Så kan en morgon också börja
Mitt i allting annat hör Christopher nästan dagligen av sig. Med näbbar och klor kämpar han med många andra i teatergruppen Tro, hopp och mod för att de ska fortsätta överleva – trots alla motgångar för skådespelarna.
Liksom de flesta andra i gruppen har han levt på månens baksida, livrädd för att försvinna där i mörkret. Men han tog sig fram.
– Jag vill gärna sjunga en sång, säger han.
Då går det inte att säga nej. Med sin basiga och samtidigt känsliga röst sjunger han sedan My Way a cappella på ett innerligt sätt som är få andra förunnade. Han tycks ha hur många sånger som helst på repertoaren.
Eller också blir det en dikt. Liksom fleras andra i Tro, hopp och mod diktar de om livet, döden och kärleken när möjligheterna för att spela teater och ordna seminarier på temat om meningen med livet tagits bort. I gryningen hör han av sig.
– Vill du höra min senaste dikt jag just skrivit?
Inte heller då går det att säga nej.
Och han läser med sin morgonrossliga röst:
En blomma
Jag är en vacker blomma.
En vacker orkidé med lila blommor och grön stjälke.
Jag trivs i solens sken
När vinden susar mellan mina blad
Jag känner mig som dansare i en balett
När jag blir vattnad mår jag också bra
Livet leker för mig
Jag är en blomma
Bättre än så kan dagen knappast börja.
Leif Stenberg