Del 4: Vanvårdschock och ett första erkännande

I december 2009 skickar Vanvårdsutredningen sin rapport Vanvård i social barnavård under 1900-talet till tryckning. Det här är rapporten alla väntat på. Nu smäller det.

Detta har hänt: Fortfarande väntar flera hundra personer på att intervjuas av Vanvårdsutredningen. Regeringen ligger lågt. Frustrationen växer. Ingen vet om och i så fall när de vanvårdade ska få ett erkännande, en ursäkt och någon form av gottgörelse.

Utredaren Göran Johansson rapporterar fortlöpande till ansvariga tjänstemän på socialdepartementet. De återkommande frågorna handlar om antalet vanvårdade och hur lång tid arbetet med intervjuerna kan tänkas ta. Målet är att alla som vill ska intervjuas och regeringen vill inte göra något förrän allt är klart.

Mer än tre år har gått sedan Vanvårdsutredningen tillsattes. För utredningen har det varit svårt att skynda snabbare. Budgeten har varit för liten för att snabbt och effektivt nå ut till alla berörda och för att anställa fler intervjuteam. Kring jul 2009 återstår hälften av totalt drygt tusen intervjuer att göra.

När arbetet med Vanvårdsutredningens delbetänkande börjar bli klart har Göran Johansson en dragning på socialdepartementet där han redogör för huvudresultaten. Nu är en av folkhälso- och äldreminister. Maria Larssons politiskt sakkunniga också med. I sällskap har han en departementssekreterare. De antecknar flitigt.

Nu säger Göran Johansson det rakt ut:  Det här är så allvarligt att ingen regering kan låta bli att kommentera det samtidigt som utredningen presenteras. Regeringen måste kunna svara för hur den tänker agera. Ni måste ha något att säga när jag säger vad vi har kommit fram till.

– Om de inte fattat det tidigare så fattade de det då, säger Göran Johansson idag.

*

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ringer in det nya året med en deklaration om att 2010 ska bli ett framtidsår. I valet 2006 vann partiet ett historiskt starkt stöd som de nya Moderaterna och lanserades som Vår tids arbetarparti. Till hösten är det val igen och partierna laddar upp. Rättvisa håller på att segla upp som ett nytt ord för Moderaterna att göra till sitt.

– Jag hoppas att tiden fram till valet kommer att handla om framtiden. Alla partier har ansvar för att berätta vilket Sverige vi vill se, skriver Per Schlingmann i Aftonbladet den 7 januari.

*

Nu blottas vanvården 

Vanvårdsutredningens presskonferens ska hållas i Rosenbad i Stockholm och tidpunkten är satt till torsdagen den 14 januari 2010 klockan 15.30. Personer som själva utsatts för vanvård och varit engagerade i Vanvårdsutredningen är också inbjudna. Närmare statens högsta styrelse har de inte kommit i modern tid.* Och närmare statsministern, som arbetar i samma byggnad, ska de aldrig komma.

Tiden för presskonferensen är inte den bästa ur medias synpunkt. Det är sent på dagen. För dem som ska leverera dagsfärska nyheter är det ont om tid. För de tidningar som bara kommer ut en gång i veckan är valet av veckodag ett bekymmer. Många kommer ut på torsdagar och när de landar i brevlådorna nästa gång är nyheten om Vanvårdsutredningen en vecka gammal.

Men några medier och enskilda reportrar som aktivt följt frågorna har redan fått ta del av utredningen, mot löfte att inte släppa ut något i förtid. Det har utredaren sett till.

Före presskonferensen infinner sig vanvårdsutredare Göran Johansson med sina medarbetare på socialdepartementet. Formellt är det först nu som ministern tar del av utredningen, men precis som vissa journalister så vet hennes medarbetare redan vad som väntar. När nyheten släpps är folkhälso- och äldreminister förberedd.

Maria Larsson tar emot utredningen och tillsammans med sina medarbetare får hon höra vad vanvårdsutredaren och hans stab har att säga. När de är klara och reser sig för att gå vidare till den stundande presskonferensen ber hon Göran Johansson att följa med in på hennes rum. Hon har något att berätta.

*

Insläppet på Rosenbad tar sin lilla tid. Skalskyddet kring regeringskansliet och riksdagen har förstärkts med åren. För att komma in kollas alla av med metalldetektor och allt de bär med sig röntgas. Efterhand kommer alla på plats. Men ordföranden i den fristående föreningen Stulen barndom Stockholm står inte med på listan över särskilt inbjudna. Han stoppas av vakten. Det blir ett jävla liv.

Lars Waerner har klätt upp sig i kavaj, skjorta och slips och är lika lysande som finansminister Anders Borg med sin guldring i örat. Men där slutar likheterna. Allt som allt bodde Lars Waerner bara hemma under tolv månader tills dess han fyllde 15 år. Uppväxten i fosterhem och på barnhem följdes av pojkhem, ungdomsvårdsskolor, ungdomsfängelse och sedan fängelse för vuxna i ett antal omgångar.

Lars Waerner var 38 år när han lämnade ett fängelse för sista gången och blev en del av den andra världen, som han uttrycker det. Men nu står han där igen, utestängd.

