Jag anklagar!

DEBATT Carina Håkansson: Varför är media och politiker inte på plats, när andra bilder av verkligheten presenteras? Vid sidan av den individualiserade, manualiserade och medicinfixerade beskrivningen vi ständigt matas med. Ett oacceptabelt ointresse!

Den 25-27 april arrangerade min arbetsplats Familjevårdsstiftelsen en internationell konferens på Nordiska Folkhälsohögskolan i Göteborg för att uppmärksamma nödvändigheten av det humanistiska och hållbara arbetet som sker då människor möter andra människor.
Vi hade glädjen att lyssna till föreläsare från skilda erfarenhetsområden – forskare och praktiker från olika delar av världen. Men med en delad vision av en mer humanistisk och hållbar värld. En värld som präglas av närvaro och delaktighet. Förmedlande av ett hopp!

Konferensen Närvaro och Delaktighet filmades av en dokumentärfilmare från USA. Han reste från Boston till Göteborg för att vara med i tre dagar och dokumentera samt förmedla erfarenheter från inte bara talarna, utan också deltagare från stora delar av världen. Här fanns lärare, rektorer, socialarbetare, filmare, familjehemsföräldrar, så kallade klienter, deras familjer, terapeuter, läkare, fysiker, arbetsterapeuter, pedagoger, regissörer, och journalister från tidskriften SocialPolitik.
Salen var full! Människor från olika ställen hade samlats för att ta del av livsviktiga erfarenheter om den absoluta nödvändigheten av att bli mött som en människa också i professionella sammanhang. Att lyssna på beskrivningar av vad det innebär att vara en människa i all dess ambivalens, i det som är svårt och det som är lätt. Nuförtiden och genom historien.

Människor är både och, inte antingen det ena eller det andra – som man kan förledas att tro genom de förenklingar som presenteras, inom psykiatrin men dessvärre också av den tredje statsmakten, media.
Dagligen presenteras och refereras till exempelvis ADHD, schizofreni, ADD för att bara nämna några av alla de etiketterande diagnoser som såväl media som andra slänger sig med i dagligt tal.
Man kan få föreställningen att det inte finns något annat sätt att bemöta människor än via manualer och diagnostiska formuleringar.
Man kan få föreställningen att det inte finns exempel på människor som klarat sig ur extremt svåra förhållanden, som har återhämtat sig och som nu lever ett så kallat vanligt liv ihop med andra människor.
Man kan få föreställningen att sammanhang och social kontext inte längre spelar någon roll, att det som gäller är det individuella perspektivet.

Vår samlade aktion var en reaktion mot detta dagligdags framförda budskap. Vi ville i och med konferensen visa på att det finns andra sätt att såväl tänka som agera. Vi ville förmedla ett hopp till alla som förlorat sitt hopp. Vi ville visa på att det är möjligt att förändra genom närvaro och delaktighet. Genom solidaritet och ett gemensamt ansvarstagande.
Tack vare några journalister från Sverige och andra länder kommer våra dagar att förmedlas vidare. MEN trots upprepade inbjudningar till en rad journalister från landets största dagstidningar såväl som fackpress; Psykologtidningen, Socionomen, Läkartidningen – var inte en enda av deras reportrar där.
I den fullsatta salen fanns heller inte en enda politiker, trots flertalet personliga inbjudningar!
Det är ytterst allvarligt att den första och tredje stadsmakten använder sin makt genom att tiga, att inte närvara, att inte ta del av alla de vittnesmål som också finns vid sidan av den individualiserade, manualiserade och medicinfixerade beskrivningen av verkligheten.
Det är ytterst allvarligt och får inte tigas ihjäl. Därför skriver jag detta, i vrede och sorg.
carina at familjevardsstiftelsen.se
Familjevårdsstiftelsen

PS  Detta är en artikel som DN debatt och GP debatt tackat nej till, för som sagt…

Läs vidare
I SocialPolitiks septembernummer presenteras ett sammandrag av det tankegods som förmedlades på konferensen Närvaro och Delaktighet i Göteborg den 25-27 april 2013.

Läs också Claudette Skilvings inlägg på Panterbloggen

Print Friendly, PDF & Email
Postad i

4 Kommentarer

  1. CarinaHåkansson den 6 maj 2013 kl 19:52

    Hej Suzanne
    Jag tror tyvärr att det är som du beskriver. Det ’goda exemplet’ tycks också väcka AVUNDEN till liv. Kom inte där och var så positiv, levande, viljande något. Det ställer krav.



  2. Carina Håkansson den 6 maj 2013 kl 13:19

    Tack Maths, ja det är en känsla av vanmakt när media med få undantag tiger ihjäl en erfarenhet och kunskap som vi är många som delar. Men starkare än vanmaken är vreden och ansvaret att inte ge sig utan ge röst åt alla de som jag möter i mitt arbete sedan många herrans år tillbaka.



  3. Maths Lundsbye den 5 maj 2013 kl 19:33

    Bravo Carina!!!
    Jag stöttar dig helt och fullt, även om jag missade Göteborgskonferensen. När mörkret är som djupast är gryningen som närmast, brukade min mamma säga när hon levde. Snart kommer evidenstsunamin att ebba ut. De manualbaserade tordönsstämmorna skall tystna, och röster som våra kommer att höras, när det våras för systemiskt integrativt arbete på flera systemnivåer.



  4. Suzanne Osten den 3 maj 2013 kl 16:31

    En tanke jag får när människor från politikens värld uteblir från alternativa processbehandlingar med nyanser eller när media avstår att rapportera från berättelser med optimistiska lösningar är att vi är övertränande för katastrofalt tänkande och snabba lösningar. Och det som involverar tid och satsningar får vänta. Även politikens värld är projekt nu.

    En annan mera pessimistisk tanke är att goda emotionella resultat – att det går att göra någonting, dvs då måste vi göra om, göra nytt, att det väcker motstånd och rädsla….

    En gång gjorde jag en film om ett skinnhead som gick länge i terapi hos en judisk läkare. Jag fick dålig kritik av en del filmkritiker, den var för optimistisk.
    Jag grubblade länge på varför den också väckte raseri-skildringen.
    Flera terapeuter jag hade kontakt med hade uppnått bra resultat med fd unga våldsamma nazister. De unga i publiken och en del lärare ordnade diskussioner i åratal och tog filmen till sig, temat handlar om dialog och respekt. Många andra ville beskriva filmen som osann. Orealistisk. Att optimism kan skapa äckel blev nytt för mej.1993.

    Suzanne Osten



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

Webshop

Beställ till lösnummer av tidningen eller en bok som vi säljer.

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021