Följ vår serie: Så blev vanvårdade utan upprättelse

I början av 2000-talet händer något helt nytt. Före detta fosterbarn och barnhemsbarn börjar berätta om den vanvård de utsatts för – och de blir hörda.
Berättelserna skrivs ner och de drabbade ska få upprättelse. Men när det kommer till ersättning bryts det oskrivna kontraktet med staten. Den borgerliga regeringen säger nej.
Ni får ingen ersättning.

Beskedet är helt otippat och nyheten slår ner som en bomb. Regeringen tvingas backa. Efter tre veckor är en politisk uppgörelse med oppositionen klar. De vanvårdade ska ersättas.
För ett år sedan avslutades den tio år långa upprättelseprocessen. Då hade drygt 5 000 personer ansökt om ersättning. Men det blev inte som det var utrett och tänkt.
Mer än hälften fick avslag.
I en serie artiklar kommer SocialPolitik att belysa den tio år långa upprättelsehistorien. Det här är den första delen.


Del 1: Starten: Media tvingar regeringen att agera

I Norge har åldrade före detta barnhemsbarn börjat vittna om den vanvård som de utsatts för som barn. Bergen har som första kommun blivit klar med sin granskning och svaret är tydligt: Det har varit illa! Mycket illa!

Här är politikerna snabba att lyssna, be om ursäkt och lova ersättning för den orätt som skett och samhället så länge blundat för. Hösten 2003 startar den norska regeringen en riksomfattande kartläggning för att få ett grepp om omfattningen av vanvården.
Norge måste göra upp med sitt förflutna, säger kung Harald V i ett tal till stortinget.
Har det inte varit likadant i Sverige? tänker programmet Barnens mångårige redaktör Ylva Mårtens på Sveriges radio P1.

Fredagen den 28 november 2003 tar hon ett samlat grepp om vanvården på svenska barnhem. För första gången ställs frågan hur den svenska historien ser ut. Ylva Mårtens gör också tydligt att den vanvård som de före detta barnhemsbarnen vittnar om måste hanteras politiskt, i Sverige precis som i Norge.
I Barnen berättar före detta barnhemsbarn från Norge och Sverige vad de fått gå igenom. Men det stannar inte vid det. Ylva Mårtens producerar även Studio Ett:s första timme denna dag. I direktsändning kommer de vanvårdade till tals.

Före detta barnhemsbarnet Kent Sänd berättar om den behandling som makthavande föreståndare, hennes följare och läkaren på Vidkärrs barnhem utsatte honom för som liten pojke i början av 1940-talet.

Vi får höra om den grymhet och omänsklighet som de var mäktiga att visa barnen. När Kent Sänd kissade i sängen kläddes han i klänning, för att förnedras och bli retad av de andra barnen. Han fick tvätta sina kisslakan själv i kallt vatten och kunde också hindras att hälsa på sin mamma som straff.

I boken Barnhemsungar berättar storebror Bengt Sändh om tiden på Vidkärr. Att bli inlåst i ett skoskåp, bindas fast i sele, duschas i kallt vatten och tvingas gå ute i blöta kläder mitt i vintern var normalt på barnhemmet.

Till det onormala hörde de fyra dagars isolering utan leksaker, som anstaltsläkaren dömde hans lillebror till. Efter moderns avslöjande ledde detta till en kritisk debatt i media om barnhemmens straffmetoder. Året var 1946.

Kent Sänd konstaterar att det var de styrande och mest skolade som var värst. Problemet låg inte hos den lägre personalen. Samma sak säger Kerstin Aleryd som skrivit om sina erfarenheter från olika flickhem i boken Barnhemsflickan.
–  Det var faktiskt kokerskorna och ekonomibiträdena som hade hjärta,som brydde sig. Så man undrar vad det var för kriterier för att få anställning inom omsorgen, säger hon.

Kerstin Aleryd och anonyma ”Pia” berättar om sin tid på ett flickhem där den manlige föreståndaren utnyttjade och förgrep sig på flickorna. De rymde och avslöjade vad som pågick. Men föreståndaren hade sina försvarare, även bland flickorna. Så länge han var kvar var det ingen på hemmet som vågade säga något.
Att det som hände skulle ha något med tidsandan att göra avfärdar Pia. Övergreppen fortsätter ju.
– Det är likadant idag, men ofta med mer raffinerade metoder, säger Kent Sänd i programmet.

