Alla barn har rätt till undervisning – även hemmasittande

Alla barn vill kunna gå i skolan. Ändå blir flera tusen hemmasittande. Kanske helt utan undervisning och utan stöd.

2000 barn är just nu hemma från skolan och har varit det så länge att de kan kallas för hemmasittande. Ofta rör det sig om så långa perioder som flera år. Det här är barn som helt enkelt inte får den undervisning de har rätt till. Att undvika att en sådan situation uppstår är naturligtvis det allra bästa.

– Lär er att titta efter tidiga tecken. Se vad som skulle kunna bli problem, och gör något åt det innan det hunnit bli problem. Det sa rektorn för Kolsvaskolan Johan Hallberg när han deltog på en nationell konferens om gruppen hemmasittande elever i Uppsala.

Johan Hallberg talade varmt för elevhälsans betydelse för att få alla elever att må bra i skolan och kunna uppnå målen. Men även lärarna har ansvar för hur eleverna mår.
– Att bara säga att lärarjobbet är att undervisa, det finns inte. Läs läroplanen, uppmanade Johan Hallberg.

Oro och ångest är en stor anledning till att barn och unga inte går i skolan. Att undvika det som framkallar negativa känslor blir de här barnens enda strategi när de isolerar sig allt mer. Då är det skolmiljön som måste ändras så att barnen känner sig trygga.

Barn som blir hemmasittande har oftast inte några inlärningssvårigheter, kanske har de en ojämn begåvningsprofil och är särbegåvade. Det är ofta i årskurs 5 och 6 som ströfrånvaron ökar. Kanske sjukskriver föräldrarna barnen för magont eller ont i huvudet.

– Då går de med i barnets rädsla. Skolan svarar med att tycka att föräldrarna gör fel och skickar bara negativa signaler, istället för uppmuntran och stöd. Skolan behöver hjälp med att få till ett bra bemötande av elever med ångest och oro, sa Peter Friberg, utvecklings – och utbildningsansvarig på Magelungen, som anordnade konferensen.

Magelungen arbetar med den här gruppen av ungdomar för att få dem tillbaka in i skolarbetet, och tillbaka till skolan. Ia Sundbertg-Lax, chef för Magelungens hemmasittarprogram betonade hur viktigt det är att, innan man sätter in åtgärder, ta reda på vad det är som gör att just det aktuella barnet inte går till skolan.
– Ofta svarar de ”jag vet inte” om vi frågar varför de inte är i skolan. Men det finns andra sätt för oss att försöka förstå. Helt klart är att de här barnen vill kunna gå i skolan som alla andra.

Också Oneeighty, en verksamhet inom Stockholms Stadsmission jobbar med hemmasittande. Sedan 2007 möter de barnen och ungdomarna online och knyter an till barnens intressen.

– Ofta har de här eleverna en massa kunskaper som kan omsättas till sådant som efterfrågas i skolan och som kan ge dem betyg. Bara man uppmärksammar det, sa Marit Sahlström, projektledare på Oneeighty.

44 procent av de unga som mår psykiskt dåligt idag söker inte hjälp.

– De tror inte att de kan få hjälp och de vill inte bli sedda som ”psykfall”, sa Marit Sahlström. 

Bland de tio viktigaste orsakerna till att elever helt enkelt hoppar av från gymnasiet finns mobbning och ett socialt utanförskap. Också brist på pedagogiskt stöd och vuxna som inte bryr sig är sådant elever själv lyfter fram som anledningar.

Gymnasieskolan är på pappret frivillig men i grundskolan finns inga undanflykter för en skola att släppa ansvaret för en elev de har inskriven.

– Men ansvaret delas mellan vårdnadshavare, hemkommunen och huvudmannen. Rätten till särskilt stöd för att klara målen ska tillgodoses även för den som inte är fysiskt i skolan, sa juristen Mikael Hellstadius.

Skolan måste helt enkelt hitta en lösning. Socialtjänst och skola kan behöva samarbeta. Och bättre att fråga sig: vad kan vi göra mer, än att tänka att de andra inte tar sitt ansvar, var Hellstadius råd.

Helene Lundberg från OCD-förbundet fanns bland deltagarna på konferensen som en av få personer med ett erfarenhetsperspektiv. Hon saknade de verkliga experterna, eleverna och föräldrarna, på podiet.
– Kunskapen ökar om Asperger och adhd. Men när jag pratat med andra deltagare här som arbetar i skolan eller socialtjänsten har de mycket liten kunskap om de diagnoser som ryms i vårt förbund, som tvångssyndrom och självupplevd fulhet, BDD.

