Livskamraten Stig kom från Lappland. Han och Barbro möttes i unga år och var varandra nära i mer än 70 år. Stig dog för tre år sedan. Barbro saknade honom varje dag. Nu får de vila tillsammans.

Carina Håkansson
Dr i psykologi, leg. psykoterapeut

Print Friendly, PDF & Email
Postad i

2 Kommentarer

  1. Åsa Moberg den 19 aug 2022 kl 09:31

    Jag är glad att jag fick förmånen att höra både Elgard Jonsson och Barbro Sandin berätta, vid skilda tillfällen, om sitt liv och sitt arbete. När jag flyttade till Västerdalarna 1980 förekom hon fortfarande ofta i Dala-Nytt, alltid under attack från psykiatrin på Säters sjukhus. Konflikten var av den arten att någon statlig myndighet tillsatte en opartisk utredare, som i förtroende berättade för mig att hen fått detta, då hemliga, uppdrag. Elgard Jonsson blev psykolog (inte psykiater), men berättade när jag hörde honom föreläsa i Norrtälje för omkring 20 år sedan att Barbro Sandins fiender fortfarande förnekade att hon hade gjort honom frisk: de hävdade antingen att han ”bara” var feldiagnostiserad från början, eller att han att fortfarande var sjuk (!) och periodvis vårdades på sjukhus i hemlighet.
    Åsa Moberg



  2. Pär Widmark den 29 jul 2022 kl 15:44

    Jag tycker det är lite konstigt att i alla nekrologer som – med rätta – skrivits med stor beundran och kärlek, ingenting nämns om hennes pionjärarbete, det vill säga hur hon fick Elgard Jonsson (patient på – tror jag – Säter) att som första patient någonsin i Sverige bli botad från schizofreni genom samtalsterapi. Genom att oförtrutligt inte ge sig förrän hon nått in och etablerat kontakt och tillit. Hon tog t o m så stort ansvar att hon lät honom bo hemma hos sig. Han fick börja från början.

    Han blev sen själv psykoterapeut, möjligen t o m psykiater, och skrev en uppmärksammad bok om sin resa och tacksamhet mot Barbro. Det var, försåvitt jag vet, så hon blev allmänt känd en bit in på 80-talet. Först då kunde psykiatrin förstå att något sådant var möjligt, att fokusera på att etablera tillit i stället för att bara medicinera, medicinera bort schizofreni. Tyvärr krävdes det väl en sån unik förmåga och engagemang som hon själv besatt. Metoden var knappast någon universalmedicin den heller, då man måste vara av ett visst slag, ha en unik kapacitet för att lyckas.

    Jag hade själv turen att träffa en sådan sjuksköterska på en psykiatrisk klinik efter att jag hoppat från fjärde våningen och brutit ryggraden. Hon såg mig, förstod mig intuitivt, inte genom egen erfarenhet, utan genom en snudd på medfödd visdom och empatisk förmåga. Hon räddade mig från undergång. Efter några år mådde jag bättre än jag gjort i hela mitt liv, trots bunden vid rullstol för livet. Det finns inga universallösningar, och ingenting varar för evigt eller oavsett vad man drabbas av senare, men det visar att man KAN träffa just den rätta människan. Som Barbro Sandin tydligen var.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

Webshop

Beställ till lösnummer av tidningen eller en bok som vi säljer.

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021