Välfärdssamhällets beskäftiga bakgård

Det är 60-tal i Norrköping. En familj i en villa; mamma, pappa, tvillingbror, mormor, morfar – och Lars, ”min store lille bror”, svårt autistisk, beskyddad så länge mamma levde. Men som vrålande fördes bort av polis den dag hon hastigt avled, för att därefter aldrig talas om. Undangömd, förvarad…

Majgull Axelssons berättelse har ett driv med många brutala vändningar, som flera gånger gör mig hudlöst häpen. Denna familj i skam gömmer både hat och råhet i skrymslena – och hämnd. Men det är också en bok om samhällets skam – och skuld. Över hanteringen av de allra mest skyddslösa. En vedervärdig behandling som aldrig skall glömmas eller förtigas.

Majgull Axelssons Märit gör det så bra. Även om jag vet hur de ”sinnesslöa” vanvårdades, blir detaljerna oerhört starka. Lars, som kunde teckna vackra detaljrika porträtt, fick sina händer invirade i tvångströja på Vipeholms sjukhus i Lund för ”svårskötta obildbara idioter”. En institution där de intagna ”slutförvarades”, aldrig kallades vid sina namn, misshandlades och experimenterades på, där många dog tidigt och lades i en massgrav på Norra kyrkogården, utan namn ända in i döden. Jo faktiskt, ända in i 60-talets Sverige.

På Sveriges Radios uppläsning (utmärkt av Chatarina Larsson) finns slingor av suggestivt cellospel, som blir lite väl repetitiva, när man lyssnar på sändningarna i följd på SR play.
På samma sätt blir berättarens inre röst ”Den andra” lite tjatig. Hennes inlägg kunde rensats hårdare i, för att få en ännu stringentare berättelse, det håller den för. Men det är randanmärkningar. Majgull Axelsson serverar oss om igen en viktig, mycket viktig, berättelse om det framväxande välfärdssamhällets beskäftiga bakgård.

Lyssna på Sveriges Radio – radioföljetongen (till 22 mars).

Mer om Vipeholmsexperimenten i P3 Dokumentär.

Lyssna även på Vetenskapsradion historia: Ulleråker – ett svårt kulturarv. Om ett mentalsjukhus i Uppsala, ett av Sveriges största och äldsta, som nu görs om till bostadsområde. Hur vill vi minnas dess historia?

Text: Maria Wallin

Mitt liv och ditt
Majgull Axelsson
Brombergs bokförlag 2017

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i ,

5 Kommentarer

  1. Elisabeth den 28 jan 2018 kl 15:53

    Är medveten om hur vanvårdsutredningen påverkat mig och att jag blivit fixerad vid de strukturella socialpolitiska erfarenheter vi bar med oss dit. I avsnitt 12 av radioteatern som sändes den 25 januari berättar Märit om sitt sommarvikariat på Värnhem. Det beskrivs som en sinnesslöanstalt men i en liten passage berättas om flickorna som inte har någon annan diagnos än att de sprang ute och var alldeles för intresserade av pojkar. Det var nyttigt för dem med det hårda arbetet. Dessa erfarenheter som jag minns genom checklistan om ” utespring” och andra tendenser av vad jag fick inpräntat som ärftlig belastning och ständiga hot om arbetsanstalt, sterilisering och liknande åtgärder ingår i mina erfarenhete . Jag är frustrerad över att vanvårds och upprättelseutredningen inte tog tillvara de erfarenheterna. Jag menar att rasbiologismen låg bakom då man skickade ur oss avkommor till mödrar som inte hade kontrollerat sina lustar. Hittade i Socialhandbok ett kapitel just om hur man resonerade om att anlagen skulle förstärkas om två såna barn parade sig. Att placeras ute på landet sågs som ett sätt att avla bort anlagen. Jag ser den nya lagen som antogs den 17 januari om EU konventionen som ett verktyg att beakta mänskliga rättigheter och en humanistisk människosyn. Åren mellan 2005 då Stulen Barndom sändes och 2017 då lagrådet tog sig än SOU2010:87 har varit arbetssamma. Många har sett mitt intresse som oönskat och att tvingas fastna och tjata om EU. (pace 1934 (2010) och läsa Lissabonfördraget, tjata om myndighets förpliktelser efter antagandet av rekommendationen 21 April 2011 har gjort mej sliten! Jag är så tacksam för alla beskrivningar av strukturell maktutövning. Att det skett ” utanför vården” har inte varit mindre drabbande.