Bo Vinnerljung på Socialstyrelsen, som forskat på omhändertagna barn i fosterhem och på institution, är med i en förinspelad intervju. Han jämför det barnen utsattes för på Vidkärrs barnhem med krigsförbrytelser.
Nu har brott som begåtts mot barn börjat rullas upp i land efter land. Bo Vinnerljung ser skillnader mellan Norges och Sveriges vilja att ta itu med smärtsamma upplevelser i det förflutna.
– Vad händer i Sverige om människor börjar ställa säg upp och säga: ”Jag har varit med om det här, det var hemskt. Jag vill att ni erkänner det och kanske till och med kompenserar mig på något sätt. Det ska bli mycket intressant att se hur Sverige hanterar ett sådant fenomen”, säger Bo Vinnerljung.

I Studio Ett ställs också frågan om en ersättningsprocess.
– Ja, varför inte? blir det direkta svaret från Pia.
– Jag tror det skulle betyda väldigt, väldigt mycket, säger Kent Sänd. Då skulle de förstå varför de ofta själva misslyckades i livet och inte anklaga sig själva. De skulle finna att det fanns en orsak till att det ofta gick snett för dem.

*

Efter detta får de före detta barnhemsbarnen lämna studion för att ge plats för socialtjänstminister Morgan Johansson (S). Enligt uppgörelsen med hans pressekreterare vill han bara svara på frågor, inte delta i någon debatt. Det var ett krav från ministerns sida att inte sitta i samma studio som de före detta barnhemsbarnen, berättar Ylva Mårtens i dag. Själv har ministern inget minne av detta.
Det kanske kan vara klokt att göra så om en inte har något att komma med?
– Men fegt, otroligt fegt! Politiker ska möta människor, inte ta avstånd från dem, säger Ylva Mårtens.

*

I programmet bekräftar Morgan Johansson att han uppfattat de fruktansvärda historier som berättats och tror det vore bra att få igång en process som gör det möjligt för fler offer att träda fram. Men han påminner om att man måste vara försiktig. Berättandet kan väcka starka känslor och det finns en risk att folk tar livet av sig om de inte får hjälp att hantera dem efteråt.
Frågan om ersättning tar han också upp. De brott det talats om är preskriberade och i det här läget har ministern inget att erbjuda. Men han ger en fingervisning om vad de vanvårdade kan göra för att regeringen ska agera.
– Man kan väl tänka sig att människor kommer att höra av sig till oss nu när den här diskussionen kommer upp. Då måste vi ifrån vår sida granska lite hur det ser ut och ta ställning till det. Jag vågar inte säga någonting mer nu, säger han.

Efter studiosamtalet går Ylva Mårtens och fikar med Kent Sänd, Kerstin Aleryd och ”Pia” som representerat och talat för de vanvårdades behov av att få sina erfarenheter inskrivna i historien och erkända som en stor orätt. Det var inte dem det var fel på, det var samhället.
– Vi bildar en förening och driver frågan om ersättning, säger Kent Sänd som aldrig ville ge upp.

Den 20 mars 2004 bildas Samhällets styvbarn på ett möte på nedlagda Vidkärrs barnhem i Göteborg. Ylva Mårtens är särskilt inbjuden, åker dit som journalist och dokumenterar mötet.
Nu börjar de vanvårdades kamp för upprättelse.

Lyssna på radioprogrammet Barnen 

*

TV-dokumentär tvingar fram regeringen

– Tajming, säger journalisten Thomas Kanger om hur han väckte svenska folket med TV-dokumentären Stulen barndom, som visades av Sveriges Television på bästa sändningstid söndagen den 27 november 2005.

När Thomas Kanger tar sig an frågan har den norska staten beslutat om ersättning till dem som vanvårdats på barnhem åren 1945-1980. Han börjar kolla hur det varit på barnhemmen i Sverige, men hittar inte mycket mer än det Ylva Mårtens på Sveriges Radio tog fram två år tidigare. Då börjar han själv forska i saken.

När han är klar kan han visa på systematisk vanvård på barnhemmet Skärsbo utanför Alingsås åren 1955 till 1975 och gör den omöjlig att avfärda som ett enstaka skräckexempel. I programmet berättar sex män om den tortyr de utsatts för där. Personalen kunde härja fritt med barnen. Tillsynen över verksamheten var nästan obefintlig.

