Får man göra såhär?

Tankar om vetenskaplig trovärdighet efter läsning av Susanne Dodillets bok ”Är sex arbete?”

Av Sven-Axel Månsson

Ämnet för boken, som är en doktorsavhandling i idéhistoria, är en jämförelse mellan tysk och svensk prostitutionspolitik sedan 1970-talet. Bakgrunden är att länderna valt olika vägar. Tyskland har genomfört en aktiv legalisering av verksamheten. År 2001 antog parlamentet en lag som har till mål att, som det heter, integrera prostitutionen i samhället. Lagen reglerar de prostituerades rättsförhållanden på olika områden. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den behandlar prostitution som vilket annat yrke som helst. I Sverige har det politiska vägvalet blivit ett annat. I syfte att begränsa verksamheten, har man sedan år 1999 valt att bland annat förbjuda köp av sexuella tjänster.

I avhandlingens inledning försäkrar författaren att syftet med hennes granskning inte är att underkänna någon av lagarna utan att förstå hur ländernas lagstiftare kommit fram till så olika tolkningar. Trots denna försäkran förstår man snabbt var de största sympatierna ligger. En av Dodillets huvudteser är att den svenska prostitutionspolitiken genomdrivits över huvudet på dem som den är avsedd att hjälpa, de prostituerade. Den tyska däremot har tillkommit efter inspiration och önskemål från de prostituerade själva.

Min kritik mot avhandlingen har att göra med hur författaren driver sina teser. Jag uppfattar att här finns allvarliga problem med den vetenskapliga akribin, det vill säga noggrannheten och trovärdigheten. Kanske borde avhandlingen aldrig ha godkänts; jag återkommer till den frågan. Framhållas måste att min kritik av Dodillets text har speciella förutsättningar. Jag är nämligen en dem vars böcker på området nagelfars i texten. Det är en besvärlig position, ty det gäller att hålla koll på känslorna som väcks vid läsningen av den hårt skruvade och tendentiösa framställningen. Samtidigt är det en styrka. Mina egna texter finns i bokhyllan, relativt lätta att plocka fram, som korrigering mot det åldrade minnets bedrägliga selektivitet.

I Dodillets huvudtes ingår att dagens svenska prostitutionspolitik till stora delar bygger på den forskning och det sociala arbete som bedrevs i Sverige under 1970- och 80-talen. Problemet är, menar hon, att forskarna inte lyssnade på de prostituerade. Framför allt var man obenägen att inkludera ”positiva prostitutionserfarenheter” i sin forskning. De böcker och forskningsrapporter som skrevs under dessa år ger en alldeles för mörk bild av verksamheten. Därtill menar hon att de socialarbetare som var verksamma i prostitutionsmiljöerna inte respekterade de prostituerades egen vilja att få prostituera sig. Glädjen och lusten i ”arbetet” vare sig beskrevs eller uppskattades i tillräckligt hög grad av forskarna och socialarbetarna, menar Dodillet.  

Tesen känns igen från andra böcker på området, bl.a. debattören Petra Östergens Porr, horor och feminister som kom häromåret. Östergren avtackas för övrigt i bokens förord för den inspiration hon bibringat författaren. Dodillet får naturligtvis ha vilken uppfattning hon vill om prostitutionens samhälleliga och mänskliga värde och nytta; debatten är fri. Men det är när hon försöker göra vetenskap av sin personliga uppfattning som det hela havererar. På forskare måste man kunna ställa större krav än på debattörer vad gäller noggrannhet och trovärdighet. Och faktum är att för att driva hem sina teser anser sig Dodillet uppenbarligen tvungen att förvanska verkligheten.

Jag är förvisso inte den förste som har noterat detta. DN-journalisten Kajsa Ekis Ekman, som recenserat avhandlingen talar om ”historieförfalskning” (DN 2009-02-20). Hårda ord. Det jag själv kan konstatera är att i Dodillets arbetsmetod ingår att välja och vraka bland fakta efter behag, ignorera källkritiska regler, förtiga och frisera i stort som i smått för att uppnå sina syften. Kvalitetsmässigt och metodologiskt är avhandlingen undermålig, i vissa stycken handlar det om ren och skär förvanskning. Jag ska ge några exempel på sådana oegentligheter i avhandlingen, men först några ord om ”offertänkandet”, en av Dodillets teser.

