Margot, 
Bengt Ohlsson
, Brombergs förlag

Margot Wallström och Bengt Ohlsson pratar om den senares bok ”Margot” på bokmässan i Göteborg 28 sep 2012. Foto: Anders Löwdin.


För mig personifierar Benke begreppet populism. Han skriver rasande skickligt; enkelt, personligt, konkret. Men i sina krönikor i DN stryker han försåtligt alla fördomar medhårs. När han sågar kulturvänstern blinkar han till läsaren i samförstånd: ”Såna är dom. Men vi begriper nog”. Man riktigt ser hur Hederlig svensk nickar medhåll i sin stuga och direktören myser i sin villa.

Alltså var jag skeptisk till ”Margot”.

Boken är just ett konkret, personligt och ytterst välvilligt porträtt av Margot Wallström. Hon är skärpt, engagerad och framför allt duktig. Vi möter henne i vardag men mest i FN-jobbet. Bilden breddas i skildringar av hennes ensamhet, sorg över ett förlorat barn och problem i samlivet med make, barn och släkt. Parallellt med besöken i Västerbotten, Karlstad och New York sprängs delar av en FN-rapport in om mord och våldtäkter i Guinea. Det ger en dramatisk bakgrund till Margots arbete.

Margot Wallström har efter svenska förhållanden gjort en enastående karriär. Om hon själv vill blir hon nästa ledare för socialdemokraterna och sannolikt statsminister. Därför är det många frågor vi skulle vilja ha svar på. Vad är det som gör att hon får alla sina politiska uppdrag? Vad är det mer än duktigheten som lett till hennes karriär? Vilka är hennes ideologiska drivkrafter?

Men det ger inte ”Margot” några svar på. Den ger en ytlig bild av människan, inte av politikern och än mindre av ideologi. Jag blir inte klar över om det beror på att Margot inte är någon ideolog eller om Benke inte förmår fördjupa bilden av henne. Sannolikt både och.

Jan Molin
samhällsdebattör och medlem i SocialPolitiks redaktionskommitté
tillika en av skribenterna i Panterbloggen

Länk: Adlibris, recension DN, recension Dala-demokraten.

Skriv ut PDF!Skriv ut!