Kent Sänd, de vanvårdades och organisationen Samhällets styvbarns primus motor, är också med i Stulen barndom. När programmet sänds har han tagit sitt liv.
Ett tag ser det ut som om hans medverkan måste strykas, men en efter en ger Kent Sänds närstående klartecken. Han kom aldrig över den behandling han utsattes för på Vidkärr. Men hans envisa kamp för upprättelse skulle inte ha varit förgäves.

*

I Stulen barndom utgår Thomas Kanger från den norska upprättelseprocessen och den gäller bara perioden 1945-1980. I programmet intervjuas historikern Maija Runcis som forskat och skrivit om tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden. Hon pekar ut den här perioden som en särskilt mörk tid i den sociala barnavårdens historia, men konsekvenserna för de omhändertagna barnen vet hon inte mycket om.
– Det är oerhört svårt att säga för att de inte är synliggjorda. Men vi är ju övertygade om, och det tror jag väl att många undersökningar har visat, att barn som har omhändertagits under 50-, 60-, 70-talen har blivit illa behandlade och har farit väldigt illa, säger Maija Runcis.

Hon menar att det fanns en stor övertro på den starka staten vid den här tiden. När välfärdsstaten växte fram tog samhället över kyrkans sociala arbete, de svarta rockarna ersattes av vita. I sin studie av tvångsomhändertaganden 1928 – 1968 kom Maija Runcis fram till att ”vetenskapliggörandet” och professionaliseringen av barnuppfostran bidrog till att öka distansen mellan omsorg och människa.

När barnhemmen började avvecklas på 1950-talet och ersättas av fosterhem och anstalter placerades många barn avsiktligt långt från föräldrarna för att de inte skulle kunna besöka dem. Samtidigt minskade föräldrarnas chanser att få tillbaka sina barn.

Men forskning ger också nya kunskaper. I början av 1980-talet får Sverige en socialtjänstlag som är mycket framsynt – men inte när det gäller resurserna. Nu ger samhället barnet en ställning som självständig individ.

I Thomas Kangers dokumentär ser det alltså ut som om det finns en början och ett slut på vanvården av omhändertagna barn, i varje fall den allvarligaste. Det är också som ett mörkt förflutet vanvården inom den sociala barnavården kommer att bli en politisk fråga.

*

Socialtjänstminister Morgan Johanssons pressekreterare säger först nej till intervju. Thomas Kanger erbjuder sig att avstå alla frågor om skadestånd, bara ministern ställer upp och kommenterar sakförhållandena. Det blir ändå nej.
– Poängen var inte att sätta dit honom. Poängen var enbart att han skulle agera, säger Thomas Kanger i dag.

Utan Morgan Johanssons medverkan ser Stulen barndom bara ut att bli ännu ett larm som snabbt överröstas av andra och snart skulle vara glömt. Ministern måste tvingas fram, reagera på dokumentären och svara på hans frågor.

I detta läge reser Thomas Kanger till Norge. Där intervjuar han två framstående politiker, en från vardera läger; den avgående barn- och familjeministern Laila Dåvöj från Kristelig Folkeparti och Anne-Grete Ström-Erichsen från Arbeiderpartiet i Bergen, senare försvarsminister.

De norska politikernas tydliga reaktion på övergreppen och den vilja de visar att försöka ställa det som varit tillrätta toppas med pedagogikprofessorn Edvard Befring som utrett övergreppen på barnhemmen i Norge. En klok, välformulerad man som gör sig bra i rutan. Ett riktigt fynd.

*

Thomas Kanger ringer upp pressekreteraren igen. Nu är det ren utpressning. Om Morgan Johansson inte ställer upp kommer han att framstå som okänslig och arrogant, i kontrast till sina norska kollegor.

Frågorna var inte nya för Morgan Johansson och han förstod vad som höll på att hända. Att han själv ville gå de vanvårdade till mötes är omvittnat, men han måste ha regeringen med sig. Den här gången kunde han inte komma tomhänt.
– Jag skulle säga att jag hade dragit i gång en process redan under hösten. Det fanns ett förarbete gjort redan, säger Morgan Johansson i dag.
Morgan Johansson ser intervjuerna tillsammans med Thomas Kanger, låter sig förfäras av de före detta barnhemsbarnens berättelser och ber också själv om ursäkt i dokumentären.
– Här ska samhället gripa in för att ge barn trygghet. Och sen hamnar man i den här världen utav extrema auktoritetsstrukturer och nästan militäriska regler, hugg och slag, misshandel, övergrepp … nej, det är fruktansvärt att se! säger han i Stulen barndom.
Efter ministerns reaktion gör forskaren Maija Runcis tydligt var ansvaret ligger.
– Samhället och till syvende och sist lagstiftarna, som ger myndigheterna den här totala makten över individen, är skyldigt och bär ansvaret. Och i det här sammanhanget så är det ju de statliga myndigheterna som har brustit i kontrollen.