I boken ägnar hon stort utrymme åt Malmöprojektet (1977-1981), det första sociala projektet i Sverige som arbetade med att hjälpa prostituerade bort från könshandeln. Projektet blev stilbildande för andra, liknande satsningar i till exempel Göteborg, Stockholm, Norrköping och Oslo. Dodillet är starkt kritisk, hennes huvudargument är att socialarbetarna hade en syn på de prostituerade som offer som inte visste sitt eget bästa. Således tog sig socialarbetarna friheten att på olika sätt manipulera de prostituerade till att sluta mot sin egentliga vilja. Det är en allvarlig anklagelse, men helt felaktig. Jag arbetade själv i projektet och vet vad jag talar om.

Det är alldeles uppenbart att många av de kvinnor vi hade kontakt med var offer för fattigdom, missbrukande och våldsamma föräldrar, känslomässigt utarmade uppväxtmiljöer, långvariga fosterhems- och institutionsvistelser och i vissa fall sexuella övergrepp. Livet hade farit hårt fram med dem, vilket hade påverkat deras vägval. Att förstå dessa mekanismer är emellertid inte liktydigt med att beröva kvinnorna deras handlingspotential, vilket Dodillets tycks tro. Vi betraktade aldrig kvinnorna som hjälplösa eller oförmögna.

Dodillets raljerande om offertänkande och, kanske framför allt, hennes förenklade syn på de mekanismer som leder till svårigheter för kvinnorna i prostitutionen är oerhört frustrerande. Inte någonstans i denna tjocka bok om prostitution finns ett enda tecken på fördjupad kunskap om dessa mekanismer. Frustrerande och djupt oroande, eftersom det i den svenska prostitutionsforskningens finns mycket att hämta på detta område, t.ex. ur rapporten från de sakkunniga till 1977 års prostitutionsutredning (Borg et al 1981), men också ur min egen och Ulla-Carin Hedins bok Vägen ut- om kvinnors uppbrott från prostitution (1998).

För övrigt består beskrivningen av Malmöprojektets arbete av ett tendentiöst urval och hopplock av citat ur projektmedlemmarnas böcker och doktorsavhandlingar. En återkommande förvanskningsmetod i avhandlingen är sammanförandet av lösryckta meningar ur olika textavsnitt för att på så sätt förskjuta och förändra innebörden i originaltexten. När det gäller Malmöprojektet används tekniken i syfte att ge en bild av manipulativa socialarbetare och ovilliga klienter. I min egen doktorsavhandling om relationen mellan hallicken och den prostituerade (Månsson 1981) skriver jag om vilka olika kategorier av människor, utöver de prostituerade kvinnorna, som vi kom i kontakt med genom det sociala arbetet. I ett avsnitt redogör jag för hur en del kvinnor valde att hålla oss socialarbetare utanför sina privatliv, medan andra delgav oss kunskap om sina relationer. Så här lyder texten i original: 

I arbetet med kvinnorna kom vi också i nära kontakt med deras anhöriga och vänner, inte minst deras fästmän. Dock inte i samtliga fall. Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina privatliv. I några fall fick vi så småningom ändå höra om andra personers existens genom kvinnornas egna berättelser. Sammanfattningsvis fick vi helt enkelt på olika sätt kunskap om de skilda relationer som kan förekomma mellan män och kvinnor i könshandeln (Månsson 1981: 48-49).

I Dodillets framställning låter det så här: 

”Avsiktligt eller oavsiktligt valde en del kvinnor att hålla oss utanför sina privatliv”, skriver Månsson, och enbart ”[i] några fall” berättade kvinnorna om sina privata relationer. Inte heller han diskuterar kvinnornas ovilja att samarbeta närmare utan lugnar sina läsare: ”Sammanfattningsvis fick vi helt enkelt på olika sätt kunskap om de skilda relationer som kan förekomma mellan män och kvinnor i könshandeln” (Dodillet 2009: 115).