Oron sprider sig ända in i Bella Venezia, lokalen där presskonferensen ska hållas. I salen sitter Socialstyrelsens före detta generaldirektör Kerstin Wigzell som ett halvår tidigare lämnat över Barnskyddsutredningen för en säkrare barnavård till Maria Larsson.

Kerstin Wigzell reser sig, skyndar ut och räddar situationen. Hon kan gå i god för den välklädde mannen med guldring i örat och övertygar de säkerhetsansvariga om att han måste släppas in. Allt annat vore skandal.

Vad gör Kerstin Wigzell här? tänker Göran Johansson när han får syn på henne och lägger snabbt ihop ett plus ett.

*

Gräns sätts för vanvården 

Vanvårdsutredare Göran Johansson har intagit scenen tillsammans med statsrådet Maria Larsson. Båda står sida vid sida med vars ett litet bord framför sig och ser allvarsamma ut. Maria Larsson tar en klunk vatten och inleder med några ord om den utredning som hon nu fått i sin hand.

– Det är tydligt att samhället, som skulle vara garanten för att omhändertagna barn skulle få det bättre, har brustit både lokalt, regionalt och nationellt. Man har brustit när det gäller placering, när det gäller uppföljning och när det gäller tillsyn, säger Maria Larsson.

Hennes blick söker sig ständigt till den lapp med anteckningar som hon tagit med sig. På den sätts en tydlig gräns mellan den vanvård som förekommit fram till 1980-talet och situationen som den ser ut i dag. Maria Larsson beskriver vanvården som ett stycke mycket mörk svensk historia.

– Den här utredningen tillsattes ju för att det hade uppenbarats att barn som hade omhändertagits i Sverige, vistats på institution eller i fosterhem, hade utsatts för kränkningar, för våld, för övergrepp – och det handlade om tiden från 1920-talet fram till 1980, säger hon.

Detta stämmer inte. Socialstyrelsens uppdrag var en direkt reaktion på och en snabbkoll av uppgifterna om systematisk vanvård perioden 1950-1980 som gavs i SvT:s dokumentär Stulen barndom 2005. För Vanvårdsutredningen sattes aldrig någon tidsgräns.

*

Vi visste men ingen brydde sig

Göran Johansson inleder sin presentation av Vanvårdsutredningen med ett tack till de intervjuade som ställt upp och påminner om det mod och de känslomässiga uppoffringar som deras insatser ofta krävt. Sedan går han direkt till rapportens resultat, baserat på intervjuer med 404 personer plus arkivmaterial.

– Att den sociala barnavården har misslyckats med att lösa sin uppgift i olika sammanhang är väl känt. Det är väl dokumenterat i forskning, tidigare utredningar, tillsynsrapporter och så vidare, säger Göran Johansson i sin inledande kommentar.

– Men det här är första gången i vårt land som en så här stor grupp människor berättar hur det kan gå när den sociala barnavården inte gör sitt arbete på det sätt den borde.

Intervjupersonerna är födda från 1920-talet till och med 1980 och omfattar placeringar fram till mitten av 1990-talet.

– Man kan visserligen säga att det är en historisk utredning, ja. Men den berör definitivt moderna Sverige också och den moderna svenska sociala barnavården, säger Göran Johansson.

Under den här tiden tid har minst 250 000 barn varit placerade i fosterhem eller på institution under ett dygn eller mer. Totalt räknar man med att 3-4 procent av alla barn har varit i dygnsvård någon gång i sitt liv, ungefär som det ser ut i andra jämförbara länder.

Göran Johansson betonar att det bara är vanvård som utretts. Utredningen säger alltså inte hur bra eller dålig den sociala barnavården varit generellt.

– Men utredningen visar hur det kan gå när det går snett, säger han och beskriver sin utredning som en haverikommission. Han konstaterar också att det barnen utsatts för påminner om det man sett i andra länder.
– Så det tycks vara ett internationellt fenomen.

*

Vanvården i siffror

Den vanvård som de intervjuade har vittnat om har kategoriserats enligt ett schema som bygger på tidigare internationell forskning och andra granskningar. Vanvården delas in i två huvudkategorier, övergrepp och försummelser. Övergreppen delas i sin tur in i sexuella respektive fysiska/emotionella övergrepp. Totalt har cirka 400 typer av vanvård registrerats.
– … och det är en detaljnivå ner på kall-välling-nivå: ”Jag fick alltid kall välling.” Det kan man tycka är en ganska lindrig form av vanvård, men vi har registrerat på den nivån, säger Göran Johansson och klickar fram till bilden som visar vad barnen utsatts för i siffror.

Försummelse
– Otillräcklig omvårdnad, 76 %.
– Otillräcklig tillsyn av fosterföräldrar/institutionspersonal, 26 %
– Otillräcklig skolgång, 45 %

– Hälsa och skola har man inte ens skött – och det är väldigt lätt att kontrollera sånt. Om man har gjort sitt jobb i den sociala barnavården,
säger Göran Johansson och klickar vidare.