  2. Maria Wallin den 26 jan 2018 kl 12:48

    Tack Elisabeth.
    Bättre betyg kan SocialPolitik inte få: ”Jag är glad att ha hittat Socialpolitik.com. Här får jag en känsla av ”vi”.
    När och hur ska du berätta hela din historia?
    Sköt om dig!
    Maria



  3. Elisabeth den 25 jan 2018 kl 17:00

    Tack Maria för engagerade, tänkvärda svarsord. Minns SvenOlof wallensteins föreläsning om Michael Foucault och ” Dårskeppet”. Hur man avgränsat och avskilt det främmande som hotfullt. När jag som fosterbarn ville gå ” G- linjen för att bli kurator så min magister inför hela klassen att det var deras föräldrar som betalade för mej! Sen ringde han hem till min fostermor och för myndigade sig med orden att jag måste ut i försörjning.
    Helt i strid med de lagar som så att fosterbarn skulle få utbilda sig enligt anlag. När jag testades och hamnade på pluss så läkaren ” den här flickan tillhör den äkta värsta sorten , dom som kan men inte vill”. Sen berättade han att fosterbarn generellt sett var obegåvade osv. Jag har vittnat i de statliga utredningarna om strukturell orättvisa och att man inte följt lagarna. Men man begränsade utredningarna till ” inom vården ” därför hör inte steriliseringar utförda av landstinget och andra övergrepp som skett ” utanför vården” inom lagrummet Ern behandlar. Jag hoppas den nya lagen om kränkningar av mänskliga rättigheter skall öppna för ett intresse att även tillvarata erfarenheter av strukturella händelser utanför vården. De erfarenheterna är minst lika viktiga för dagens samhälle att reflektera om. Vi som gillar att betala skatt och vara medmänniskor och ser människovärdet som okränkbart kan med vårt engagemang förändra hoppas jag. Radioteatern är så värdefull och ” mitt liv och ditt” väcker känslor och tankar både vad man upplevt och engagemang. Jag är glad att ha hittat Socialpolitik.com. Här får jag en känsla av ” vi”. Tusen tack



  4. Maria Wallin den 24 jan 2018 kl 21:44

    Just så, Elisabeth.
    Tycker Majgull Axelsson tar hjälp av Märit och alla runt henne för att blottlägga strukturerna du nämner. Och gör det så bra.
    Och att berättelsen så fint speglar den klassresa Märit har gjort mellan romanens då – 60-tal – och nu, vår egen tid. Sen tänker jag att det inte är så viktigt om det är självupplevt eller inte. En god författare använder både det hon rekat sig till och redan vet. Sexismen finns med i boken, inte bara i ett övergrepp, utan också i attityder i allmänhet, som ”en flicka kan bli sjuksköterska, inte läkare”, ovanpå klassförakt och översitteri, då när flickor skulle niga.

    I flera introduktioner till uppläsningen i P1 sägs att romanen är en kritik av ”Folkhemmet”. Jag skriver hellre ”det framväxande välfärdssamhället”.
    Visserligen är SD på väg att knycka själva ordet ”Folkhem”, men kanske just därför ska vi vara noga med att folkhemstanken faktiskt la grunden för det välfärdssamhälle som växte fram efter kriget.
    Men jag funderar på om inte samhället på 60-talet fortfarande bar på dessa omoderna inställningar till ”sinnesslöa”– och andra grupper (!) också för att rasbiologin varit så etablerad i Sverige. Rasbiologiska institutet grundades 1922, fick visserligen ingen finansiering efter 1938, men avvecklades inte helt förrän 1958! Det är INTE så länge sen, egentligen. Och var det inte då, när Märits ”store lille bror” skickades till Vipeholm. Mentalsjukhusen, institutionsvården ö h t bar på så många förlegade tankar – ja en hel del spökar än i dag! Det lyfts ofta i SocialPolitik f ö.

