Skip to content

SLUTREPLIK: ”Begreppet evidens är problematiskt”

SLUTREPLIK Jag vill börja med en sammanhangsmarkering eftersom jag inte berörde det i min ursprungstext. Jag blev socionom 1980 och arbetade i drygt 23 år i huvudsak inom kommunal missbruksvård. 2003 växlade jag spår till en kommunalägd FoU-enhet i Stockholmsområdet. Där var jag kvar till halvårsskiftet 2018 då jag avslutade mitt yrkesliv.

De frågor som blev mitt ansvarsområde på FoU-enheten var missbruk och försörjningsstöd. Generellt arbetar de kommunalägda FoU-enheterna nära den sociala yrkespraktiken. Syftet är att fungera som kunskapsstöd gentemot socialtjänstens Individ- och familjeomsorg. Med emfas vill jag avfärda Helén Olssons resonemang i repliken att jag på något sätt skulle förorda att de sociala verksamheterna inte tar stöd i forskningen. Hela mitt yrkesliv har handlat om kunskapssökande. Socialt arbete är komplext och kunskapsintensivt och kräver kunskaper inom många områden. Självklart ska även de personer som av olika skäl vänder sig till socialtjänsten erbjudas bästa möjliga hjälp och stöd och att insatserna ska vara kunskaps- erfarenhetsbaserade.

Jag medger att de inledande styckena i min text förmedlade en alltför förenklad beskrivning av utvecklingen inom socialt arbete och kan uppfattas som provocerande. Givetvis kan riktlinjer, policydokument, checklistor och utrednings- och bedömningsinstrument fungera som värdefullt stöd i arbetet. En insikt från mitt yrkesliv är dock att till exempel utrednings- och bedömningsinstrument som Addiction Severity Index (ASI) blir meningsfullt i praktiken ju tryggare man känner sig med instrumentet. I annat fall kan ”instrumentet” uppfattas som alltför mekaniskt. Ytterst handlar det om den lokala organiseringen och prioriteringen och att mindre erfarna ges tid och möjlighet att skolas in av mer erfarna utredare.

Begreppet evidens är problematiskt vilket också har debatterats av forskare i socialt arbete de senaste 15-20 åren. Framför allt kan det finnas risk för betydande så kallade ”översättningsproblem” eftersom många av de evidensbaserade behandlingsinsatserna som rekommenderas exempelvis i de Nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården har fått evidensstatus i en annan kontext än i Sverige. Mig veterligt har det hittills inte gjorts några omfattande studier inom svensk kontext. Därmed inte sagt att metoderna i sig inte skulle vara fungera i det svenska sammanhanget. Viktiga förutsättningar för att ge god effekt är att metoderna är implementerade i organisationen.

Det finns också en annan sida av moderniseringen av det sociala arbetet och det är att det idag ytterst handlar om statliga styrformer vilket också dryftats av forskare och statsvetare. Men, det är en annan debatt.

Jag ville problematisera den pågående moderniseringen av det sociala verksamhetsområdet. Vad har den bidragit till? Vad har blivit bättre? Vad har gått förlorat? Olika röster har under de senaste åren lyft att administrationen ökat på bekostnad av det relationsbyggande arbetet. Kortsiktighet i stället för långsiktighet och så vidare.

Ett flertal forskningsrapporter har påtalat att arbetsvillkoren och arbetsmiljön för socialsekreterare avsevärt försämrats under de senaste tio åren. Väl känt är personalflykten bland annat som en följd av bristen på introduktion, organiseringen, administrationen och inte minst arbetsbelastningen.

Det finns all anledning att tydligare börja diskutera innehållet i samhällets socialpolitik. Det finns så att säga även en samhällsvetenskaplig dimension.
Samhället som organism är i ständig rörelse. Förändringar inom något eller flera samhällsområden (arbetsmarknad, bostadsmarknad, skola m m ) får ytterst konsekvenser för människor som har en svag position i samhället. Att som idag främst fokusera på individuella tillkortakommanden hos människor som har en svag position i samhället är att förenkla. Det är viktigt att se till helheten.

Kampen kring ”den sociala frågan” som påbörjades i slutet av 1800-talet syftade främst till att frågorna skulle placeras på den politiska dagordningen vilket skedde under 1910-talet och framåt. Det fanns vid tidpunkten många pådrivande krafter. Ytterst handlar ”det sociala” om vilket samhälle vi vill ha och detta oavsett tidpunkt i historien. Sverige valde utifrån den situation landet befann sig i vid skiftet 1800/1900-tal till slut generella lösningar som skulle gagna folkflertalet. Resten blev en framgångssaga.

Behovet kvarstår att placera de sociala frågorna som den ökande ojämlikheten, segregationen, brottsligheten och psykisk ohälsa, på den politiska dagordningen och sätta in det i ett större sammanhang. Att leva upp till parollerna inom socialpolitiken kräver långsiktighet, uthållighet och insikt om hindren. Fokus borde vara att diskutera och debattera de sociala frågorna utifrån dagens situation och anpassa organiseringen av de sociala insatserna utifrån dagens behov. Fakta finns men var finns modet?

