Oacceptabelt förlegad syn

Låt mig först ge en välförtjänt eloge till solisterna, till GöteborgsOperans orkester och kör, förstärkt av en barnkör och extra statister och sångare. Mycket bra, för att inte säga fantastiskt allt emellanåt.

Cavalleria rusticana är en enaktare av Pietro Mascagni, förlagd till en piazza på Sicilien. Den kretsar kring Santuzza (Annalena Persson) som sviks av sin älskade och hämnas. Pagliacci i en andra akt av Ruggiero Leoncavallo, om ett kringresande teatersällskap i Kalabrien (med bl a Tomas Lind, Carolina Sandgren, Mats Persson). Även den med passion, otrohet och gruvlig hämnd. De spelas ofta tillsammans med en paus emellan. I GöteborgsOperans version finns också övergångar mellan de båda akterna, där figurer dyker upp och återkommer. Gott så. Men jag har ändå invändningar.

I tiden är styckena förlagda till om inte nutid så åtminstone närmare än när de skrevs för över 100 år sen. Det blir problem att rakt av transformera machokulturens kvinnosyn men framför allt en förlegad syn på funktionsvariation. Det går bara inte att översätta italienskan direkt till ”krympling”, ”puckelrygg” och andra nedsättande ord i textmaskinen. Dessutom föraktfullt spelat, med direkt koppling till just funktionsnedsättningen. Att många (de flesta) operor odlar förlegade mans- och kvinnoroller är en sak. Det kan få ingå i skådespelet, magin, som i vilken saga som helst. Men särskilt Pagliacci överträder gränsen för det acceptabla. Väljer man att förlägga operorna i en ny tid, måste mer än kostymerna anpassas.

Med detta sagt; publiken hade en fantastisk premiärkväll, gensvaret var enormt. Att första akten avbröts först en gång och sen ännu en gång p g a akuta sjukdomstillstånd i publiken, och ändå kunde rulla vidare efter dessa två avbrott, är ju givetvis ett gott betyg även det.

Text: Maria Wallin
Foto: Lennart Sjöberg Pagliacci Ensemble

Cavalleria rusticana & Pagliacci
GöteborgsOperan
Spelas t o m 31 mars
Regi Damiano Michieletto & Rodula Gaitanou
Dirigent Pier Giorgio Morandi