    Det är kanske först NU, när Sameblod fått guldbagge som biopublikens bästa, som kunskapen blir mera allmän om Sveriges koloniala och rasistiska historia?
    Och kanske behöver vi vara noga med att få syn på nutida exempel – t ex har Sveriges Radio och andra envist använt ordet ”handikappad”. Inte förrän i vinter har jag hört att funktionshinderrörelsens eget ordval respekteras: funktionsvariation. Små tecken på översitteri, likgiltighet eller aningslöshet – där andra har makten att definiera vad/vem du är.

    För även vår tid bär på så många fördomar, så mycket förakt och förtryck av ”dom” – som inte är som ”vi”. Attityder som ställer sig i vägen för ett inkluderande samhälle.
    T ex träffar jag många orättvist i klump stämplade killar som kom hit som ”ensamkommande asylsökande”, men som hanterats ovarsamt av asylprocessen, fått vänta alltför länge och nu hotas av utvisning. Som om inte den oron, ovissheten och alla avslag räckte…? Nej, som grupp har de också anklagats för att vara kriminella orosmoment och att sexuellt trakassera. Ett utslag av ren rasism. Kanske blir det lättare att låta polisen deportera dem om det är ok att snacka skit om dem?
    På samma sätt som det var lättare att behandla de ”sinnesslöa” eller ”idioterna” illa, om alla ändå talade illa om dem? Med klart nedsättande ord, som fanns t o m i lagarna och samhällsdebatten!

    Därför är ord och ords betydelser så viktiga. Därför att de styr våra värderingar.
    Du skriver t ex om att vara en ”belastning för samhället”. Jo du, det de rika plockar åt sig kallas ofta ”avdrag”. Det de mindre bemedlade kanske får kallas ”bidrag”… Visst är det tankeväckande? Det laddar orden med olika innebörd, det ena finare än det andra, och blir i sig värderande.
    Därför är den generella välfärden viktig att värna.
    Men det är en annan historia. 🙂
    Lev väl!
    Maria



  5. Elisabeth den 22 jan 2018 kl 15:03

    Jag följer P1 uppläsningen varje dag klockan 11.30 och har inte läst boken innan. När jag lyssnade på en intervju med författarinnan och hon talade om ” den andre” med hänvisning till Freuds överjag tänkte jag att författaren nog råkat ut för övergrepp då ju trauman också kan skapa den typen av ” klyvning”.
    Idag den 23 januari slutade avsnittet med att ett gäng killar dök upp på den plats dit Märit åkt med killen hon tidigare anförtrott att hon var oskuld. Då hände något med mig. Började gråta men tänkte också hur värdefulla erfarenheter kan vara för att förstå. Jag bara visste att ” den andre” av psykiater och psykologer brukade tolkas som personlighetskluvning men att det är en försvarsmekanism att skydda sig.
    Vågar inte tjuvlyssna på fortsättningen utan förbereder mig på att våga lyssna på nästa avsnitt. Jag tycker violinmusiken uttrycker min känsla . Sen tänker jag på vad radioteaterna verkligen betyder för oss som av olika skäl kan ha svårt att komma igång och läsa. Tänker också att de strukturella miljöerna som skildras äntligen lyfts. Vi som var oönskade som en belastning för välfärdsstaten bemöttes som barn och unga av det omgivande samhället som just en belastning och ett hot mot välfärden. Jag ser paraleller med dagens samhälle. Hotas välfärden av omkostnader för dem som inte hör till reageras mer än reflekteras…
    Vi glömmer ofta att förintetselägren också blev den slutgiltiga lösningen på problemet med oönskade munnar….



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021