EU:s dubbla tungor

De flyktingar som EU försöker stoppa från att komma hit från Afrika kallas ofta ”ekonomiska”. Förvisso är de det. De har mist sina försörjningsmöjligheter mycket på grund av EU:s handlande.

I Belarus har folket protesterat mot valfusk och korruption. Protesterna har slagits ner med våld av diktatorn Lukasjenkas regim. Eu:s ledning har reagerat med skarpa ord och hot om sanktioner. Samtidigt levererades ett antal drönare till Belarus.

Varifrån kom de? Jo, just från EU. De är en del av den politik EU för för att hindra flyktingar att komma till Europa. Stödet som EU givit till Belarus uppgår till ca 20 miljoner och omfattar övervakningsutrustning (drönarna) och patrullfordon. Syftet är att utestänga särskilt afghanska flyktingar.

Det är dock en mycket liten del av de resurser EU använder för att hindra flyktingar från att komma hit. Den europeiska gränspolisen Frontex kostar sex miljarder om året. Dess främsta uppgift är att stoppa småbåtar från Afrika genom att borda dem och återsända flyktingarna till de miserabla lägren i till exempel Libyen.

Andra delar i denna politik är de många miljarderna till den alltmer diktatoriske Erdogan i Turkiet för att hindra syriska flyktingar att ta sig vidare till Europa. EU har anslagit många miljoner Euro med samma syfte till Mali, Mauretanien, Niger och Senegal. Avsikten sägs vara att stoppa irreguljär migration, trafficking, skydda migranter och underlätta deras återvändande. Samtliga medel går till polis- och militärorganisationer som tränas i gränskontroll och förses med adekvat utrustning.

Det värsta exemplet är nog stödet till Sudan. EU har träffat ett avtal med både dess tidigare och nuvarande regim som innebär att de får miljoner Euro för säkerhets- och gränsövervakning, teknisk utbildning och utrustning till dem som gör jobbet.

Vilka är de? En ökänd milis som Sudan gett ansvar för bland annat gränskontroll. Denna milis är känd från inbördeskriget i Sudan 2003. Den hette då Janjaweed och brände byar, mördade och våldtog arabisk befolkning i Darfur. FN:s säkerhetsråd uppdrog åt Sudan att avväpna milisen men så skedde inte. Tvärtom har denna milis omvandlats till en paramilitär styrka som fortsatt sin våldsutövning. Till exempel angrep de en fredlig demonstration i Khartum och mördade 170 människor. En liknande massaker utförde de förra året åter mot fredliga demonstranter då över hundra människor miste livet.

Milisens ledare är Mohamed Hamad Dagalo som nu är vicepresident i militärrådet som styr Sudan sedan presidenten Omar al-Bashir störtats. Dagalo eller som han kallas Hemetti har genom våld och olagligheter blivit en av Sudans rikaste män. Han ligger främst bakom överenskommelsen om normalisering av relationerna till Israel. Det är värt att uppmärksamma att det är denne gangsterledare som Trumpadministrationen förhandlat med och tagit bort Sudan från listan av s k skurkstater. Sudan fick dessutom ett lån på en miljard dollar på förmånliga villkor.

Milisen som många ser som Hemettis privata armé deltar även i andra krigshandlingar. De utgör en avsevärd del i krigsherren Haftars trupper i inbördeskriget i Libyen och slåss på Saudiarabiens sida i inbördeskriget i Jemen.

De flyktingar som EU försöker stoppa från att komma hit från Afrika kallas ofta ”ekonomiska”. Förvisso är de det. De har mist sina försörjningsmöjligheter mycket på grund av EU:s handlande. På 1980-talet dumpade EU ett ”köttberg” till priser långt under världsmarknadens och normala produktionskostnader. Det ledde till att bönderna kring Sahara inte hade någon marknad för sina köttprodukter. De lät då bli att slakta. Boskapsstammen växte och betade av den lilla kvarvarande växtligheten för att sedan förtvina.

Liknande effekter har EU:s fiskepolitik haft. Utanför Västafrikas kuster, bland andra Västsaharas och Senegals, bottentrålar europeiska fiskeflottor och tömmer havet på fisk. Det lokala fisket kan då inte försörja fiskarbefolkningen.

Skulle inte dessa många miljarder kunna användas på ett bättre sätt än att stödja diktaturer? Till exempel att göra det drägligare för de flyktingar som EU förstört försörjningsmöjligheterna för eller att ta emot dem och låta dem utföra det arbete ett åldrande Europa så väl kommer att behöva?

Jan Molin

Källor till denna text är bland annat:
al-Jazira
The Guardian
TRT-World
Enough Project