Vart tog upprättelsen för samhällets styvbarn vägen?

Sopa inte vår barndoms verklighet under mattan, skriver Nya föreningen Samhällets Styvbarn Göteborg och kräver en oberoende utvärdering för att gå till botten med Ersättningsnämndens bedömningar.

Under åren 2006 -2016 har det pågått en process som handlat om samhällets omhändertagande av barn. Det började med den statliga vanvårdsutredningen, som berörde samhällsvårdade och det var de vuxnas beskrivningar av sina upplevelser i foster- och på barnhem som kom i centrum. Slutsatsen blev att många fler än som tidigare anats hade utsatts för övergrepp och försummelser. Vanvårdsutredningen utmynnade i en ceremoni i november 2011 i Stadshuset i Stockholm i närvaro av bland annat talmannen Per Westerberg, barnminister Maria Larsson och drottning Silvia, där en offentlig ursäkt framfördes till dem som vanvårdats.

Ersättningsnämnden i statlig regi inrättades 2013 för att behandla ersättningsfrågan för dem som varit placerade fram till 1980. En rikstäckande informationskampanj genomfördes med uppmaning till dem som uppfyllde kriterierna att söka ersättningen på 250 000 kronor. Antalet sökande uppgick till drygt 5 000. Då Ersättningsnämnden upphörde i juni 2016 visade resultatet på  avslag för 54 procent av de sökande trots att tillräckliga budgeterade medel fanns avsatta. Därefter verkar det som om staten ansett sig färdig med saken och inget vidare initiativ har tagits för att uppmärksamma dessa ytterst sårbara människors situation.

Nya Föreningen Samhällets styvbarn Göteborgfortsätter att tillvarata intresset för före detta foster- och barnhemsbarn. Av oss har några fått ersättningen och andra fått avslag. På sistone har vi dock upplevt ett alltmer stigande missnöje i våra samtal om dels tillvägagångssättet hos Ersättningsnämnden och utfallet, som i flera fall förefaller orättvist och godtyckligt. Mer och mer har vi också lagt märke till att omvärlden dragit tillbaka till sitt intresse för vår sak.

År 2014 uppfördes en utställning på Stadsmuséet i Göteborg, ursprungligen initierad av Göran Wall, själv tidigare barnhemsbarn från Vidkärr och i samarbete med föreningen Samhällets styvbarn med flera. Utställningen, som var fokuserad på Vidkärrs barnhem, invigdes av dåvarande ordföranden för kommunstyrelsen Anneli Hulthén, som uttryckte sin förundran över det starka gensvaret bland de många människor som slöt upp. Hon underströk att det är många, inte minst anhöriga, som direkt och indirekt berörs och att dessa händelser i det förflutna i stadens historia var en viktig men känslig sak att börja bearbeta och samtala med varandra om.

Redan som små förskolebarn grundlades hos oss en djupgående känsla av att vara annorlunda, i Vidkärrs fall illustrerat av höga stängsel runtomkring barnhemmet. Människor i grannskapet frågade sig vilka underliga barn som doldes där bakom. Vi institutionaliserades i en totalt främmande miljö genom sovsalar och speciella kläder och avkläddes vår egen identitet, som om denna vore något klandervärt. Vårt eget sociala nätverk tillmättes inte ha något värde och vi separerades från våra närstående. Våra förmodade dåliga karaktärsdrag och arvsanlag skulle korrigeras genom tillsägelser, disciplin och bestraffningar. Personalen uppträdde med distans, känslomässig anknytning var inte tillåten. Vår självuppfattning präglades sålunda tidigt av att det var något konstigt med oss.

Det var ju denna stämpel som Upprättelsen skulle lyfta av oss. Istället fick de flesta av oss erfara att vår förmåga att beskriva vår situation inte räckte, så att vi på en halvtimme kunde övertyga en av regeringen utsedd jury. Att först bli uppmuntrad att berätta det värsta man varit med om, och som man kanske aldrig tidigare sagt till någon, och sedan bli avvisad har snarare förstärkt den negativa präglingen av hur vi som barn betraktades och behandlades i det land som skulle vara vår trygghet, när den egna familjens omsorgsförmåga sviktade.