Morgan Johansson argumenterar också för att staten inte kan vända de vanvårdade ryggen.
– Det är lätt att säga; den här perioden har inte vi något ansvar för. Å andra sidan. De som utsattes för de här övergreppen, de lever ju fortfarande. De har de här minnena levande hela tiden. Vår skyldighet gentemot dem är att de får en möjlighet att träda fram och berätta om vad de har varit med om.

I filmen presenterar socialtjänstministern de åtgärder som regeringen tänker vidta. Den svenska vanvårdshistorien ska fram i ljuset. De vanvårdade ska höras och omfattningen av missförhållandena ska utredas. Frågan om upprättelse kommer senare.

– Det är självklart så att staten måste ge en förbehållslös ursäkt för de övergrepp som de råkade ut för på den här tiden. När det gäller frågan om ekonomisk ersättning och så … Jag ska återkomma till det när vi har gjort den här genomgången. Jag ryggar inte alls för den frågeställningen, men vi måste först gå igenom vad som egentligen har hänt.
Redan ett par veckor senare är uppdraget till Socialstyrelsen beslutat och klart.

*

Regeringen vill veta hur omfattande den regelbundna eller systematiska vanvården har varit på svenska barnhem åren 1950-1980. Socialstyrelsen är den myndighet som ska förse regeringen med kunskapsunderlag, men den här frågan har inte ställts tidigare.

– Jag visste inte ens hur många fall som prövats rättsligt, säger Morgan Johansson i dag.

I uppdraget ingår inte att överväga eventuella ansvarsfrågor eller kompensation till de drabbade.
– Det kan bli aktuellt först efter Socialstyrelsens genomgång, skriver Socialdepartementet i pressmeddelandet samma dag.

Morgan Johansson förstår att det måste sluta i någon form av upprättelse, men att han måste ta det stegvis. Han kan inte ställa frågan på sin spets förrän han vet något om omfattningen.
– Jag hade inte mandat från finansdepartementet att skriva det i någon utredning. Hade jag skrivit rakt på så hade utredningsuppdraget blockerats.
Socialstyrelsen ska kolla vad som går att få fram och har tre månader på sig att göra en förstudie. Myndigheten ska ” föreslå åtgärder för att stötta de utsatta och föreslå hur deras erfarenheter kan dokumenteras”.

På Socialstyrelsen börjar telefonerna ringa direkt när nyheten om snabbutredningen kablats ut.

Text: Åse Lo Skarsgård
Illustration: Hektor Medici

*

Del 2:
Vanvården – staten vet inte vad som hänt

Del 3:
Vanvården utreds, upprättelse var god dröj

Del 4: 
Vanvårdschock och ett första erkännande

Vi vill gärna ha dina synpunkter.
Kommentatorsfältet är alltid öppet. Vi läser och publicerar efter hand.
Här kan du skriva enbart till redaktionen. 

Anna Fredriksson, redaktör Stockholm                           

Helena Östlund, redaktör Göteborg

16 Kommentarer

  1. […] Detta har hänt: I högt tempo har socialtjänstminister Morgan Johansson (S) fått fram en förstudie om vanvården och hunnit sätta igång den svenska upprättelseprocessen. Efter valet får han gå. […]



  2. Mia den 29 Nov 2017 kl 13:44

    Vi är många barn som farit illa. Hoppas att det blir bättre i framtiden. Många av oss gå runt i samhället med ett stort svart hål jag hittade min räddning i tron på Gud och vetskapen att alla som gör dåliga saker kommer att prövas på dommensdag. Jag tycker mer synd om förövarna för deras öde blir så fruktansvärt den dagen. Evig eld är ingen som vill ha eller evig tortyr. Medan de goda njuter paradiset. En dag kommer upprättelse min sargade syskon.