Ändå är ungefär två procent av befolkningen drabbade av sådan psykisk ohälsa som medför mycket oro och ångest och kan ligga bakom att en ung person inte klarar att gå till skolan.
– Det kan innebära ett stort lidande för barn och unga och deras anhöriga. Det är viktigt att kunskapen ökar så att även de kan få rätt stöd och hjälp, säger Helene Lundberg.

Text och bild: Anna Fredriksson

På bilden Johan Hallberg, rektor för Kolsvaskolan. 

 

Postad i ,

5 Kommentarer

  1. Helene Lundberg den 30 Nov 2016 kl 12:35

    Hej Vera och tack för dina synpunkter. Om du är intresserad av att bidra på något sätt med din kunskap så kan du skriva några rader till Svenska OCD-förbundet på mailbox@ocdforbundet.se Skriv vart du bor och hur vi kan nå dig.



  2. Anna F den 28 Nov 2016 kl 10:59

    Hej Robert!
    Om vi ska vara helt korrekta är det OCD-förbundets representants synpunkter du syftar på, så egentligen är det Helene Lundberg du skriver din kommentar till. Jag är artikelförfattaren och också redaktör för SocialPolitik. Men du har rätt såtillvida att ett av SocialPolitiks kännetecken är att vi lyfter erfarenhetsexperter, som vi tycker lätt riskerar att komma bort i medias rapportering. Det är jag som valt vad jag tagit med i texten, det är journalistens privilegium. Och ansvar. Jag skulle ju också kunnat skriva att Aspergerförbundet hade ett informationsbord i samband med konferensen, det var också brukarmedverkan. Jättebra!
    När det gäller idéer och namn på vilka som skulle kunna vara med så tror jag att ni själva har många bra idéer. OCD-förbundet är en, Balans, Shedo, Bokstavsbarn, RSMH, och Hjärnkoll är andra som man kan tillfråga. Peter Friberg från Magelungen som modererade konferensen modererade någon dag senare en annan träff på liknande tema – en anhörigträff ordnad av Jobbtorg i Stockholms stad. Målgruppen här var anhöriga till unga vuxna mellan 20-29 som varken arbetar eller studerar. Det finns 7000! i Stockholms kommun! Om jag hinner ska jag skriva en text därifrån också. Men där var iaf just Bokstavsbarn representerade i panel och en förälder som numera också jobbade som NPF coach och föreläsare och gör podcasten Familjebalans om NPF.



  3. Robert Palmér den 28 Nov 2016 kl 07:53

    Hej Anna.
    Tack för dina synpunkter. Även vi som arrangör saknade elev och föräldramedverkan och jobbar som bäst på att bli bättre på att planera in deras medverkan. Denna gång fick vi föra fram deras röst, framöver hoppas vi på att ha de jämte oss vid podiet. Hör gärna av er ifall ni önskar delta eller har förslag på person som vill vara med!
    Hälsningar Robert P



  4. Vera den 25 Nov 2016 kl 21:30

    En fruktansvärd tuff diagnos som drabbar våra finaste 🙁 Ska dela detta men så himla tråkigt att skolan inte ens känner till det och när man som förälder förklarat vad det är, visar de 0 förståelse. Gäller att kriga för sitt barn å aldrig tilllåta det att går så långt att barnen blir hemma. Glad att min älskling lever i dag men vilken helvete det varit i skolan. Hur kan man engagera sig för att hjälpa andra barn och föräldrar? tycker alla vuxna man pratar med om ocd har aldrig hört ordet tvångssyndrom…



  5. Anna Rosenhall den 24 Nov 2016 kl 16:14

    Håller helt med Helene Lundberg från Ocd. ”Hon saknade de verkliga experterna, eleverna och föräldrarna, på podiet.”

    Måste tyvärr tillägga att vi så gott som aldrig tas tillvara, och att HVB-placeringar som på det vinstdrivna företaget Magelungen, tyvärr snarare förvärrar utanförskapet. Se rapport från Unicef igår, som påtalar hårresande fakta om den sociala barnavården. Men tyvärr utelämnar även Unicef helt föräldrar och andra anhöriga, inkl cvilsamhället.



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 2 2017

Send this to a friend