Övergrepp
– Integritetskränkning, 86 %
– Övrigt fysiskt våld, drygt 76 %
– Tvång, regler och straff, 74 %
– Utnyttjad i arbete, 54 %
– Sexuella övergrepp, 53 %
– Fysiskt våld med tillhygge, 49%
– Hot och hotfulla situationer, 41 %

Summan av barnens lidanden är alltså mer än 100 procent. Det betyder att de som regel blivit offer för flera försummelser och övergrepp. I snitt har varje barn fått utstå nästan sex olika sätt att skada ett barn på. I Vanvårdsutredningens rapport berättas konkret och utförligt vad barnen utsatts för och hur vanliga de olika metoderna för att knäcka ner barnen varit.

Av de intervjuade har 85 procent vittnat om försummelse och övergrepp i fosterhem och 62 procent på institution. Många barn har haft flera placeringar och en del har fått lida ont båda i fosterhem och på institution.

Det är inga större skillnader mellan könen när det gäller de olika typer av vanvård som de omhändertagna barnen utsatts för, utom när det gäller sexuella övergrepp. Både pojkar och flickor har varit extremt utsatta, men det är kvinnorna som vittnat om flest sexuella övergrepp.

Mer än sex av tio kvinnor och fyra av tio män har utsatts för sexuella övergrepp.

– Antagligen är mörkertalet högre bland männen än bland kvinnorna. Men detta är mycket höga tal! avslutar Göran Johansson redogörelsen för utredningens resultat.

I rapporten berättas lite om vilka förövarna var och bland dem finns även representanter för den sociala barnavården. Kvinnor anger fostermodern som förövare i högre utsträckning än männen.

Med de sexuella övergreppen är det annorlunda. De har framför allt begåtts av män och pojkar och det är nästan uteslutande män som stått för de genitala och anala våldtäkterna. De kvinnliga förövarna har främst kysst och smekt barnen mot deras vilja, berört eller penetrerat deras könsorgan eller tvingat barnen att smeka deras kropp. Flickor och pojkar har i lika stor utsträckning varit offer för kvinnliga förövare.

*

Lagarna fanns men praktiken brast

Barnen togs omhand av samhället för att skyddas och få det bättre. I stället fick många det värre än de hade det innan de omhändertogs. Rapporten och presskonferensen är en första officiell bekräftelse på att skammen och skulden inte är de vanvårdades, utan samhällets. Göran Johansson pekar ut staten och kommunerna som ansvariga.

Vanvården skedde i samhällets regi. Kommunerna har drivit institutioner, godkänt och valt ut fosterhem och ansvarat för uppföljningen och tillsynen av dem. Landstingen har ansvarat för en del institutioner. Staten har ansvarat för lagstiftning, tillsyn och har drivit institutioner.

– Det är inte så mycket fel på lagarna och rekommendationerna som talar om hur man ska sköta det här, utan det är den lokala praktiken som har brustit, säger Göran Johansson.

Den sammantagna bilden är att den sociala barnavården har nonchalerat sitt tillsyns- och uppföljningsansvar, inte följt statens rekommendationer och agerat bristfälligt även på andra sätt. Vanvårdsutredningen kan också konstatera att de säkerhetsbrister som bidragit till försummelser och övergrepp historiskt finns kvar än i dag.

Göran Johansson föreslår att regeringen, i samarbete med kommuner och landsting, ger de vanvårdade ett erkännande och ber dem om ursäkt. Regeringen bör inleda en process som kan leda till gottgörelse för de drabbade.

Dessutom bör vanvårdade få tillgång till rehabilitering, utifrån ett helhetsperspektiv på varje individs behov. Erbjudandet om rehabilitering bör gälla alla, inte bara dem som tagit modet till sig att delta i Vanvårdsutredningen. De vanvårdade bör också kunna få en stödperson som kan hjälpa dem att få tillgång till den vård och rehabilitering de behöver.

*

Utredaren föreslår anmälningsplikt och sanktioner

Utredaren föreslår även åtgärder för att säkra den sociala barnavården i framtiden. Han tar bland annat upp de förslag som Barnskyddsutredningen tagit fram och applåderar flera av dem. Men Göran Johansson tror inte de räcker. Han vill ha sanktioner och en plikt för såväl tjänstemän som politiker att anmäla brister som kan äventyra barnens säkerhet.

– Vad får oss att tro att kommunerna nu skulle prioritera säkerheten för samhällsvårdade barn bara för att man ökar kravet från två till fyra besök per år och att man ska utse särskilt ansvariga socialsekreterare? Jag är inte särskilt optimistisk på den punkten, säger han.

Bristande resurser och ett kortsiktigt fokus på varje års bokslut är ett av de hinder som socialtjänstemän och socialpolitiker möter i sitt arbete för barnen. Det är viktigare att ha en budget i balans än att barnet får den insats det behöver. Kostnaderna för bristerna i den sociala barn- och ungdomsvården skjuts på framtiden och läggs på andra att ta.

Om politikerna prioriterade säkerheten kring barnen skulle det inte vara något problem att utkräva ansvar när kommuner brister i omsorg, resonerar Göran Johansson i en intervju i Sveriges Kommuner och Landstings tidning, Dagens Samhälle, samma dag.

– Det är en fråga om politisk vilja, konstaterar han.