  3. Lillemor Suikki den 28 Nov 2017 kl 08:51

    Sveriges Regering borde: GÖRA OM och GÖRA RÄTT!!
    Den här utredningen gick inte ”rätt till” Det gick INTE ens att överklaga nämndens beslut??
    Hur kan det vara möjligt att göra såhär mot oss alla drabbade?
    Sveriges Regering jag skäms och känner mig kränkt av eran utredning som rört upp det som varit och sedan tar ni inte erat ansvar i frågan! HUR kan denna utredning godkännas och bara få rinna ut i sanden…?
    Det är fult att sparka på den som ligger.



  4. Elisabeth den 20 Nov 2017 kl 09:30

    Den pace rev, Anna skriver om finns att läsa på nätet. Pace rev 1934 (2010). Pace står för Europeiska parlamentariska församlingen och rev att det är en rekommendationer. Den antogs 10 oktober 2010, alltså långt senare än det skeende som här beskrivs. Rekommendationen omnämns i ”Barnen som samhället svek” men dels var det fel i referens systemet och då jag frågade Ulrik Lindgren vid social departementet så han att den inte gäller eftersom den bara var en rekommendationer. Enligt rekommendationen uppmanas medlemsstaterna utreda och ge ” full rättvisa till offren”
    Eftersom rekommendationen hör till efter 10 oktober 2010 så kan jag återkomma till vad jurister sagt om dess betydelse i remissförfarandet. Tänker också på meetoo och att det genom dessa berättelser kanske blir lättare att förstå att utsatta och maktlösa som utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp behöver en struktur och sammanhang för att börja berätta. Barn som separeras från biologisk släkt är givetvis extremt utsatta och maktlösa. Roligt att du Anna är engagerad i gottgörelse frågan.



  5. Anna Karlsson den 18 Nov 2017 kl 01:05

    Verkligen bra att ni sätter ljuset på denna fråga. #me too kampanjen som just nu pågår runt om i Sverige/ Världen vidrör problem som vuxna utsatts för och skapat stor problematik för den som är offer. I den kampanjen förväntar sig ”talaren” att bli tagen på allvar och med rätten till medborgerliga rättigheter. Att då samtidigt som denna kampanj pågår tillhöra gruppen ”Överlevare” som deltagit i ansökningsprocessen/ och i mötet med Ersättningsnämnden få insikten om att sexuella övergrepp och psykisk misshandel till sökanden som barn är helt okej, och inga följdskador erkänns. Jag är övertygad om att beställare av Upprättelseutredningen och valet av ansvarig utredare tillsammans med underskrifter av ansvariga Statsråd i olika propositioner ex, Ersättningslagen, så har de medvetet plockat bort allvarligheter för att slippa ersätta medel från Staten. ” Barnhemsbarnen” är utsatta för ett Allvarligt Rättsövergrepp enligt mig, PACE 1934 (2010) var det reglemente som EU sänt ut även till det lilla landet Sverige. Men det lilla landet sverige visste inte vad Lissabonfördraget betyder och vad Ministerkommitténs svar på PACE betyder, så det ”skiter” vi i. Mitt sätt att förlöjliga en Statlig Utredning: Upprättelseutredningen som inte ens återger EU:s PACE-rekommendation i sin helhet. Det är/ blir problematiskt i en demokrati när Statlig utredning förvanskar viktiga EU-dokument så att de skall passa in så att det inte hotar dåvarande Makt;s Människosyn.



  6. […] Detta har hänt: Efter larm i media har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka vad som går att få fram om vanvården vid institutioner inom den sociala barnavården åren 1950-1980. […]



  7. Kristina Johanson den 16 Nov 2017 kl 21:08

    Ja hur kan vi bevisa….vi var bara barn….sjukt…



  8. Elisabeth Kölén den 16 Nov 2017 kl 13:54

    Intressant att läsa om bakgrunden till den utredning som senare tillsattes och som vi idag talar om som Vanvårdsutredningen.
    Lite svårt dock för mig att tänka att Morgan Johannson som Minister agerade utifrån utpressning och att en etablerad journalist benämner hans omdöme som feghet då han inte i ett oklart läge ville debattera frågan i media. För mig personligen betyder det oerhört mycket att politiker av äkta intresse och engagemang intresserat sig och fortsatt intresserar sig för frågan. Om vi skall lära av de processer ni nu i en serie kommer skriva om är det lite olustigt att tänka att det varit feghet och utpressning som lett fram till politiska beslut. Jag tror på demokrati och dialog. Goda argument och kunskap.