Vilka belägg finns i min text för kvinnornas ”ovilja att samarbeta”? Inga alls. Men det tycks inte bekymra författaren. Efter eget gottfinnande styr och ställer hon med sina källor, klipper och klistrar; ändamålet helgar medlen. Här ytterligare ett exempel på hur citatfragment flyttats från sitt ursprungliga sammanhang för att ges en helt ny innebörd i författarens politiska argumentation. I ursprungstexten låter det så här när jag beskriver organiseringen av det sociala arbetet i Malmöprojektet:

Två socialarbetare med lång erfarenhet av socialt arbete knöts till projektet. Eftersom projektet var en försöksverksamhet och då det saknades förebilder för verksamheten från annat håll, fanns vid projektstarten ingen utarbetad och fastställd befattningsbeskrivning för de båda socialarbetarna. Det enda dessa båda fick veta var att de skulle bedriva social och kurativ verksamhet på försök bland de prostituerade i Malmö. Målsättningen med arbetet var framför allt att hjälpa de prostituerade bort från könshandeln till ett annat och bättre liv (Månsson 1981: 33).

I Dodillets tappning används sex ord ur denna beskrivning som belägg för socialarbetarnas bristande respekt för de prostituerades egen vilja.

Malmöprojektets envisa försök att leda prostituerade som påstod sig vilja sälja sina tjänster ”till ett annat och bättre liv” kan ses som ett uttryck för denna övertygelse. En existens utanför samhället var otänkbart för Stig Larsson, Sven-Axel Månsson och deras kollegor lika väl som Hägerström och Myrdalarna (Dodillet 2009: 210; min kursivering).

När jag läser Dodillets tendentiösa framställning av Malmöprojektets arbete är jag beredd att hålla med Kajsa Ekis Ekman; om inte förfalskning, så åtminstone grov förvanskning. 

Dodillet avslutar sin tendentiösa framställning om Malmöprojektet med att beklaga att nästan ingen ”ifrågasatt” verksamhetens innehåll och resultat, efter det att det avslutades för 28 år sedan. Märk ordvalet: ”ifrågasatt”. Varför inte ”utvärderat”? Själva utgångspunkten för henne tycks vara att Malmöprojektets resultat inte stämmer. Försiktiga uppskattningar vid projekttidens slut visade att 111 av 153 personer med stor sannolikhet hade upphört med prostitutionen (Larsson 1983: 215). Det är uppenbart att projektets framgångar irriterar Dodillet. Hennes tes är ju att kvinnorna slutat prostituera sig mot sin vilja, vilket i klartext skulle betyda 111 viljelösa offer för samhällets omsorger?! Dodillets insinuationer är osmakliga men ändå förhållandevis lätta att hantera för mig och mina tidigare medarbetare. Däremot är risken uppenbar att de kan uppfattas som direkt kränkande för de kvinnor, som antagit den svåra utmaningen att bryta med prostitutionen.

Den oseriösa och selektiva bevisföringen fortsätter när hon i nästa avsnitt i avhandlingen beskriver resultaten av arbetet med 1977 års prostitutionsutredning. Tesen är densamma: Utredningsarbetet bedrevs utan att de prostituerade själva fick komma till tals. I Kajsa Ekis Ekmans kritik av avhandlingens är det just framställningen av prostitutionsutredningens arbete som avses (DN 2009-02-20).
Historien är denna: På utredningens uppdrag djupintervjuade Hanna Olsson, utredningens sekreterare, 25 kvinnor om livet i prostitutionen. Mötet med kvinnorna blev en process som pågick under tre år och resultatet en 140 sidor lång text som av många anses vara direkt banbrytande, när det gäller förståelsen av prostitutionens innebörder och konsekvenser för kvinnan. Texten innehåller långa och utförliga citat där kvinnorna berättar om avtalet och mötet med köparen, de psykologiska försvarsmekanismerna och rollen som ”hora”. Dodillet avfärdar texten med att där ”enbart finns några kortare citat”. Ekis Ekman har räknat: i själva verket handlar det om 219 citat, exakt (DN 2009-02-20).

”Prostitutionsforskning över randen till haveri” är titeln på en bloggtext om Dodillets avhandling av Uppsalajuristen Jenny Westerstrand, som under en lång följd av år följt prostitutionsdebatten och doktorerat om internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking (http://www.jennywesterstrand.blogspot.com/2009/02). Westerstrands kritik gäller inte framställningen om Malmöprojektet eller 1977 års prostitutionsutredning utan en annan del av avhandlingen, nämligen den som behandlar sexköpslagens tillkomst under 1990-talet. Så här skriver Westerstrand: ”Avhandlingens kapitel om det svenska 90-talet står mycket riktigt utan kopplingar mellan empiri och slutsatser. Upprörande är också att Dodillets citeringsteknik mest visat sig likna bioannonsens, det vill säga vid läsning av hela citat säger det något annat än det hon har använt dem för att illustrera. Chock är ordet. Får man göra så här?” frågar Westerstrand.