*

Utredning för gottgörelse

Maria Larsson avslutar presskonferensen med en redogörelse för vad hon och regeringen gjort så här långt. Det hör till, men det är inga nyheter och är inte det som media och vanvårdade väntar på att få höra. De vill veta hur regeringen ska gå vidare med upprättelseprocessen och klockan är sen.

Folkhälso- och äldreminister. berättar vidare att regeringen samma dag har beslutat att förlänga Vanvårdsutredningens utredningstid till den 30 september 2011. Då ska Vanvårdsutredningen vara klar att lämna sin slutrapport.

– Att berätta, att dokumentera är en del utav upprättelsearbetet. Men jag skulle vilja säga att det är också nödvändigt för historieskrivningen, säger Maria Larsson och fortsätter:

– Trots att utredningen inte är klar, utan har fått förlängt till 2011 så ser vi ändå att vi i dag har så mycket information, så mycket av rapportering att vi har bestämt – även om det inte finns några direktiv färdiga – att tillsätta en ny utredning.

Formuleringen ”Trots att utredningen inte är klar” går igen i det pressmeddelande som skickas ut från socialdepartementet samma dag. Med detta vill regeringen säga att den agerar och gör något som ingen kunnat kräva eller förvänta sig att den skulle ha gjort tidigare. Regeringen visar sig samtidigt vara lyhörd för de vanvårdades lidanden, när den nu fått veta vilken skada samhället åsamkat dem.

Men det är inte mycket barn- och äldreministern kan säga om den kommande utredningen. Det hon kan säga är vad regeringens fyra partier så här långt kunnat enas om, varken mer eller mindre.

En särskild utredare ska få i uppdrag att närmare utreda och föreslå en upprättelseprocess som hanterar de frågor som väcks i samband med Vanvårdsutredningens betänkande. Det handlar om ett offentligt erkännande av den bristande förmågan hos kommuner och myndigheter att skydda de samhällsvårdade barnen från försummelser och övergrepp.

När det kommer till frågan om en formaliserad och officiell ursäkt till dem som drabbats gör Maria Larsson ett förtydligande. Den nya utredningen ska titta på om det behövs en ursäkt och hur den i så fall skulle kunna ges. Hon läser vidare från sitt papper vad regeringen kommit överens om:

– Dessutom, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försummelser och övergrepp inom den sociala barnavården inte ska kunna ske i framtiden och att vidta åtgärder för upprättelse och rehabilitering av dem som drabbats. En upprättelseprocess måste vara väl förankrad med berörda aktörer och utredaren måste samverka med Sveriges Kommuner och Landsting, det är nödvändigt i en upprättelseprocess.

Så avslutar folkhälso- och äldreministern sin redogörelse för den upprättelseutredning som regeringen ska tillsätta.

*

Journalisten Anna-Lena Haverdahl från Svenska Dagbladet sitter på första bänk. När frågan släpps fri tar hon ordet direkt.

– Kan du redan i dag utlova ekonomisk kompensation till de drabbade?

Maria Larsson återupprepar det hon redan sagt och svarar inte på frågan. Men med läsarna för ögonen måste även de frågor som politiker inte kan eller vill svara på ställas.

– Räcker inte de belägg som kommit fram i dag genom de här vittnesmålen? fortsätter Anna-Lena Haverdahl.

Maria Larsson svarar inte på frågan den här gången heller, men nu med en längre och känslosammare utläggning om att berättelserna skakat om och berört regeringen på ett djupt plan och återupprepar att regeringen ser att det finns mycket mörkt i Sveriges historia.

Lars Waerner, ordförande i Stulen barndoms Stockholmsförening, vill veta hur regeringen ställer sig till den vanvård som sker idag och refererar till journalisterna Daniel Velascos och Bo-Göran Bodins avslöjanden i Sveriges Radio. Statens institutionsstyrelse (SiS) har olagligen låst in barn och ungdomar i isoleringscell, fått utreda sig själva och mörkat fakta för regeringen. Föreningen har polisanmält SiS för grovt tjänstefel.

– Barn kläs av ner till underkläderna och slängs in i ett tomt rum med en galonmadrass, inte ens en kudde, upp till 24 timmar för att de inte vill äta upp maten. Det är högsta formen utav vanvård. Det är det som ger skador för livet. Vi har varit utsatta för det – och barn i dag är fortfarande utsatta för det, säger han.

Maria Larsson inriktar sig på frågan om Statens institutionsstyrelse och berättar att SiS från och med årsskiftet inte längre får tillsyna sig själv och betonar att övergrepp som upptäcks i dag ska polisanmälas.

– Men det som Göran Johanssons utredning har haft att undersöka är ju brott som är preskriberade. Det är därför de inte går längre än fram till 1980. Allt som har skett efter 1980 är fortfarande möjligt att pröva i domstol – och det ska göras!

Återigen talar Maria Larsson om en tidsgräns som Vanvårdsutredningen aldrig haft. Hon är uppenbarligen felinformerad, har själv inte satt sig in i frågan ordentligt och har accepterat den gräns som kommer att dras mellan Nu och Då i det fortsatta upprättelsearbetet.

Alla får inte längre vara med.

