Dodillet i forskardagis?

Jenny Westerstrand i slutreplik till Dodillet:

Min kritik av Susanne Dodillets avhandling handlar om trixande med källor och bristande empiriskt underlag för det hon påstår sig ha visat. Dodillet famlar i sitt svar – begripligt nog – efter tolkningsföreträde och vill göra om saken till en fråga om meningsskiljaktigheter mellan henne och mig om svensk prostitutionspolitik.

– Nej, Susanne Dodillet. Det jag diskuterar är din bristande empiri och dina många lösa påståenden, och att dessa metodgrepp bildar mönster i din avhandling.

Dodillet förklarar inte någon av de allvarliga brister jag pekar på men sänker ytterligare min redan låga tro på hennes redlighet som forskare genom att beskriva att hon väljer att inte anklaga mig för förvanskning eftersom hon till skillnad från mig förstår att ”fenomen kan belysas ur olika perspektiv”. Herregud, är det på forskardagis Susanne Dodillet har gått? Hör hon inte hur grotesk hon låter? Det börjar bli parodiskt med dessa utspel från doktorand och handledare om andras bristande förmåga att hantera andras beskrivningar av världen som svar på mycket allvarlig kritik, samtidigt som hela kapitel i Dodillets avhandling har visats nedlusade av allvarliga tvivelaktigheter.

 Jag ska därför ganska kort besvara Dodillets replik, och även denna gång blir det trixandet med material vi kommer att tala om. I hennes knappa svar på mina många exempel på hennes bristande vetenskaplighet lyckas hon nämligen fortsätta på den i avhandlingen inslagna vägen.

Dodillet låtsas som om min kritik av hennes metod har sin grund i att jag utgår från sexköpslagens förarbeten, medan hon tittat på riksdagsdebatten när hon skriver lagens historia.  I sitt svar gör Dodillet Margareta Winbergs syn på prostitution som våld till helt central för sitt val av fokus och forskningsfrågor. I avhandlingen är det dock Kvinnofridsutredningens ställningstaganden som fyller denna funktion. Det är som jag visade i mitt första inlägg Kvinnofridsutredningen som där får motivera varför Eva Lundgrens forskning plötsligt är central för svensk prostitutionspolitik (s 388, 393-94).

Det är därför intressant att Dodillet har uteslutit folkpartisten Britta Bjelle ur framställningen. Dodillet motiverar det i sitt svar till mig med att ”Britta Bjelle inte var [någon central gestalt] i riksdagsdebatten jag undersöker”. Inte? Bjelle var ordförande inte bara i Justitieutskottet som initierade prostitutionsfrågan på nytt på 90-talet, utan också i Kvinnovåldskommissionen. Som sådan var hon alltså avsändare bakom Kvinnofridsutredningen, det vill säga den utredning som Dodillet tillmäter en enorm betydelse för sexköpslagens tillkomst. Med tanke på detta är det förstås oförsvarligt att inte också Bjelles röst hörs i avhandlingen. (Tänk om det är Britta Bjelle som ligger bakom sexköpslagen? Läsaren får aldrig veta…) Men kanske krockar en folkpartistisk stämma med den redan valda utgångspunkten om en ”radikalfeministisk” lag?

Nå, i Dodillets svar till mig är det nu plötsligt inte Kvinnofridsutredningen utan riksdagsdebatten, inte minst ”dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg” och hennes syn på prostitution, som är central för hennes val att vända blickarna mot feministisk våldsforskning. Jag citerar från svaret:

 ”[D]u utgår från sexköpslagens förarbeten där prostitution inte beskrivs som könsrelaterat våld, medan jag utgår från riksdagsdebatten där bl a dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg förklarade: ’En viktig del i jämställdhetsarbetet är att upplysa allmänheten om prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor och dess skadliga konsekvenser för alla kvinnor’.”