Ja, uppenbarligen. Åtminstone om man frågar ansvariga vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. I slutet av februari godkändes doktorsavhandlingen. Att man vågar, tänker jag. Är man inte rädd om sitt rykte? Knappt har tumultet lagt sig kring den så kallade Gillbergaffären. Och så kommer detta. ”Fram träder en vetenskaplig miljö som saknat spärrar…”, skriver Jenny Westerstrand. ”För något så i avsaknad av fruktan för hur en kritisk läsare ska ta emot alstret har jag sällan sett. Här måste man kallt räkna med att stöd finns, oavsett innehållets karaktär av sannfärdighet mot källorna.”

Många forskningsprojekt inom samhällsvetenskap och humaniora tar sin utgångspunkt i forskarens samhällspolitiska engagemang. Det är ganska naturligt, men det betyder inte att forskningsarbetet får bedrivas hur som helst. Tolkningar och slutsatser skall ha sin grund i en tillförlitlig och professionell hantering av källorna. Som jag visat har Dodillets avhandling avgörande brister på den punkten.

Det händer förstås att tillgången på källmaterial utgör en allvarlig begränsning för forskaren, men det gäller ju inte alls i det här fallet. Dodillet har forskat om ett samtidsfenomen och tillgången på material är omfattande. Problemet är istället att hon har valt ut precis det material som passar hennes teser. En beprövad forskningsmetod är att använda olika källor för att belysa ett och samma fenomen och för att pröva sina tolkningar. Dodillet hade t.ex. kunnat intervjua forskare och socialarbetare för att komplettera det skriftliga materialet hon samlat in. Hon har förstås inte varit omedveten om den möjligheten, men det är inte svårt att ana orsaken till att hon avstått. Risken hade ju funnits att den redan färdigkonstruerade bilden skulle ha komplicerats och nyanserats!

Dodillet avslutar sin bok med ett förslag till ny prostitutionspolitik. Jag kan inte se att hon hade behövt 600 sidor ”doktorsavhandling” för att komma fram till vad som står i det debattinlägget. Ty inte heller här är kopplingarna mellan empirin och slutsatserna alldeles uppenbara. Därutöver finns passager som är direkta vantolkningar av det källmaterial som refereras. Trots det är förslaget inte alls ointressant som bidrag till en diskussion som måste hållas levande, inte minst därför att prostitutionen till innehåll och uttrycksformer hela tiden förändras.
En relevant och progressiv prostitutionspolitik bör spegla de samhällsförhållanden som gäller vid varje tidpunkt. Samtidigt får vi inte glömma att vad prostitution i de allra, allra flesta fall handlar om är utnyttjande; utnyttjande av andras underläge och utsatthet. Att låta den kunskapen utgöra fundamentet i den prostitutionspolitik vi bygger i Sverige är inte liktydigt med bristande respekt för människors handlingsförmåga, såsom Dodillet vill låta påskina, tvärtom. Målet bör i stället vara att skapa förutsättningar för att frigöra denna förmåga och sådana förutsättningar finns sällan eller aldrig i prostitutionen.         

Sven-Axel Månsson är professor i socialt arbete vid Malmö Högskola
  
Källor:

Borg, Arne et al (1981): Prostitution. Beskrivning, analys, förslag till åtgärder, Stockholm: Publica
Dodillet, Susanne (2009): Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Stockholm/Sala: Vertigo Förlag
Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel (1998): Vägen ut! Om kvinnors uppbrott ur prostitutionen, Stockholm: Carlssons. 
Larsson, Stig (1983): Könshandeln. Om prostituerades villkor, Stockholm: Skeab Förlag.
Månsson, Sven-Axel (1981): Könshandelns främjare och profitörer. Om förhållandet mellan hallick och prostituerad, Karlshamn: Doxa.