I dessa tider när diskussioner om mänskliga rättigheter dominerar i media undrar vi vart frågan om samhällets styvbarn tog vägen? Under en period dryftades människors berättelser från barn- och fosterhem dagligdags. Men efter att Ersättningsnämnden lagts ner i juni 2016 har det blivit tyst! Tog det musten ur debatten att 54 procent fick avslag? Hur kom det sig att avslagen i grannlandet Norge endast uppgick till 9 procent. Omhändertagandena har gett oss erfarenheter som märkt oss för livet, men var det till slut bara pengar åt knappt hälften – för syns skull – det handlade om? När våra berättelser nu har kommit till statens kännedom är den påföljande likgiltigheten därifrån som en värsta mardröm! Det tycks ha slutat med allmosor till några och för övrigt en axelryckning.

Många frågor kvarstår: Hur mår vi idag? Var förvaras våra berättelser – och vem har tillgång till dem? Vem i regeringen stöder vår sak? Vad hände med planerna på barnhemsmuseum, som i andra länder har ansetts angeläget att inrätta? Hur utföll mötet mellan barn/fosterhemsbarnen och staten och hur ser fortsättningen ut?

Vi har kommit fram till slutsatsen att en oberoende utvärdering behöver göras för att gå till botten med Ersättningsnämndens bedömningar. Människor var inte beredda på att hamna i en domstolsliknande procedur utan att vare sig få tillgång till ett juridisk biträde eller möjlighet att överklaga. Det är inte rättvist att många som blev utsatta i barndomen ska leva vidare med ytterligare kränkning som en följd av avslagen. Avslaget som kom hem som ett beklagande att vi inte uppfyllde kraven för ersättningen gav ingen möjlighet till återkoppling eller förklaring.  Den som skrev och hade frågor fick inga svar. Staten tog inte tillfället i akt att befria alla från den skam och tystnad, som omgärdat dessa mänskliga tragedier under i flera fall mer än ett halvt sekel.

Vår uppfattning är att man behöver inse djupet av den betydelse det har för den enskilde med ett konkret erkännande av det lidande som åsamkats barn och som sätter spår hela livet. Pengar kan inte återskapa det som förlorats i barndomen men kan som symbolhandling även ge upprättelse åt ett samhälle som vågar ta sina egna brister på allvar och fullt ut erkänna sin egen del i att omhändertagandet fick svåra negativa effekter i alltför många fall.

Ska eftervärlden säga att Sverige inte ville kännas vid sin historia, utan stängde dörren efter halva vägen och såg åt ett annat håll? Men vår övertygelse är att om inte samhället anstränger sig för att först sopa rent i grunden för sin egen dörr kommer det inte heller att fungera i framtiden.

Vi anser inte att frågan är färdigbehandlad utan behöver komma upp igen på agendan.

Låt Upprättelseprocessen fortsätta!

För Nya föreningen Samhällets Styvbarn Göteborg
Ann Runsteen
Kjelle Lindén
Maya Olsén
Börje Landberg
Christer Selander
Maria Strasserra
Tina Robertsson
B. Sörensen
Mia Hedström
Håkan Lindahl
Stig Pettersson
Bosse Åhman
Barbro Fredholm
Viola Löfman
Jan Popp
Carin Åhman
Elisabeth Axelsson
Gerd Buland
Agneta Olsson

 

7 Kommentarer

  1. Ann Runsteen den 1 Nov 2018 kl 22:11

    Uppgiften om att utvärdering planerades men gick om intet är helt ny för mig. I så fall innebär det att hela frågan om samhällsvårdens brister lades ner från statens sida på grund av en beslutsprocess med enskilda företrädare avseende Ersättningslagen. Detta är svårt att förstå då ju saken är mycket större och omfattar så många människor i Sverige! Hur kan sådant menas vara demokrati, då det tyvärr tvärtom får till följd att berörda människor utestängs från inflytande i samhället istället för att ses som en resurs? Dessutom hindras sakfrågan att belysas för allmänheten. Under alla år jag varit med i föreningen är min erfarenhet att det gemensamma oegennyttiga engagemanget haft som mål att stötta de utsatta och bredda frågan till olika sammanhang genom upplysning och kontakter.
    Tänk om man i riksdag och regering hade överenskommit om att bistå vår sak istället för att komma fram till att den skulle glömmas.

