Är det ute att bygga relationer inom socialtjänsten?

Vad är framgångsrikt i socialt arbete? Hur kan man som socialsekreterare få människor att känna hopp om att det går att förändra en till synes hopplös situation. Det finns en rad svenska och internationella studier (A Bergmark och T Lundström, Janne Blomqvist, Alain Topor m fl) som har visat (förenklat uttryckt) att det som tycks vara verkningsfullt är att man lyckas upprätta en tillitsfull relation mellan den som söker hjälp och hjälparen och att hjälparen har hög närvaro och tror på det som han/hon förmedlar. Dessa resultat bygger på omfattande studier och kan inte forskningsmässigt ifrågasättas. Däremot visar flera studier att det inte går att bevisa att en särskild metod/modell är överlägsen en annan.

Att upprätta en allians, en bärande relation mellan människor är och har alltid varit ett framgångskoncept i alla mänskliga sammanhang. Visst kan vi vara rationella, effektiva, men om vi ska lyckas med våra sociala ambitioner måste man inleda med att bygga ett förtroende. Att vara socialarbetare/socialsekreterare handlar om att arbeta med existentiella frågor som att överleva ekonomiskt när man är helt utfattig, hemlös, arbetslös eller känner ångest och abstinens av droger och är på väg att förlora allt, eller när man utreds för brister i sitt föräldraskap. Frågor som berör människors liv på allvar. Allt detta ska socialtjänsten hantera, vilket är ansvarsfullt och viktigt. Är då detta föremål för diskussioner inom socialtjänsten, finns ord som relationer, långsiktighet, tillit, allianser och att inge hopp?

Vi var på en konferens i veckan som handlade om socialsekreterarnas arbetsmiljö, en studie som gjorts av Pia Tham, forskare på Gävle Högskola, på uppdrag av AFA försäkring. Hon har gjort enkätundersökningar med över 300 socialsekreterare och intervjuat ett stort antal socialsekreterargrupper under 2003 och sedan följt upp samma grupper 2014. Hennes studier gav intressanta men även nedslående kunskap. Råd, stöd, behandling och uppsökande arbete har minskat. Arbetet har blivit mer specialiserat, man utreder. Socialsekreterarna blir allt yngre, 70 procent av dem som jobbade i utsatta områden var under 30 år. För mycket att göra, oförenliga krav, hot och våld har ökat och var några av anledningarna till missnöje. Likaså hade utrymmet för utveckling i yrket minskat till 2 procent. Yngre socialsekreterare var mer missnöjda än äldre och många hade tankar om att byta yrke. Men det fanns även resultat som visar vad som får socialsekreterarna att stanna i yrket. Viktiga motiv var sammanhållning och samarbete i arbetsgruppen och bra arbetsledning. Det är förstås kunskap värd att ta fasta på.

Vi hoppas kunna förmedla hennes kunskaper när vi har tillgång till hennes rapport senare och att den sprids ut till kommuner och stadsdelar. Men, sa några forskare som deltog på konferensen; begrepp som relationer som förr var kärnan i socialt arbete, betraktas idag som flummigt. Ingen på ledningsnivå inom socialtjänsten talar idag om vikten av att bygga relationer, tvärtom. Och att det krävs en långsiktighet i socialt arbete är också lika ”ute” som begrepp.

När vi lämnade konferensen inställde sig en obehaglig känsla, att samtidigt som många socialsekreterare lämnar yrket efter kort tid, börjar centrala begrepp som relationer och långsiktigt socialt arbete försvinna som viktiga begrepp. Att kalla forskningsbaserad kunskap för flummighet, känns minst sagt oroande. Har även socialt arbete drabbats av en faktaresistent kultur?

Claudette Skilving         Gun-Lis Angsell

Här har vi uppmärksammat Pia Thams forskning tidigare.

Vill du diskutera angelägna sociala frågor? Välkommen till Maivors salong. 

 

1 Kommentar

  1. Knut Sundell den 19 Dec 2016 kl 14:11

    Både metod och relation är viktiga i klientarbete

    Claudette Skilving och Gun-Lis Angsell skriver i Panterbloggen på Socialpolitik den 6 december om vikten av att etablera en tillitsfull relation mellan socialarbetare och klient. I detta påstående är det lätt att instämma – relationen är viktig och kan till och med vara avgörande.