 Jag antar att läsaren lockas att tro att formuleringen om vad ”dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg förklarade” refererar till tiden då riksdagen debatterade sexköpslagens införande. Problemet är att Margareta Winberg inte var ”dåvarande” jämställdhetsminister när sexköpslagen debatterades och antogs. Det var Ulrika Messing. Winbergs utspel och ministerpost daterar från 2001/2002, alltså år efter lagens införande. 

Återigen, trix, jox och förskjutningar. Och återigen i en riktning som bekräftar populistiska föreställningar: I teveprogrammet Könskriget framställdes Eva Lundgrens forskning som synonym med Margareta Winbergs jämställdhetspolitik, och Eva Lundgrens forskning antogs därigenom kunna förstås genom en läsning av den politiska retoriken. Nu ser vi forskaren Susanne Dodillet ta över denna förståelse och orientera sina forskningsfrågor här efter. ”[E]n genomgång av [Eva Lundgrens] forskning har en självklar plats i en analys av ställningstaganden som Winbergs”. Varför i hela fridens namn då? Och varför skärskåda en viss ministers förståelse av en redan antagen lag? Och varför – om Eva Lundgrens forskning ska genomgås – stannar Dodillet vid att studera två föredrag medan alla professorns monografier utelämnas?

 Det saknas varje pusselbit i denna historia, utöver Dodillets egen besatta tanke att svensk prostitutionspolitik bygger på synen på prostitution som mäns våld mot kvinnor. Det spelar ingen roll att inte lagens förarbeten talar om prostitution som våld, att inte tidigare jämställdhetsministrar Bengt Westerberg eller Ulrika Messing gjorde det, att inte regeringen gjorde det, att inte den våldsforskare som Dodillet under stort krystande kopplar till lagen anser det (nej, varken jag eller Lundgren företräder denna uppfattning). Det spelar ingen roll att inget i hennes källmaterial kring lagens tillkomst pekar mot en dylik tolkning. Susanne Dodillet vet redan hur det är, och därför sätter hon ihop sin empiri så att detta svar också kommer ut av ”forskningen”. I mitt första inlägg beskriver jag mer i detalj hur detta har går till. Ovan ser ni återigen exempel på hennes systematiska skarvande. 

Och ja, Susanne Dodillet nämner FN:s deklaration mot mäns våld mot kvinnor på ett ställe, men det jag kritiserade henne för var att mörka hela den internationella kontexten kring kvinnofridsutredningens tillkomst. Hon svarar dock som om hon inte hört kritiken, trots att den får hennes fixering vid kopplingen mellan just Kvinnofridsutredningen och Eva Lundgrens forskning att pysa ihop som en punkterad sufflé och därmed stora delar av hennes forskningsanliggande rörande den svenska lagen. 

Kort sagt är kapitel tre i Dodillets avhandling ett moras av populism och egendrivna teser processade genom vetenskapligt tvivelaktiga metoder: Undertryckande av källor, citat som klippts så att betydelsen förändras, påståenden om att ”som jag har visat” fast så ej har skett, försåtliga formuleringar, åsiktsstyrda forskningsfrågor och vantolkningar av andras forskning. Månssons kritik visar att allvarliga brister häftar också vid andra delar av avhandlingen. Dodillet rider på vetskapen att få personer verkligen läser avhandlingar och att den forskningsgenre hon ger sig på och förvränger står lågt i allmänhetens ögon. Dessa insikter borde ha givit henne allvarliga anledningar att fara varsamt fram som forskare! Istället väljer Dodillet att eskalera sig till ljugande i replikerna på den kritik som framförts, där 219 citat blir ”ett fåtal citat” (DN 26/2) och där ”dåvarande jämställdhetsministern” visar sig ha innehaft sitt ämbete först år efter att den diskuterade lagen antogs.

Att Dodillet sedan försöker frånsvära sig ansvaret för att hennes ”forskning” går rätt in i en medial dramaturgi med önskan om att nedgöra sexköpslagen blir ytterligare ett uttryck för ett bristande omdöme. Givetvis är Dodillet ansvarig för att just de slutsatser hon med våld klöser fram ur sitt material plockas upp och används av politiska aktörer på den mediala arenan. Störst ansvar menar jag dock att den institution som har släppt upp Dodillets arbete till prövning för högsta vetenskapliga examen har. 