    Varmt tack till redaktionen för den utmärkta historiska översikten och för att ni fortsätter hålla lågan brinnande!



  2. Elisabeth den 29 Okt 2018 kl 01:27

    Läser ditt Mayas fina inlägg och tycker du har helt rätt i det du skriver. Anledningen att jag blir lite tvär är att vi som redogjort tidigare för hur det blev när Åsa Regner tog sig tid och ” alla runt bordet var överens om utvärdering” som det Sades efter dessa möten, jag tog kontakt med Börjesson som var både trevlig och intresserad av att göra utvärderingen på forsa ( forskning och socialt arbete). Men när det kom till vem som skulle beställa utvärderingen blev det tyst. Efter otaliga möten, resor och mycket arbete fick jag ett mail att det var intresseorganisationerna som drivit igenom den ersättningsordning som det blev! Det var en demokratifråga och alla i ledande ställning hade alltså lyssnat på vad brukarna ville! Därför blev det ingen utvärdering! Mötet med Åsa Regner spelades in så det finns att lyssna på. Mariella Nakunzki menade att det borde ske en oberoende utvärdering och jag fick mail om hur viktigt man ansåg det var att verkligen allt utvärderades men som sagt det föll på demokratiaspekten att det var just föreningarna som ville ha det som det blev. Jag tycker det där med att lära för framtiden är så viktigt men just maktutövningen har man inte lyft i upprättelsefrågan. Ingen har tagit ansvar efter vanvårdsutredningen, anser jag. Ersättningsnämnden har väl inte gett gottgörelse enligt hur vanvårdsutredningen definierade vad de avsåg med det begreppet. Dialogen mellan forskare/ brukare har väl egentligen aldrig fungerat och det är väl bara här i Socialpolitik brukare överhuvudtaget skriver i frågan? Jag tycker det är svårt att få beskedet att det är föreningarna som styrde så det blev Ersättningslagen och inget mera. Gottgörelse är så mycket mera!



  3. Maya Olsén den 24 Okt 2018 kl 18:03

    Det är viktigt att vi håller samman för att väcka debatt, att väcka samhället och människorna däri. Många tror att vi har fått upprättelse ”Ja, det är ni som fick pengar” har jag hört allt för ofta. När jag sedan berättar hur vi behandlades i Ersättningsprocessen. Inga juridiska ombud och upplevelsen av att vi satt i en rättegång är nog sann för de flesta av oss. För min del blev det kaos… Jag som normalt kan uttrycka mig ganska väl, jag som hade hjälpt flera stycken både med ansökan och intervjun fann mig under den korta intervjun/”rättegången” komma in i något barnstadium blandat med en ”vuxen” som ville bli accepterad. Jag glömde varför jag var där…. Ingen frågade något från den flera sidor långa och mycket tydligt preciserade listan på både vanvård och övergrepp. Jag tror inte att de hade läst min ansökan!!!
    Vi alla borde haft en jurist som fört vår talan. Ingen i vårt land normalt sett behöver föra sin egen talan i liknande ”rättegångar” utfrågningar.
    Självklart tycker vi detta är en RÄTTSSKANDAL och att det bryter mot de MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. Detta är något som vi ofta har haft på agendan på våra möten. Men få, den lilla människan, blir inte lyssnad till, utan vi behöver gå samman.
    Några har försökt med advokater, men vem har råd att driva en sådan rättsprocess, försäkringar godkänns tydligen inte när man vill driva det vidare till Europadomstolen.
    Önskan nu är att kunna väcka debatt, att få gamla och nya medlemmar till föreningen. Nya friska tag som kan ta vid när vi ålderspensionärer och förtidspensionärer nu börjar tappa energi.
    Tänk om vi under hashtaggen #ViVarBaraBarn kunde få ut vårt budskap och känna stöd och energi från våra medmänniskor.
    Det är ju tyvärr så att vanvården av omhändertagna barn fortsätter i våra dagar. Jag anser att ”Det samhället och politikerna inte fullt ut erkänner kan aldrig förändras”. Jag undrar också varför vi inte oftare blir tillfrågade att bidraga med den kunskap vi besitter. Det är bara vi som upplevt detta med att vara omhändertagna som barn, som fullt ut kan förstå. Det är vi som sitter inne med kunskapen och upplevelsen hur Ersättningsfrågan hanterades. Om inte politikerna lyssnar till oss, om inte samhället lyssnar till oss, så innebär det att detta förfarande kan upprepas på andra grupper, gång på gång…
    Jag hade lite bråttom att skriva nu, för jag tyckte det var viktigt när jag såg åt vilket håll diskussionen såg ut att gå.
    Ni som varit omhändertagna som barn, låt oss se vad vi kan vara överens om och börja därifrån för att få övriga till att lyssna….