Anders Arnsvik
Socionom, master i socialt arbete, frilansskribent

5 Kommentarer

  1. Anders Arnsvik den 15 sep 2019 kl 23:00

    I sammanhanget kan jag rekommendera en artikel i senaste numret av Socionomen (6/2019) i dess forskningssupplement. Artikelns titel: Socialsekreterares upplevelser av EBP, Författare Kerstin Johansson och Mattias Fogelgren. Mycket intressant text som utifrån ett antal frågeställningar ger en ”temperaturmätning” kring praktikers uppfattning om EBP projektet som vid det här laget pågått i 10 år.



  2. Anders Arnsvik den 30 jul 2019 kl 13:02

    Anna, Intressant inlägg i debatten. Möjligtvis formulerade jag mig lite för otydligt gällande framväxten av välfärdssamhället. Det var inte socialarbetarnas förtjänst utan följden av en långvarig process som började ta form under, om än med små steg, under 1800-talet. En kombination av en mängd faktorer där folkrörelser, arbetarrörelsen, akademiker med flera reagerade mot de stora klasskillnaderna ledde fram till framväxten av välfärdssamhället. Min avsikt med artikeln var att det finns anledning att reflektera över och diskutera den nuvarande fasen som det sociala arbetet befinner sig i. För övrigt instämmer jag i dina tankar om socialpolitiken.



  3. Anna Rosenhall den 27 jul 2019 kl 18:15

    Angelägen diskussion. Personligen vill jag uttrycka tvivel om det verkligen varit socionomer som genomfört ”den framgångssaga” som bestod av generella välfärdslösningar? Den generella välfärden uppfanns och genomfördes väl utifrån ideer och krav från amatörer i folkrörelser; Generella socialförsäkringar, gratis skola och nästan gratis sjukvård samt barnbidrag, lika för alla, var politiska krav, inte professionella, mig veterligen. Tvärtom är socialtjänsten, den verksamhet där socionomerna i praktiken styrt och ställt (socialarbetarna finns i praktiken inte kvar) i mångt och mycket en fortsättning av gammalt fattigvårds-arbete där klienterna måste vara barskrapade, både egendoms- och sammanhangslösa för att få hjälp. Den knapphändiga forskningen tycks därtill varit upptagen med att utvärdera professionens egna slutsatser och erfarenheter, och till synes ointresserad av att se på effekt för de utsatta hjälpbehövande. Till exempel inom den sociala barnavården tycks de barn som socialtjänsten omhändertagit gått en extremt mörk framtid till mötes, och det lär gälla även den uppmärksammade grupp som varit utsatta för hedersvåld. Det är definitivit välkommet att ifrågasätta den gränslösa flodvåg av riktlinjer och manualer samt dokumentation eftersom ingen tycks kunna påvisa att dessa verkligen hjälper utsatta människor, utan istället innebär att socialtjänstens snålt tilltagna budgetar går till de som tjänar pengar på att påstå sig vara till hjälp istället för, t ex, värdiga nivåer på försörjningsstöd. Vad gäller intresset för ”den professionella relationen” tror jag den är motiverad, men tyvärr inte särskilt meningsfull. Visst gör goda möten skillnad, i stunden, men hjälper de på sikt? Tveksamt. Använd socialpolitiken för konkret omfördelning (t ex medborgarlön) istället för professionalisering, så de utsatta själva får möjlighet leva och utforma värdiga liv. Det är min slutsats, och i linje med den enda väldokumenterat framgångsrika socialpolitiken: generella omfördelande system.



  4. Anne Gräsbeck den 16 jul 2019 kl 09:23

    Har svårt att se att socialtjänsten arbetar evidensbaserat. För att inte tala om att ha en etisk kompass. Det tycks mest handla om pengar. https://www.sydsvenskan.se/2019-06-19/lunds-sparkrav-drabbar-yngre-med-allvarliga-psykiska-funktionshinder



  5. Helén Olsson den 11 jul 2019 kl 22:50

    Svarsreplik på Anders Arnsviks inlägg. Se tidigare inlägg av Helén Olsson: Att avvisa evidens är otidsenligt. Jag är överens med Anders Arnsvik om vikten av att diskutera sociala frågor som gäller ökad ojämlikhet, segregation, brottslighet och psykisk ohälsa och att sätta in dessa i ett större politiskt sammanhang. Likaså att socialarbetares arbetsvillkor kan vara ansträngda och deras arbetsförhållanden behöver ses över. Jag tror dock inte att personalomsättningen beror på införandet av EBP inom socialtjänsten. Ett argument som envisas att föras kring EBP är att socialtjänsten idag väljer att fokusera på individuella tillkortakommanden hos människor som har en svag position i samhället istället för att se till helheten. Detta argument är mycket vanligt när EBP diskuteras och jag förstår inte vad som menas? Socialtjänsten möter ju individer och måste göra individuella bedömningar utifrån var och ens behov. Jag kan förstå om socialarbetare vill arbeta med interventioner på en samhällsnivå – men det kan ju inte utesluta det enskilda mötet med en hjälpsökande. Kan någon ge mig en ledtråd här?



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 2 2019

Scroll To Top

Send this to a friend