*

Den 18 februari 2010 fattar regeringen beslut om direktiv till en upprättelseutredning för barn som vanvårdats under perioden 1920-1980. Samtidigt utses Kerstin Wigzell till särskild utredare. Att jobbet skulle gå till henne var klart redan när Vanvårdsutredningen presenterade sitt delbetänkande på Rosenbad. Annars hade hon inte varit där.

*

Text: Åse Lo Skarsgård
Illustration: Hektor Medici

* År 1647 uppvaktades drottning Kristina av 17 barn som placerats på Barnhuset i Stockholm. De skulle betala sin mat själva genom sitt arbete och med bidrag från fattigkassan, men fick inte betalt. När drottningen tog emot barnen kastade de sig ner på knä och berättade sin historia, skriver Per-Johan Ödman i boken Främlingar i vardagen. Men om det hjälpte förtäljer inte historien.

 

Det här är den fjärde i en serie artiklar om den tio år långa upprättelseprocessen.

Del 1:
Så blev vanvårdade utan upprättelse 

Del 2:
Staten vet inte vad som hänt

Del 3:
Vanvården utreds, upprättelse var god dröj  

Vi vill gärna ha dina synpunkter.
Kommentatorsfältet är alltid öppet. Vi läser och publicerar efter hand.
Här kan du skriva enbart till redaktionen. 

Anna Fredriksson, redaktör Stockholm

Helena Östlund, redaktör Göteborg

 

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!

19 Kommentarer

  1. […] Del 4: Vanvårdschock och ett första erkännande […]



  2. Elisabeth den 15 dec 2017 kl 15:28

    Eftersom artikelserien handlar om upprättelse vill jag tydliggöra vilket perspektiv som ofta är utgångspunkt i mina inlägg: Det handlar om integration – att tillhöra samhället. Just att marginaliseras, exkluderas i lagliga och mönskliga rättigheter vill jag placera i dåtid! Inkludering handlar om att tillhöra! Man kan inte jämföra personskador/ ideella skador rakt av lika lite som man kan jämföra olika urvalsmodellers siffror % med varandra. Urvalet i Sverige var ALLA som varit omhändertagagna enligt vissa lagar, vissa år. Andra urvalsmodeller har varit att välja ur vissa institutioner. Det fanns ett sådant särintresse även i Sverige.Några ville att Vidkärr och Tomteboda skulle väljas. Om man gör ett sådant urval och det exempelvis jobbat flera pedofiler där blir det med stor sannolikhet ett stort antal – hög % som utsatts- beviljas ersättning. Benny Jacobsson har inne på Samhällets Styvbar bearbetat besluten i Ern i olika grafiska data program. Själva analysen av statistik görs av statistiker som kan upptäckacka bias och hur variablerna påverkar
    Inom kvalitativ metod analyserar man i huvudsak inte statistiska data utan tolkar mening och försöker förstå. Det är det jag utgår från i upprättelseprocessen. Man vill förstå , just för att känna gemenskap, tillhörighet inklusion. Därför är det viktigt att se att Sverige bara behandlat preskriptionerade brott. Man har utgått från brott på individnivå. Brott som omfattas av skadeståndslagen. Brotten har värderats och jömförts med liknande brott mot barn. Eftersom jag ser mönskliga rättigheter som utgångspunkt ser jag kränkningar mot MR med ideella skador som rimliga följdskador precis Göran Johansson redovisat
    Jag tror vi nör vi idag erkänner földskador ( som Berit skriver) börjar utgå från kränkningar mot MR. Tidigare har det handlat om att bevisa person skada. Min intention är inte att kränka någon i upplevelsen att blivit ojuste behandlad i upprättelseprocessen men om vi vill förstå tror jag det kan vara bra att söka just förståelse, varför det ser ur som det gör. Jag vill väcka intresse och möjligheter att gå vidare i processen som demokratisk rörelse. Det finns givetvis andra intressen som har andra metoder och mål än dialog/tolkning/förståelse/inklusion i denna socialpolitiska fråga såväl som i alla andra



  3. Elisabeth den 10 dec 2017 kl 13:26

    Berit och läsare – de politiker som röstade igenom proposition till ersättningslag utgick från denna propp! De som undertecknat propositionen är ansvariga för att ha förbisett rekommendationen från europeiska parlamentariska församlingen som Sverige biföll genom att svara via ministerkommittén ! Politikerna i riksdagen har läst och utgått från att ansvariga som skrivit propositionen läst utredningen Barnen som samhället svek och vid författandet av propositionen inte utelämnat en soft law. Så ställ inte riksdagens ledamöter i skamvrån!



  4. Berit den 10 dec 2017 kl 12:23

    Idag erkänner man att övergrepp, misshandel och andra kränkningar ger följdskador, vilket idag känns märkligt eftersom vanvårdsgruppen inte erkändes detta.