Tidningsartiklar och bloggar:

DN 2009-02-20: Susanne Dodillet: ”Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet” av Kajsa Ekis Ekman
 DN 2009-02-26: ”Dodillets enda vapen verkar vara historieförfalskning” av Kajsa Ekis Ekman
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2009/02/prostitutionsforskning, “Prostitutionsforskning över randen till haveri?” av Jenny Westerstrand

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i

9 Kommentarer

  1. Klara X den 8 nov 2009 kl 20:12

    You’re not really helping.

    Det kvardröjande intrycket av denna sorgliga historia är att det fortfarande finns vissa forskare som vill verka som en inkvisition och är beredd att ta till alla medel för att tryckta till en meningsmotståndare.

    För inte är det en ren oredlighetsgranskning som eftersträvas. Som av en slump så är det oredlighet från en forskare som kommer fram till resultat som ogillas som skall utredas.

    Faktum är att jag tror att – på riktigt – dessa angrepp kan gränsa till det ansvarsgrundande. Jag vill minnas att jag också sett samma tanke hos någon som håller på med just ansvarsfrågor. Kanske är dags för en JO-anmälan och en skadeståndstalan för Dodillet? Om hon orkar. Troll är det oftast bäst att lämna i skogen.



  2. Lena den 28 sep 2009 kl 08:32

    Jösses Klara, imperialism var ordet. Hela denna sak har präglats av en frånvaro av ett bemötande av Månssons och Westerstrands kritik i sak. Istället dyker helt vanvettiga argument fram, så som att deras ämnestillhörighet skulle vara ett hinder för deras kritik. Och nu är det visst också enligt dig beklagligt att en nättidskrift intresserat sig för saken och gett rum för debatt. Låter lite läskigt, faktiskt. Som om du vill tysta vissa röster bara, för att det känns bättre när sådan som Dodillets historieskrivning råder.

    Och: Om din och Bo Rothsteins vetenskapligt så besynnerliga synpunkt har något för sig, hur ska man förstå att det satt en jurist i Dodillets betygsnämnd?



  3. smilla den 28 sep 2009 kl 06:17

    …vänta nu. Bo Rothstein var väl den som fick för sig att han visste allt om Eva Lundgrens forskning, appropå att hålla sig inom sin disciplin. Sedan tror jag att Klara X blandar en kvalitetsgranskning och en oredlighetsprövning. I det senare fallet är inte ämnesgränser lika centrala. Om tex Dodillet felciterar Månsson är väl han rätt skickad att märka det.



  4. Maria Wallin den 28 sep 2009 kl 06:16

    Hej Klara!

    Jag tror det är väldigt viktigt att ha en öppen och bred debatt i en ett land som gör stor sak av att kalla sig demokratiskt.
    Det finns, alldeles oavsett vad man tycker, många infallsvinklar till de flesta frågor. Att fler än 7 000 var inne och tog del av debatten på SocialPolitiks hemsida en enda marsdag i våras visar att fler delar den tanken, tycker jag.
    Och i ett medieklimat där allt ytligare nyheter presenteras på allt flashigare sätt, kommer SocialPolitik att fortsätta med att envist lyfta fram sånt som inte får plats i det där mediebruset. Från olika håll.
    Så är det t ex självklart att lägga in även kritiska inlägg, som ditt, i debatten. Även om du är ”sen på bollen”.

    Hälsningar!
    Maria Wallin
    redaktör



  5. Klara X den 28 sep 2009 kl 04:32

    Sent på bollen kan jag bara konstatera att jag för första gången i mitt liv är beredd att förbehållslöst hålla med Bo Rothstein. Det övergår mitt förstånd hur en professor i ett ämne kan göra sig beredd att underkänna en doktorsavhandling i ett helt annat ämne som redan accepterats som tillfyllest av de akademiska institutioner som har i uppgift att granska avhandlingar. Dessutom sparkar han nedåt. När sedan pennalismen får eldunderstöd från en senior forskare (Jenny) – även hon i en annan disciplin – så blir det ett direkt sorgligt exempel på en dogmatiserad och megalomanisk syn på akademisk forskning. Härskarteknikerna och det nedlåtande tonfallet gör ju inte saken bättre.

    Själv är verksam i samma fack som Jenny W. Jag skulle aldrig få för mig att kritisera offentligt avhandlingar i andra ämnen än mitt eget eftersom jag saknar kompetensen att göra det. I privata sammanhang har jag naturligtvis ibland förbluffats av hur t.ex. idé- och religionshistoriker och sociologer accepterar svepande generaliseringar och konstiga metodgrepp. Det samma gäller ofta för juridiska avhandlingar.