  9. Anna Fredriksson den 15 Nov 2017 kl 23:23

    Hej Janove!
    Nu hänger jag inte riktigt med i vad du är ute efter. 2 500 personer har sett den här texten via vår Facebooksida, på mindre än en vecka. Imorgon toppar vi vårt nyhetsbrev med texten. Det går ut till drygt 5000 prenumeranter. Vilka som bryr sig eller inte, vilka som öht är inne på internet, vilka som själva sökt ersättning via Vanvårdsutredningen är omöjligt att säga utifrån antalet kommentarer eller delningar. Den som tycker texten är viktig att sprida gör nog det tror jag. På ett eller annat sätt. Och snart kommer andra delen. Och ja, jag tror att intresset för och kännedomen om texterna sprider sig allteftersom.



  10. janove axrlsson den 15 Nov 2017 kl 23:07

    Av 5000 sökanden till Ern verkar omkring 4% vara aktiva i förhållande till artikeln. Betyder det att resterande över 5000 inte bryr sig? Intresset kanske ökar med nästkommande delar i artikel serien? under 200 delningar är inte många i förhållande till antalet intervjuade i första utredningens omkring 850 eller ansökningar om ekonomisk kompensation över 5000.



  11. julia Andersson den 13 Nov 2017 kl 21:06

    Skrämmande att de idag vuxna och äldre som överlevt svåra barndoms erfarenheter inte haft någon jurist som företrätt i upprättelse frågan. Här kan vi läsa om journalister som hjälp de drabbade att bli lyssnade på och få gehör för upprättelse. Det är hedervärt av journalisterna men av kommentarerna att döma borde de drabbade också ha företrätts av jurister. Hoppas ni lyckas synliggöra hur fel det blivit



  12. Kjell Björk den 13 Nov 2017 kl 15:57

    Kan bara konstatera att ersättningsnämden inte gjort sitt arbete korrekt, då inte en enda sakkunnig fanns i nämden. Frågade Göran Johansson, som höll i vanvårdsutredningen som torde vara sakkunnig efter över tusen pers kommit till utredn. Fick svar att han inte blivit tillfrågad..Ersättningsnämden svarade efter fråga från mej, att man inte tog någon hänsyn till det som sagts i ”vanvårdsutredn” Som skulle arkiveras. Ändå kunde ”ersn” gå in å titta i det som sagts. Dessa personer visste inte ett skvatt om vad som hänt ” å händer” än idag.
    Fakta är att mellan åren 1920-1980 omhändertogs det ca 250 000 barn i detta landet, i början på femtiotalet, fans det bara i Stockholm ca 150 barnhem, i Göteborg fanns det illa beryktade Vidkärr, men även andra pojkhem ex ”Alpklyftan” Herkulesgatan m fl.
    Visste man att under sista kriget kunde nazister gå in på barnhem i Skåne, för att mäta skallar å annat på barnen. Detta va sanktionerat av Rasbiologiska institutet ” Uppsala” startat av bl a nobelpristagaren Alva Myrdal m fl. Det är så mycket som borde komma fram..



  13. Willy engebrethsen den 13 Nov 2017 kl 11:18

    Jag tillhör ett av de barnen som fick vistas på skärsbo pojkhem och i fosterhem.
    Min dokumentation var tillräcklig för att få ersättning vilket naturligtvis måbga saknade.
    Det räckte inte med egna berättelser utan missförhållanden skulle vara styrkta genom dokumentation. Tyvärr skrev man inte ner när man utsatte barnen för missförhållanden.



  14. Catharina Ewoldt den 13 Nov 2017 kl 09:10

    Som fd barnhemsbarn blev jag djupt sviken IGEN av staten då denna upprättelse blev en parodi bara, staten fick sin statistik och jag mina sår illa upprivna igen!
    Ser fram mot art nr 2.
    Uppdrag granskning eller Kalla fakta borde ta tag i detta mygel och svek!



  15. Maria den 12 Nov 2017 kl 09:35

    Intressant läsning! Ser fram emot del 2



  16. Bert Bergström den 10 Nov 2017 kl 21:05

    Otroligt dåligt genomfört av nämnden man mötte i Stockholm. Svårt att förklara, men en stark upplevelse av att inte bli trodd då det saknades skriftlig dokumentation. Ytterligare ett övergrepp. Mycket dåligt bemötande. Med möjlighet att rätta till tidigare vanvård, blev det med ett nej mer vanvård.



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 2 2017

Send this to a friend