  5. Elisabeth den 10 dec 2017 kl 11:09

    Tack Berit. SOU:2010:87 överlämnades i november 2010. Regeringen beslutade 7 maj 2009 att tillkalla särskild utredare. Den låg på is under tiden fram till 1 juni 2017 då Tobias Erikssons proposition publicerades. Den finns på docplayer.se/48426859 ( är på 80 sidor) Lagrådsremissen publicerades 26 juni 2017. Man antog det nya lagförslaget och lagen kommer träda i kraft 1 april 2018. Som intresserad av mänskliga rättigheter tror jag den nya lagen kommer göra skillnad! Myndigheter kommer förhoppningsvis skärpa sig då Sverige instiftar lagen. För alla som kämpar vidare efter missnöje med upprättelseprocessen hoppas jag SOU 2010:87 kan vara till glädje och nytta;



  6. Berit den 9 dec 2017 kl 19:03

    Elisabeth frågade i del 3 efter att någon skulle lägga ut en länk om SOU 2010:87. Här kommer den även här eftersom det är en en viktig info.

    http://www.regeringen.se/49bb8a/contentassets/bdac54e028764f75abd7bc8793469e19/skadestand-och-europakonventionen-sou201087



  7. Berit den 9 dec 2017 kl 17:39

    En rättelse: Sophia Gyllenhammars uppsats heter – Barnen som samhället glömde.



  8. Elisabeth den 9 dec 2017 kl 16:18

    Inom offentlig rätt behandlar juridiken förhållanden mellan individ/stat/myndighetsutövning. Eftersom Kerstin Wigzell hävdade att staten INTE hade något juridiskt ansvar men ett moraliskt antar jag att hon inte sett rekommendationen som soft law? Eftersom det är socialpolitik som väl handlar mycket om mänskliga rättigheter och socialpedagogik blir det något av en glidning att nörda juridik men vi skickade Karl Dahlstrands rättssociologiska avhandling ” Uporättelse och kränkning” till departementet. Karl Dahlstrand var också mycket vänlig och delade med sig av material han sammanställt och använde i undervisning. Attityden från dåvarande politiker vid departementet var inte inkluderande! Att efter Göran Johanssons delrapport bemöta intervjuade som efter kränkningarna som där beskrivs levt i självkränkningar isolerade och i destruktiva relationer som samhällets fiender nör man bara velat delta, kan väl inte i något perspektiv ses sim upprättelse? Det moraliska ansvaret samhället sa sig ta uteslöt det Maria Larsson lovade! Hon lovade rehabilitering! Senare verkar det som att man inte kan b e v i s a samband. Nu handlar det inte om skadeståndsrätt utan om ideella skador. Då borde rehabiliteringsbehov vara tillräckligt för att i upprättelsesyfte leva upp till löftet Maria Larsson gav. Ett erkännande – ja .So fare so good



  9. Berit den 9 dec 2017 kl 12:50

    Här är ett av de svar vi fått av politiker som röstade igenom propositionen till Ersättningslagen:

    Europarådet rekommendationer 1934 (2010)
    Lennart Axelsson
    on 2015-12-09, 00:55Du
    Inkorg
    Hej,

    Det här är vad jag fått fram med anledning av din fråga.

    Hälsningar
    Lennart Axelsson

    Europarådets rekommendationer nämns flera gånger i den utredning som ligger till grund för vanvårdspropositionen.
    Se nedan, tre stycken på olika ställen i utredningen.

    Man kan väl delvis också säga att vi genom förstärkt barnskyddslagstiftning och Ersättningsnämnden (för äldre fall) vidtagit åtgärder som går i linje med Europarådets rekommendationer. Även om jag förstår att många uppfattar det som otillräckligt.

    Dessutom pågår också ett arbete med att införliva Barnkonventionen i svensk lagstiftning.

    Barnen som samhället svek

    – åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga
    försummelser i samhällsvården SOU 2011:9

    Ett antal andra internationella dokument har också betydelse för
    samhällsvårdade barns rättigheter. Så antog t.ex. Europarådets
    parlamentariska församling i oktober 2010 en rekommendation till
    medlemsstaterna att förbjuda alla former av våld mot barn på institutioner
    samt att inleda processer i fråga om övergrepp som skett
    bakåt i tiden och erbjuda offren full rättvisa.

    I flera länder, Norge, Irland, Island, Wales, Australien och
    Kanada, har kartläggningar eller motsvarande av förekomsten av
    vanvård inom den sociala barnavården genomförts och upprättelseprocesser
    har inletts eller planeras. I några fall, Australien och
    Kanada, kan man säga att omhändertagandet av barn i ursprungsbefolkningen
    i sig har varit ett övergrepp, som dessutom kan ha
    inneburit vanvård. Andra länder har nyligen börjat uppmärksamma
    frågan. Europarådets parlamentariska församling har antagit en
    rekommendation, där ministerkommittén uppmanas be medlemsstaterna
    att anta lagstiftning för att förbjuda alla former av våld mot
    barn, identifiera strukturella brister inom institutioner samt
    implementera och utveckla strategier för att förhindra övergrepp i
    framtiden.

    Ytterligare dokument som på olika sätt behandlar vård utanför
    det egna hemmet är Resolution (77)33 on the Placement of Children,
    Europarådets rekommendationer Rec (2005)5 om barns rättigheter
    vid institutionsvård och Recommendation No R(87)6 on Foster
    Families. Avslutningsvis bör här också nämnas Lissabonfördraget
    och EU:s rättighetsstadga, enligt vilken barn ska ha rätt till det
    skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. Stadgan
    betonar även vikten av barns rätt att få uttrycka sina åsikter och att
    få åsikterna beaktade.