Susanne Dodillets tvivelaktiga förfarande med sina källor och hennes bristande empiriska grund, liksom hennes bristande insikter om allvaret i detta med de eskalerande felaktigheterna i hennes repliker, visar i alla fall för mig att hon saknar ett omdöme och en integritet som motsvarar den doktorsgrad man trots allt förlänat henne. Hennes infantila och oklara funderingar om att anklaga mig för förvanskning som påtalandet av dessa brister har föranlett, bekräftar saken. Man frågar sig varför det eldats under denna brasa och varför det bara åsetts hur dess brandförlopp så kapitalt gått snett.

Ladda gärna ner min avhandling från Uppsala universitets hemsida för att själva bilda er en uppfattning om Dodillets utspel, och för en orientering i hur det kan låta när prostitutionsfrågans komplexitet undersöks. Det är ett intressant ämne, väl värt ett hederligt samtal! I mitt arbete hittar ni också en diskussion om flera av de analytiska grepp som Dodillet använder, intressanta om man ska diskutera förståelsen av prostitution (och alltså inte som jag gjort i dessa två inlägg en avhandlings metodologi). Mycket nöje!
Vi kommer säkert i varierande delar att ha olika uppfattningar om hur prostitution bör tolkas. Men vetenskap
är angeläget och svårt som den arena öppen för tankar att mötas den ska vara. Låt ingen få er att tro något annat!

Jenny Westerstrand

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i

10 Kommentarer

  1. Maria Wallin den 1 apr 2009 kl 02:07

    Japp… Rothstein är prof. i statskunskap och inget annat. Ursäkta.
    Det har dock i den här dispyten tillkommit en hel del argument som belagts tämligen grundligt. Tycker nog att professorer på ett svenskt universitet ska kunna förhålla sig till sådant.
    Bo Rothstein har svarat: ”tack, dock har jag valt att inte gå in i debatten om avhandlingens förtjänster och brister (området är inte mitt, jag är inte idé och lärdomshistoriker…). Vad jag vände mig mot var inte att Månsson var kritiskt, utan sättet han argumenterade på.”
    Men från professorerna på Idé och lärdomshistoria har inget svar inkommit.
    Maria Wallin



  2. Göte T den 31 mar 2009 kl 16:32

    Bo Rothstein är väl ändå professor i statsvetenskap? Och att be nämnda herrar vid Göteborgs s k universitet att bistå med benägen syntes, tja det är väl i princip att be om en partsinlaga?



  3. Maria Wallin den 30 mar 2009 kl 12:24

    Journalistiken är tämligen styrd av ”grindvakter”, redaktörer och andra som gör urval och formulerar frågeställningar. Så gör även vi papperstidningen SocialPolitik, även om vi väljer perspektiv som kommer bort i mediebruset, och lyfter fram röster som oftast inte får höras.
    En debatt på nätet tycker jag kan vara mera direkt. Där går inte jag som redaktör in och redigerar materialet. Varje inlägg finns i fulltext.
    Dock gör jag puffar på startsidan, för att man snabbt ska se att nytt inlägg kommit, från vem och med vilket anslag.
    Det man längtar mest efter nu är väl en tredje ståndpunkt från universitetsvärlden. Hur ska vi utanför akademiska krestar förstå det här? Disputerade forskare som framhärdar i två helt skilda perspektiv i sakfrågan, men också i sin syn på hur forskning som sådan ska bedrivas.
    Så har t ex professorerna Ingemar Nilsson och Bo Lindberg på Idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och sociologiprofessor Bo Rothstein ombetts hjälpa oss komma fram till någon slags syntes efter allt detta. Inbjudan kvarstår!
    Maria Wallin, redaktör SocialPolitik



  4. A den 30 mar 2009 kl 08:49

    Den enda som utmärker sig genom bristande integritet, infantila påhopp, besatthet och rekordlåg stilnivå i den här debatten är Jenny Westerstrand. Hennes aggressiva påhopp visar enbart att hon inte har den ”integritet som motsvarar den doktorsgrad man trots allt förlänat henne”.