    Jag har t.ex. läst Jenny W:s avhandling i delar och anser inte att den håller måttet som en god juridisk avhandling. Godkänd-nivån har den väl nått upp till, den är sorligt låg numer, men inte just över. Men Jenny har inte skrivit en vanlig juridisk avhandling utan något annat. Och om det accepteras av de andra flummarna så skall jag inte överpröva det. Det vore hybris. Men vissa imperialistiskt orienterade forskare verkar inte ha samma spärrar.

    Att en tidning som SocialPolitik ställt upp med en kanal för detta undermåliga angrepp kan man bara beklaga.



  6. snoken den 16 mar 2009 kl 05:46

    Haha, Bo Rothstein kör ju över tung kritik från två prostitutionsforskare – Sven-Axel Månsson med väldigt många forskningsår och en professur i bagaget, och Jenny Westerstrand som nyligen disputerat och måste vara uppdaterad på fältet, när han försvarar Susanne Dodillets metoder. Hur kan han göra det utan att tappa trovärdigheten?



  7. S den 15 mar 2009 kl 17:01

    Bo Rothstein reagerar inte på samma sätt inför olikatänkande ifråga om Könsmaktsteorier. Då slår han hursomhelst. Och är inte det minsta intresserad av oliktänkandet.



  8. Maria Wallin den 13 mar 2009 kl 11:23

    Sven-Axel Månssons och Bo Rothsteins mailväxling därefter:

    Hej Bo,

    Tack för synpunkter.
    Jag antar att du tycker att jag tillhör de vattenkammade. Det smärtar. Jag har, som jag faktiskt tror att du väl vet, ingenting alls emot rebeller inom vår verksamhet. Men om vi ska ha en verksamhet värd namnet så är det viktigt att den kunskap vi producerar, som bör skilja sig från vilken annan kunskap som helst, framställs enligt vissa regler och metoder. Och det har inte forskaren gjort i det här fallet, vilket jag har kunnat kolla oerhört noga.
    Vad ska man annars använda sin professionella auktoritet till? – Tyvärr jag blev oerhört besviken på Doillets avhandling. Jag öppnade den med öppet sinne, men blev alltmer bekymrad och kritisk under läsningens gång.
    Inte på argumenten, dem har jag hört förut. Utan på hur hon driver sina teser. Tråkigt.

    hälsningar,
    Sven-Axel

    Hej

    tack för din synpunkter på min kommentar. Som jag ser det hade det hade varit helt i sin ordning om du angripit henne för att du anser att hon missförstått eller feltolkat vad du och andra skrivit och därför har dragit helt felaktiga slutsatser. Det tillhör så att säga det intellektuella arbetet att argumentera om sådana saker.
    Men vad du gör är något annat, du anklagar henne för att fuska och för bristande forskningsetik samt hävdar du, utan att vara idé- och lärdomshistoriker, att hon borde ha underkänts i detta ämne. Istället för att ta den intellektuella debatten (du tycker att hon drar felaktiga slutsatser från ett empiriska material) tar du till administrativa maktargument och det är som jag ser det inte OK och dessutom är du inte alls övertygande i denna del av din kritik.
    Till exempel, det hon skriver på s 210 är ju bara ett sätt att illustrera ett tankemönster i en politisk ideologi (Myrdalarnas kommunitarism) och inte någon del av hennes empiri där hon försöker belägga något. Läser man hela stycker från s 201 är detta helt uppenbart, åtminstone för mig.
    Ditt andra exempel ger möjligen belägg för att hon hårddragit något, men att det skulle röra sig om ett oegentligt förfarande tror jag ingen forskningsetisk nämnd skulle gå på. I så fall finge man lägga ner rätt mycket av den Tingsteninspirerade idékritiska forskningen.
    Risken med din argumentation är att du skrämmer många doktorander från att se kritiskt på vad vi gamla uvar har lyckats åstadkomma. Och som sagt, mera ja-sägare är val knappast vad vi behöver inom svensk hum-sam forskning.
    Jag har själv åtskilliga gånger sett att mina arbeten refererats på sätt som jag baxnat
    inför och använts i sammanhang som jag normativt starkt ogillar. Men jag har följt regeln att aldrig bråka ”neråt” i den akademiska hierarkin, bara ”uppåt”. Jag tror det varit klokt.
    Många hälsningar
    Bo