  4. Elisabeth den 23 Okt 2018 kl 20:59

    Anna, så tråkigt att du blir ledsen över min kommentar – mitt syfte är givetvis inte att dissa engagemang att fortsätta kämpa för upprättelse/ gottgörelse. Det är många aspekter som blivit förbisedda i utredningarna och politiken. Att reducera till en fråga om avslag/ bifall i ERN och att Ersättningslagen skulle avgöra frågan tycker jag dock reducerar denna viktiga fråga. För mig och många jag har kontakt med är just att inte blivit erkänd i mänskliga rättigheter djupt kränkande. Att inte tillerkännas status som rättssubjekt har varit och är smärtsamt. ERN jämförde ju de intervjuades berättelser och kollade vilka som föll inom ramen för Ersättningslagen . Det är bara ERN som kunde göra det eftersom det var sekretess. Självklart att alla som farit illa som omhändertagna och senare i livet bör få gottgörelse men då måste vi sätta ERN inom parentes och tänka nytt utifrån drabbades faktiska situation, tänker jag. Därför anser jag att politikerna måste börja om på riktigt utifrån mänskliga rättigheter. Ersättningsnämnden prövade bara enskildas rätt enligt ramen för deras verksamhet, det marginaliserar och diskriminerar svenska barnhemsbarn, anser jag



  5. Anna Fredriksson den 23 Okt 2018 kl 18:18

    Jag blir ledsen av din kommentar Elisabeth. Kan vi inte alla känna att 54 %:s avslag inte blev det vi tänkt och därmed orimligt? Godtyckligt eller fel bedömningsgrunder – orimligt är det. Och är det inte därför väldigt bra att kräva att ”en oberoende utvärdering behöver göras för att gå till botten med Ersättningsnämndens bedömningar. ”? som företrädarna för Nya föreningen Samhällets Styvbarn Göteborg skriver?
    Varför inte bara uppmuntra alla initiativ som tas, även om de har olika form? Rikta ilskan uppåt istället för att kritisera varandra. Tycker Socialpolitiks redaktör



  6. Maya Olsén den 23 Okt 2018 kl 15:42

    Känner sådan tacksamhet att ni ville ta in denna artikel….
    Önskan är naturligtvis att fler ska tycka att vår berättelse är viktig och att vi ska få det stöd och den upprättelse som andra länder gett till de tidigare vanvårdade omhändertagna barnen. Ett stöd av samhället i stort skulle naturligtvis värma våra hjärtan och göra det enklare att bära och bearbeta barndomen.
    #ViVarBaraBarn



  7. elisabeth den 23 Okt 2018 kl 13:33

    Att ersättningsnämndens utfall varit godtyckligt kan rimligtvis inte någon förening bedöma.
    Däremot att vanvårdsutredningen förbisåg mänskliga rättigheter då den så kallade upprättelseutredningen inrättades.
    Har man vittnat i en statlig utredning om brister och försummelser i myndighetsutövningen för oss omhändertagna och kunnat bevisa hur dessa brister resulterat i att man exempelvis inte fått rätten till sitt ursprung och andra mänskliga rättigheter anser jag att just begränsningarna att endast fokusera övergrepp i familjehem eller andra placeringar är det stora demokratiska problemet.
    Jag skriver inte under uppropet eftersom det cementerar de orättvisor som marginaliserar oss omhändertagna från våra mänskliga rättigheter.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2018

Send this to a friend