    Slutligen kan nämnas att Europarådets parlamentariska församling
    (PACE) nyligen har diskuterat frågan om övergrepp mot
    barn på institutioner. Församlingen antog i oktober 2010 en
    rekommendation8 där ministerkommittén uppmanas att be medlemsstaterna
    att bland annat anta lagstiftning för att förbjuda alla former
    av våld mot barn, men också att inleda processer i fråga om övergrepp
    som skett bakåt i tiden. I rekommendationen skriver man att
    medlemsstaterna bör hantera tidigare övergrepp och erbjuda full
    rättvisa till offren, vilket bland annat innefattar kompensation och
    terapeutisk hjälp.



  10. Berit den 9 dec 2017 kl 12:32

    I barnen som samhället svek finns i referenssystemet sidan 309 hänvisning till SOU 2010:87.
    (Till skillnad ifrån Pace rekommendation som är felrefererad).

    Sophia Gyllenhammar har vid juridiska institutionen Stockholms universitet i en uppsats i civilrätt behandlat frågan.

    http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:764192/FULLTEXT02



  11. Elisabeth den 9 dec 2017 kl 11:58

    Anledningen att vi skriver kommentarer är att vi försöker synliggöra problem vi behöver lösa tillsammans. Då det gäller rekommendationen och svaret förnekade förra regeringen att den överhuvudtaget fanns. Trots att Kerstin Wigzell på sid 69 i Barnen som samhället svek utredningen omnämner den ! Regeringen svarade med oförskämdheter och förolämpningar på direkta frågor och vägrade besvara skriftligt. Den person som föredrog proppen och som visst fanns med redan då Göran Johansson lämnade den delrapport avsnittet redogör för blev upprörd när jag frågade honom om hur han tänkte angående rekommendationen. Han ifrågasatte att växeln överhuvudtaget kopplade mig till honom! Min utgångspunkt har varit att myndigheter hänvisar till andra myndigheter om man frågar om något som gäller myndighetsutövning de själva inte kan svara på
    Fortfarande begriper jag inte vad nuvarande nuvarande regering svarar ( det jag skrivit tidigare) då mycket riktigt vi frågat om och om igen och inför det möte Berit skriver om ringde jag särskilt efteråt och frågade om regeringen besvarat rekommendationen
    Först i december 2015, efter att jag frågat ” Ansvarig Minister” – först skickade jag till Demokratiministern som översände till Socialdepartementet och parallellt frågat s politiker även inom EU frågor OCH då Strasbourg ringt till Socialdepartementet hittades svaret. Det var före jul 2015
    Sedan dess har jag frågat flera advokater som arbetar med mänskliga rättigheter, jurister på universitet, olika forskare som arbetar med ämnet och själv läst på.. Den SOU 2010:87 som Regeringen beslutade om 7 maj 2009 och alltså överlämnades i november 2010 har varit givande och i år antogs ju ett lagförslag som bygger på den utredningen. Lagen införs i April 2018. Jag har aldrig tidigare kunnat drömma om att bli bemött så som varit fallet i denna fråga. Efter Socialstyrelsen första utredning trodde jag vi stod inför möjligheter att tillsammans ta oss an ett samhällsproblem. Egna erfarenheter / teoretiska kunskaper/ demokratiska viljor/ forskning och jag tyckte ( precis som nu med meetoo ) att vi stod inför möjlighet att förändra i demokratisk riktning.Aldrig att jag kunde föreställa mig att då jag frågat om rekommendationen som omnämns i en statlig utredning att remissvar/ senare direkta frågor skulle besvaras med tystnad och slutligen i december 2015 med något jag inte förstår. Så snälla ni som begriper vad rekommendation 1934 (2010) så som Berit lagt ut, förstår och kan förklara hur en medlemsstat som genom Lissabons fördraget förbundit sig, följdaktligen i myndighetsutövning och lagstiftningsförslag i medlemsstaten har att förhålla sig till dessa rättsakter. Som Berit skriver har de politiker vi frågat eftersom de röstade i genom Proppen som byggde på utredningen Barnet som samhället svek, svarat svävande
    De mest sympatiska svaren har varit att de såg det som ett första steg i gottgörelse för en utsatt grupp.



  12. Berit den 8 dec 2017 kl 18:16

    Du vet ju Anna Karlsson att Pace rec 1934(2010) fanns med i det PM som jag skickade till Socialdepartementet inför mötet med Åsa Regnér, som jag och Peter Lindberg ordnade och bjöd in dig till. Därför undrar jag vad du jobbat på efter det mötet?? Vore spännande om du ville dela med dig av det.

    Som vi tjatade på regering och riksdag för att få reda på vad staten svarat på Pace Rec. Ingen visste någonting och flera politiker menade att Upprättelseutredningen var Sveriges svar på den. Det var inte förrän de ringt ifrån Strasbourg som regeringen la ut ministerkommitténs svar. Det känns väldigt illa när man fått. Vad jag förstår är svaret ett juridiskt dokument.