    Hej igen Bo,

    Mycket tänkvärt i det du säger. Det har inte varit min avsikt att ”slå neråt” och jag tror faktiskt inte att det är någon fara i detta fallet. Susanne har skapat sig stort utrymme på den offentliga och mediala scenen och har många som stöder henne där.
    Som du vet ger inte artikelformatet utrymme för hur många exempel som helst. Det finns flera andra kan jag lova, minst lika graverande. Man kan förstås diskutera mitt urval, huruvida det är övertygande eller ej.
    Jag tycker det. Men det allvarliga i det hela är att att vantolkningarna och förvanskningarna utgör ett mönster i avhandlingen och inte barar ett eller annat olycksfall i arbetet. Det är precis detta som jag gör att jag använder så hårda ord i min framställning.

    i all hast,
    Sven-Axel



  9. Maria Wallin den 13 mar 2009 kl 10:53

    Hej SocialPolitik / Maria Wallin

    Jag undrar hur i all världen ni kunde publicera professor Sven-Axel Månssons recension av Susanne Dodillets avhandling. Det hade naturligtvis varit helt i sin ordning om Månsson kritiserat henne för att han anser att hon missförstått eller feltolkat vad han och och andra skrivit och därför har dragit helt felaktiga slutsatser. Det tillhör så att säga det intellektuella arbetet att argumentera om sådana saker. Men vad Månsson gör är något helt annat, nämligen anklaga henne för att fuska och för bristande forskningsetik. Ovanpå detta hävdar han, utan att alls vara idé- och lärdomshistoriker, att hennes avhandling borde ha underkänts i detta ämne. Istället för att ta den intellektuella debatten (att han tycker att hon drar felaktiga slutsatser från ett empiriska material) utnyttjar han sin professorsställning till att ta till administrativa maktargument och det är inte alls acceptablet i en diskussion om hur ett komplicerat material skall tolkas.

    Till detta kommer att han inte alls är övertygande i denna del av kritiken. Till exempel, det Dodillet skriver sin avhandling om Malmöprojekets intentioner i sin avhandling (s 210) är ju bara ett sätt att illustrera ett tankemönster i en politisk ideologi (Alva och Gunnar Myrdals kommunitarism) och inte någon del av hennes empiri där hon försöker belägga något. Läser man hela stycker från s 201 är detta helt uppenbart, åtminstone för mig. Det andra exempel Månsson ger visar möjligen belägg för att Dodillet hårddragit tolkningen av Månssons forskning något, men att det skulle röra sig om ett oegentligt förfarande är jag övertygad om att ingen forskningsetisk nämnd skulle gå på. I så fall finge man lägga ner rätt mycket av den Tingsteninspirerade idékritiska forskningen.

    Den stora risken med Månssons argumentation är att han skrämmer många doktorander från att se kritiskt på vad vi gamla professorsuvar har lyckats åstadkomma vilket bara kan leda till att vi får än fler inställsamma, okreativa ja-sägare inom forskningen. Jag har ingen anledning att lägga mig i själva prostitutionsdebatten, men det väl just sådana doktorander som Susanne Dodillet som vi behöver inom svensk hum-sam forskning. Nämligen de som vågar ifrågasätta oss, som vågar peka på att det kan finnas helt andra sätt att tänka om ett problem än de vi är vana vid. Vi har väl nog med vattenkammande politiskt korrekta opportunister inom akademin som det är och Månsson agerande skrämmer ännu fler till anpassning till de dominerande tankesätten

    Jag har själv åtskilliga gånger sett att mina arbeten refererats på sätt som jag baxnat inför och använts i sammanhang som jag normativt starkt ogillar. Men jag har följt regeln att aldrig bråka ”neråt” i den akademiska hierarkin, bara ”uppåt”. Jag tror det varit klokt eftersom de hierarkiska maktstrukturerna är problematiska nog som de är. Månsson artikel och de grava anklagelser har riktar mot henne utgör en sorglig illustration över maktens arrogans och intoleransen i svensk forskning.

    Bo Rothstein
    [email protected]
    professor Statsvetenskapliga inst, Göteborgs Universitet



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021