    Men författarna hävdar samtidigt att det ”inte går att bevisa att en särskild metod/modell är överlägsen en annan” – och här finns det skäl att invända. Valet av metod kan spela stor roll, inte minst eftersom forskning visar på allt flera exempel av skadliga eller ineffektiva metoder. Några välkända exempel är avskräckande fängelsebesök för unga kriminella (”scared straight”) och attachment-terapi i form av ”holding” och ”rebirthing”. Ny svensk forskning (Rozental m fl, 2015) visar att nio procent av klienterna rapporterade oönskade effekter av psykoterapi.

    Det finns skäl att påminna om att det inte behöver finnas någon motsättning mellan relation och metod (Se även Sundell & Hansson, 2012), något som sedan ett antal år har uppmärksammats inom psykologin. I den ansedda tidskriften Psychotherapy skriver till exempel Norcross och Lambert 2012 följande (något nedkortat):

    ”Inom psykoterapi har det pågått ett krig som ställt behandlingsmetod mot terapirelation. Är det behandling som botar problem eller relation? Liksom de flesta dikotomier är denna vilseledande och improduktiv. Till att börja med är patientens bidrag till psykoterapiutfallet betydligt starkare än både den specifika behandlingsmetoden och terapirelationen. För det andra har årtionden av psykoterapi-forskning genomgående visat att patienten, terapeuten, deras relation, behandlingsmetoden och det sammanhang de ingår i, allt tillsammans bidrar till en lyckad behandling.
    Men den kanske mest skadliga och försåtliga konsekvensen av denna falska dikotomi har varit dess polariserande effekt på disciplinen. Konkurrerande läger har utvecklats och många kritiska artiklar har publicerats från vardera sidan i detta krig. Sådan polarisering hindrar inte bara psykoterapeuter från att arbeta tillsammans utan hindrar också försöken att ge den mest effektiva psykologiska behandlingen till våra patienter”.

    Många faktorer kan bidra till en lyckad behandling: klienten själv, behandlaren, deras relation, behandlingsmetoden och det sammanhang de ingår i. Detta gäller för psykoterapi och bör också gälla för socialt arbete, åtminstone tills något annat är belagt.

    En ensidig inriktning på relationen bygger ibland på påståenden från den amerikanske psykoterapiforskaren Bruce Wampold som 2001 hävdade att minst 70 procent av effekterna av psykoterapi beror på relationen mellan terapeut och klient. Behandlingsmetoden (t ex psykodynamisk terapi eller KBT), menade Wampold, förklarar endast åtta procent, och återstå-ende 22 procent kunde inte förklaras. Slutsatsen byggde på en så kallad meta-analys där ett urval av utvärderingar av olika psykoterapier jämförts statistiskt.

    Wampold har numer ändrat uppfattning. I en artikel från 2012 (Fluckiger m fl, 2012) skriver han att ”relationen mellan allians och resultat är blygsam, den förklarar uppskattningsvis sju procent av variansen”. I en annan artikel från 2011 skriver Norcross och Wampold att många faktorer spelar roll för vilka effekter som kommer av en behandling. Därför ”förväntar vi oss inte stora, överväldigande effekter av en enskild aspekt. Istället förväntar vi oss att hitta ett antal betydelsefulla aspekter.”

    Knut Sundell
    Docent i psykologi, sakkunnig i socialt arbete på Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU)

    Referenser:
    Fluckiger, C., Del Re, A. C., Wampold, B. E., Symonds, D. & Horvath A. O. (2012). How central is the alliance in psychotherapy? A multilevel longitudinal meta-analysis. Journal of Counseling Psychology, 59, 10-17.
    Norcross, J. C. & Lambert, M. J. (2011). Psychotherapy relationships that work II. Psycho-therapy, 48, 4-8.
    Norcross, J. C. & Wampold, B. E. (2011). What works for whom: tailoring psychotherapy to the person. Journal of clinical Psychology, 67, 127-132
    Rozental, A., Boettcher, J., Andersson, G., Schmidt, B. & Carlbring, P. (2015) Negative Ef-fects of Internet Interventions: A Qualitative Content Analysis of Patients’ Experiences with Treatments Delivered Online, Cognitive Behaviour Therapy, 44, 223-236.
    Sundell, K. & Hansson, K. (2012). Nytt synsätt på betydelsen av metod och relation i behan-dlingsarbete. Socionomen, 7, 63-65
    Wampold, B. E. (2001). The great psychotherapy debate: models, methods and findings. Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum.



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 1 2017

Send this to a friend