    Att socialpolitik erbjuder ett forum för inlägg på hennes nivå är bedrövligt. Här borde redaktionen ha ingripit. Att Westerstrand själv inte har koll på enkla fakta talar för sig själv. Hon är ute för att karaktärsmörda istället för att diskutera sakfrågor. Att kalla andra forskare och deras utbildning för forskardagis är just infantilt och bidrar inte till någonting. Att socialpolitik rubricerar på samma nivå visar vilken vetenskaplig dignitet tidskriften siktar mot.

    Man kan helt enkelt inte ta detta på allvar.



  5. Jenny den 27 mar 2009 kl 05:27

    …eller propositionen där riksdagen förslogs att anta lagen, för att vara exakt.



  6. Jenny den 27 mar 2009 kl 05:26

    Det var Ulrika Messing som överlämnade Kvinnofridspropen där sexköpslagen antogs. Och ja, sexköpslagen infördes 1998, men den debatterades åren innan, och Winbergs citat härrör från 2001/2002, alltså år efter lagens införande.



  7. S den 26 mar 2009 kl 12:46

    Det går ju bara att försvara lögner med nya lögner, som den om Winberg. Det är ju ett skämt! Det handlar alltså inte om olika ”perspektiv” som Dodillet försöker göra gällande. Pinsammast är det att Universitetet ser igenom med sådan direkt historieförfalskning, för att uppfinna ett nytt ”perspektiv” att slänga ut i Debatten. Dodillet gör som många andra som köpt sina exmina från fuskuniversitet på nätet, försöker skaffa sig en bra karriär, och är egentligen varken bättra eller sämre än folk är mest som ljuger för sin egen vinnings skull. Det skrämmande, det chockerande är att Universitetet ser igenom med fusket!

    Tack för en saklig redlig genomgång, mitt i all denna vetensklapliga misär.



  8. Jenny den 26 mar 2009 kl 02:39

    Föresten, appropå att Susanne Dodillet i sitt svar till Månsson beklagar att det inte står ”219 citat” istället för ”några” rörande de prostituerade kvinnornas röster i 1980-års ”skuggprostitutionsutredning” och att hon förstås inte haft för avsikt att vilseleda någon: Jag påstår att hon visst velat det.

    På disputationen fick Dodillet frågan av opponenten hur hon responderade på Ekis Ekmans kritik. Dodillet svarade då att Ekis Ekmans läsning inte gick att förstå, ”hon har helt enkelt fel”. – Jag har med mig utredningen här och jag har tittat i den igen och jag kan inte hitta mer än ett par sidor med kvinnornas citat, så den kritiken kan jag bara inte förstå, svarade Dodillet.

    I själva verket är det cirka 150 sidor med citat. Är inte detta vilseledande så vad är? Är inte detta ett falskt sätt att försvara sig på, vad är? Om hon på disputationen gör på detta sätt för att rädda sin framställning, hur kan man lita på något hon säger?



  9. Daniel C den 25 mar 2009 kl 16:09

    Med lite googling får man reda på följande.
    Margareta Winberg var jämställdhetsminister 1998-2003.
    Sexköpslagen infördes 1999 då Margareta Winberg var jämställdhetsminister. Margareta Winberg var Riksdagsledamot 1981-2003 det hon var och är en aktiv feminist, jämstäldhetsivrare och delaktig i riksdags debatten under hela den tid sexköpslagen utretts och antagits.



  10. snoken den 25 mar 2009 kl 10:40

    Du skämtar! Jag läser Dodillets svar igen, och den som inte tror att Winberg var jämställdhetsminister i den riksdagsdebatt som föregick lagen finns nog inte. Susanne Dodilet överträffar sig själv!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021