Varför engagerar vi oss?

Anledningen till att jag blev socionom är för att jag är intresserad av socialpolitik. Intresserad är nog fel ord, hur kan någonting man oundvikligen drabbas av dygnet runt kallas ett intresse? Oavsett så väcker det mitt engagemang. Jag har alltid engagerats av samhällets strukturer, normer och politik och vad detta gör med den enskilda individen. Jag ville att mitt yrkesliv skulle genomsyras av teorier och jag ville omsätta dessa i praktiskt arbete för att förändra tillvaron för mina medmänniskor – och mig själv.

Socionomprogrammet levde inte upp till alla mina förväntningar. Framför allt handlade utbildningen om det senare perspektivet, det vill säga den enskilde individen. Emellanåt pratades det om strukturer och politik, framför allt i form av arbetssituationen för socialsekreterare, och även då lades fokus på individens roll. Varje enskild socialarbetare uppmanades skapa sitt eget handlingsutrymme. Det kom an på var och en av oss att förändra våra situationer och kringgå de ramar som hindrar oss från att känna att vi gjort en god insats för våra hjälpsökande medmänniskor.

Jag tror inte på det. Folk som inte lever i verkligheten fattar beslut som går ut över stora grupper i samhället. Socialarbetare ska på var sitt håll sätta plåster på de som drabbats, en i taget. Vi ska göra det bästa av de beslut som fattas långt ifrån oss och lindra våra samveten med att det inte är vårt ansvar. Vi uppmanas att inte ställa för höga krav på våra prestationer, intalar oss att vi gör vad vi kan med de medel vi har. Har du för höga krav så blir du utbränd. Good enough får vara good enough. Det är orimligt. Vi som lever i verkligheten och vi som arbetar med att hantera verklighetens konsekvenser måste ha möjlighet att påverka de beslut som fattas. Detta kan vi inte göra i enskildhet. Socialt arbete måste vara samarbete.

Det är därför socialarbetarnätverk är så viktigt för mig. Även om vi inte har medel eller möjlighet att förändra samhället från grunden, så kan vi motverka känslan av att hela världens tyngd ligger på mina axlar och enbart på mina. Vi lär varandra och vi stöttar varandra och vi hjälper varandra se helheten bakom de problem vi möter varje dag. Det lindrar den frustration och meningslöshet som kan drabba den som känner att den aldrig gör tillräckligt. Jag orkar engagera mig efter att min arbetstid är slut, för att jag ska orka engagera mig även i mitt arbete. Ju fler vi är som stöttar varandra, desto mer hörs vi, desto mer orkar vi. Det är därför socialt arbete måste vara samarbete.

Sophia, SFSA, Socialarbetare För Social Aktion 

2 Kommentarer

  1. Gun-Lis Angsell den 29 Nov 2016 kl 11:31

    Jag håller med. Det kan bli tröstlöst att jobba med enskilda människor, medan man hjälper en föder samhället tio nya. Om det dessutom är så att strukturer och ramar för det sociala arbetet gör att man inte kan ge hjälp och stöd som är långsiktigt blir det ganska tröstlöst. Effekterna blir att socialarbetarna flyr eller blir utbrända.
    Socialarbetarna är också dom som har kunskap om hur verkligheten ser ut på samhällets skuggsida och som vet att individuella insatser inte löser de stora problemen. Som enskild socialarbetare har man ingen makt att förändra. Man måste gå samman. Bilda nätverk. Skapa opinion. Detta har varit möjligt förr och det måste vara möjligt i dag. I början av förra seklet gick dåtidens socialarbetare, filantroper och välgörare, samman och krävde förändrade villkor och en förändrad syn på fattiga. Detta ledde till starten av CSA, Centralförbundet för Socialt arbete. 1906 arrangerade CSA en kongress med 1000 deltagare som hävdade att ansvaret för fattiga, barn och åldringar inte skulle vila på välgörenhet och ideella organisationer utan på samhället. Detta ledde till att varje kommun beordrades ansvar för fattigvården. Fattigauktioner och rotegång förbjöds.
    Många år senare, 1970, samlade en kongress i Göteborg 2000 socialarbetare och chefer som krävde en förändrad syn på dåtidens sociala arbete. I stället för att bara trygga livets nödtorft för hjälpbehövande och ingripa med tvång skulle man vända utvecklingen mot frivillighet, service och öppenhet. Resultatet blev portalparagrafen i den nya socialtjänstlagen, 10 år senare. Demokrati, solidaritet, jämlikhet, trygghet och självbestämmande var ledord.
    Nu har tiden sprungit förbi socialtjänstlagen.
    Det är dags för nya tag, nya sammanslutningar, mötesplatser, nätverk och gemensamma manifestationer. Vi behöver en socialpolitisk debatt som formulerar vad socialt arbete är och ska vara nu och i framtiden.



  2. Anders Arnsvik den 12 Okt 2016 kl 08:32

    Instämmer i din inledning. Hur kan man vara händelsevis intresserad av något som hela tiden pågår. Mitt engagemang för socialpolitik väcktes hur som helst när jag blev yrkesverksam socionom. Socialtjänstlagen (1982) hade precis introducerats och det fanns någon skrivning i förarbetet till lagen att socialarbetarna skulle liksom andra aktörer medverka i samhällsplaneringen. Fine, tyckte jag, men vad blev det av det. Inte mycket. Arbetet har alltmer individualiserats och specialiserats och socialpolitiken har alltmer urholkats. Enligt mitt sätt att se på tillvaron befinner sig socialtjänstens (IFO:s) arbete i ett spänningsfält och yrkesgruppen får i många avseenden ta hand om de förändringar som sker inom många samhällsområden. Ytterst är det människor som drabbas. Min lösning, eftersom jag inte velat vara helt tyst och se på, är att jag under årens lopp skrivit artiklar. Då och då har de publicerats. Man gör något.



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 1 2017

Send this to a friend