Likheter mellan förort och landsbygd

Både glesbygd och socioekonomiskt utsatta områden i storstäderna har missgynnats. Av en politik som lett till att skola och vård flyttat närmare de resursstarka.

Det som idag är miljonprogramsområde har en lång historia. Värdshuset Fittja gård låg vid Göta landsväg, Sveriges första E4. Här var livlig trafik med häst och vagn när dåtidens kändisar, Karl XII och Carl von Linné övernattade eller bara stannade för en bit mat. Idag huserar Mångkulturellt centrum, MKC i den gamla gästgivaregården mittemellan badplatsen vid Albysjön och höghusen i Fittja centrum. På MKC forskar man, har utställningar, utbildningar och en god söndagsbrunch.

Rene León Rosales är forskningsledare på MKC och ser många paralleller mellan socioekonomiskt utsatta stadsdelar i storstäderna och landsbygden. Som tidigare skolforskare börjar han gärna med meritvärdena, betygen,
– Det är låga meritvärden i de områden som allmänt kallas miljonprogrammen. Tittar man på skolor i glesbygden hittar man liknande resultat. Pojkar och unga män tenderar att stanna kvar, medan unga tjejer söker sig bort, både från landsbygden och förorten.
Ett annan gemensam nämnare handlar om arbetslöshet och eget företagande. Får du ingen anställning startar du eget.
När barnhälsovården vid landstinget Sörmland sammanställde barnhälsorapporter från 19 av landets 21 landsting såg man stora skillnader vad gäller övervikt eller fetma mellan barn i rika och fattiga områden och mellan stad och glesbygd. Högst är andelen i Härjedalen och Västernorrland där 16 procent av fyraåringarna har övervikt eller fetma.
– Barn på landsbygden har sämre möjligheter till fysisk aktivitet höst och vinter. Det kanske inte finns någon simhall och de måste ta bussen till skolan. Sedan är tillgången till god primärvård och hälsovård sämre och de fångas inte upp lika tidigt, säger Paulina Nowicka, professor i kostvetenskap.

I Stockholm och Göteborg är det dubbelt så vanligt med övervikt och fetma bland fyraåringar i områden som Skärholmen och Angered jämfört med Danderyd och Örgryte där inkomster och utbildningsnivå är högre. Att socioekonomiska faktorer har stor betydelse är inget nytt, men det handlar inte om dåliga föräldrar, säger Paulina Nowicka.
– De har sämre förutsättningar. Vi vet att föräldrar i socioekonomiskt utsatta områden oftare har obekväma arbetstider, vilket leder till stress. Och vi vet att framför allt mammors stress leder till fetma hos barnen.
Det här är några exempel på likheter som kan sammanfattas med att varken befolkningen på landsbygden eller i förorterna gynnats av den senaste tidens utveckling i samhället, anser René León Rosales,
– Många undersökningar har visat att klassklyftorna ökat, samtidigt som många av de tjänster som erbjuds inom vård och skola blivit mindre tillgängliga i vissa områden. Man lägger ner vårdcentraler i glesbygd men också i socioekonomiskt utsatta områden i storstäderna.

När marknadskrafterna verkar blir det fler apotek i välbärgade områden där kunderna finns och färre i resurssvaga områden. Gymnasieskolorna flyttar till innerstan eftersom söktrycket är enormt där.
– Det handlar om hur resurser fördelas i vårt samhälle, olika processer som drar åt samma håll. Att en stadsdel präglas av ekonomisk och social utsatthet kommer från ett system som utsätter områdena, säger René.
Att dela upp helheten i delar, René León Rosales använder ordet dikotomisering, att peka ut områden som att de skulle vara utanför, både socialt och rent platsmässigt är att skapa konflikt och problem. Och det görs av människor som aldrig satt sin fot här.
– Både glesbygden och de socioekonomiskt utsatta förorterna är i högsta grad en del av samhället.

Rene tycker att det skulle vara intressant att se inflyttnings- och utflyttningsmönster.
– De områden där det är lättare att hitta bostad, där hamnar nyinflyttade om de inte har råd att köpa. Efter sju–åtta år flyttar de vidare, och de som då fyller på är nyanlända. Men det har förändrats de senaste åren när bostadsbristen ökat. Idag finns det inte en enda tom lägenhet, inte ens i förorten, säger han.
Det har bidragit till viss stabilisering. Samtidigt som förtätning och en blandning av bostadsrätter och radhus i miljonprogrammen möjliggör bostadskarriärer och att människor kunnat stanna kvar där de växt upp.
– I debatten fokuserar vi ständigt på vissa teman, som migration som en kostnad och invandring kopplad till kriminalitet. Vi borde prata om invandring och invandrare utifrån en annan logik, som en självklar del av det här samhället och dess historia.
Mångkultur är ingenting nytt i Sverige. Från vallonerna på 1600-talet till arbetskraft som direktimporterades från bland annat Grekland och Turkiet på 1960 och -70-talen har invandrare varit med och byggt upp det vi har idag.
– Vi borde hellre prata om pengar som har försvunnit från vår gemensamma kassa och vilka effekter det har för de fattigaste. Sätta fokus på alla de som har tjänat på den senaste samhällsutvecklingen, synliggöra den delen av strukturen. Försöka analysera de mekanismer som leder till en normalisering av hur resurser snedfördelas. Att flytta till ett fint område, ha sina barn i fin skola, det kopplas ihop med en försäkran om att man kan behålla sin klassposition och värna sina barns framtid, säger René León Rosales.
När lobbyorganisationerna blir fler och starkare, det partipolitiska engagemanget minskar och journalistiken bedrivs i ett ökande tempo, då är det fara för demokratin. Men det finns alltid hopp också.
– De senaste åren har nya sociala rörelser växt fram. Aktivismen för social rättvisa har ökat, bland samer och romer, men också i orten-rörelsen. Det växer fram en ny generation unga vuxna som är skarpa och belästa och som kommer in i samhället. Det finns ett otroligt engagemang för flyktingar och i antirasistiska organisationer, det här är rörelser som syns och hörs påtagligt.

Text: Anna Fredriksson