  13. Elisabeth den 8 dec 2017 kl 11:56

    Förutom att vara ett rättsdokument softlaw – ger pace en annan utgångspunkt ( tolkning av ” full rättvisa till offren ”) och då rekommendationen mörkades ( förbisågs) i den lagstiftande processen ( den finns inte med i proppen riksdagen röstade om ) så har ju upprättelse frågan i media och politiska debatter utgått från att den inte finns. Denna skillnad är problematisk! Som intervjuad ger det olika utgångspunkt i mötet och påverkar processen. I den forskning Malin Arvidsson gjort då hon behandlar sterilisering frågan som ju var exgratia eftersom det fanns en steriliserings lag man i efterhand tagit moraliskt avstånd från, så finns inte heller problematiken med . Inte någon av de examensarbeten i juridik jag läst har med pace n. I debatten i juristtidningar och andra media finns den inte med
    Så klart borde ett EU dokument ge utgångspunkt . Särskilt eftersom ersättningslagen ju begränsade sökandes rätt i förhållande till denna lag. Glappet mellan ersättningslagen / vad pace menar med rättvisa tror jag ( jag är inte jurist) kan vara tidigare EU utslag rörande omhändertagna barn
    Som intervjuad i ett brottsofferperspektiv med de erfarenheter av maktlöshet det innebär, är det viktigt om det handlar om välgörenhet eller demokrati. Som demokrati problem är det intressant och ett angeläget ämne för samhället! Då du Anna Karlsson är politiker tycker jag det är intressant att via dej följa glappet även inom politiken. Det är ju er kommunpolitiker vi som medborgare kommer i kontakt med .Fint av dej att följa med intervjuade till mötet på Socialdepartementet.



  14. Elisabeth den 8 dec 2017 kl 10:27

    Bäst att vara exakt här. Regeringen svarade ” Du har skrivit till Socialdepartementet med en fråga om PACE-rekommendationen som nämns i SOU 2011:9 Generellt kan sägas att PACE:s främsta roll vid Europa rådet är som idégivare och plattform för debatt. Organet övervakar även hut medlemsstaterna uppfyller de skyldigheter som följer av medlemskapet i Europa rådet, men Europa rådets beslut fattande och verkställande organ är ministerkommittén. Rekommendationen som du frågar om är riktad till ministerkommittén som har svarat den 21 april 2011.Jag bifogar det svaret. Det finns inget specifikt svenskt svar på rekommendationen eftersom det är ministerkommittén som rekommendationen riktar sig till ”.



  15. Berit den 8 dec 2017 kl 10:13

    http://assembly.coe.int/nw/xml/XRef/Xref-XML2HTML-EN.asp?fileid=17900&lang=en

    Punkt 8 är viktig att läsa:

    8. Finally, the Assembly invites the Committee of Ministers, after having consulted with the government of every member state, to report back to the Assembly by January 2013 on the measures implemented and results achieved so far during the campaign in each country in relation to each point of this recommendation. The Assembly also invites all observer states to report back in a similar fashion.

    http://assembly.coe.int/nw/xml/XRef/Xref-XML2HTML-en.asp?fileid=13135&lang=en



  16. Elisabeth den 8 dec 2017 kl 00:55

    På direkt fråga vad Sverige svarade skrev regeringen att pace rev 1934 (2010) ju är ställd till minister kommittén och att Sverige därför inte Svarat. Ministerkommitté svaret har Berit tidigare lagt ur. I stora drag antar man rekommendationen. Detta görs i april 2011



  17. Anna Karlsson den 8 dec 2017 kl 00:17

    Det Staten borde gjort istället för att tillsätta Upprättelseutredningen med särskild utredare Kerstin Wigzell, är att ge sökandegruppen särskild förhandlare gentemot Staten. Naturligtvis Advokater/ Jurister kunniga på MR och EU-rätt och naturligtvis kunniga på det Svenska lagrummet. Då hade hela sökandegruppens möjligheter till upprättelse tillvaratagits rättssäkert. Det hade förvånat mig mycket om de inte kommit fram till att varje sökande skulle fått Rätt till Juridiskt ombud i samband med kontakt med Ersättningsnämnden. Det är tydligen skillnad på grupper och grupper.



  18. Anna Karlsson den 7 dec 2017 kl 23:49

    Bra och välskrivet. Det är verkligen pinsamt att Sverige tappar/ medvetet väljer bort brottsofferperspektivet. Att dessutom negligera en PACE- rec (1934) 2010 som dessutom innehåller att Ministerkommiten kommer att avge ett svar på är magstarkt. Är det någon som vet vad Sverige svarade det Europeiska parlamentet? PACE kommer ju ut två månader efter att Kerstin Wigzell blir tillsatt för Upprättelseutredningen. Hela den utredningen skulle naturligtvis utgått från EU-rekommendationen och M:K,s svar för att fullfölja lagar och regler för Mänskliga Rättigheter. Överlevarna i sökandegruppen (tror jag) upplevde att de denna gång blev Statslösa!



  19. Elisabeth den 6 dec 2017 kl 22:56

    Intressant



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021