Arbete åt alla?

Den gemensamma finalen på två arvsfondsprojekt som drivits av Social Aktion och DHRG blev en välbesökt dag med kunskaps- och erfarenhetsutbyte kring arbetsmarknad och funktionsvariation.

”Vi gör redan det där.” Det är en invändning brukarcoacherna ibland möts av från Arbetsförmedlingen när det berättar att de ger aktivt, individuellt och långsiktigt stöd till arbetssökande med psykisk funktionsnedsättning.

”Jaha, men har du egen erfarenhet av psykisk ohälsa? Nej, och det är det som är skillnaden” brukar Mary-Anne Jakobsson svara då.

Spetskompetensen hos de brukarcoacher som finns i Göteborg, och som har uppdrag från Arbetsförmedlingen, består i att de själva har mått dåligt psykiskt, varit borta från arbetsmarknaden länge och tagit sig tillbaka till ett jobb som fungerar.

Intresset för att höra om deras arbetssätt var stort bland de hundratalet personer som kommit till en heldag på temat Arbetsmarknad och funktionsnedsättning arrangerad av Social Aktion och DHR i Göteborg.

– Men man ska vara medveten om att det är en dyr åtgärd, framförde Christina Lapins från IBIS, Intresseföreningen för bipolär sjukdom som satt i publiken. Hon varnade också för att maktrelationen mellan en professionell och en brukare aldrig kan vara i balans.

– Den utjämnas inte av att den professionelle är privat och berättar om egna erfarenheter.

Under våren har DHR i Göteborg och Social Aktion tillsammans arrangerat fokusgrupper där personer med fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och socialmedicinska funktionsnedsättningar träffats för att diskutera erfarenheter av Arbetsförmedlingen och av diskriminering i arbetssammanhang.

Håkan Högberg som är ordförande för DHR i Göteborg tycker att samarbetet varit spännande och gett ett ömsesidigt utbyte.

– I förhållande till Arbetsförmedlingen kan vi se att vi har väldigt många liknande erfarenheter. Brukarna har en erfarenhet och Arbetsförmedlingen andra.

Arbetsförmedlingen hamnade också stundtals rejält i skottgluggen under den här dagen. Men ”vi är vana att få ta den rollen” uttryckte man över kaffet i pausen. ”Många vill att vi ska komma med jobbförslag och följa med hela vägen, det är ett missförstånd om vår roll: söka jobben det ska man göra själv så långt det går. ”

Brukarcoacherna är generellt nöjda med samarbetet med både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vården däremot är det sämre ställt med, sa Mary-Anne Jakobsson.

– Personer som inte ens har en fungerande vårdkontakt, det blir svårt för dem att klara ett jobb när resten av livet är kaos.

Sari Nykvist, som arbetar på DHR ville få publiken att tänka normkritiskt kring värderingar och bad alla fundera på hur vi associerar när vi hör orden: funktionsnedsättning, arbetsförmåga och flexibilitet.

Anpassad arbetstid, arbetstempo och anpassade arbetsuppgifter är svårare att få för kvinnor än för män. Sari Nykvist visade siffror som sa att 91% av männen som behöver de här anpassningarna får det, jämfört med 75% av kvinnorna.

– Jag måste vara stark, ha god självkänsla och kämpa mycket hårdare än alla andra för att lyckas, sa Sari Nyqvist. Och fortsatte:

– Tror vi inte på oss själva, vem sjutton ska göra det då? En viktig uppgift för DHR och särskilt Unga rörelsehindrade är att jobba med självkänsla.

Med i publiken under dagen fanns en politiker, Eva Olofsson, oppositionsråd för Vänsterpartiet i Västra Götalandsregionen. Hon uppskattade att samarbetet mellan DHR och Social Aktion gett en bredare diskussion med fler perspektiv.

– I grunden handlar det om mänskliga rättigheter; att kunna leva som alla andra med rätt till jobb, utbildning och försörjning. Vi måste få bort stigma, okunskap och diskriminering. Att man bara ser funktionsnedsättningen. Vilka jobb vill vi satsa skattemedel på? Det är dags att korta arbetstiden för alla. När till och med OECD säger att vi fått så stora klyftor att det dämpar samhällsutvecklingen.

Läs mer om brukarcoacherna, om erfarenheterna från fokusgrupperna och vad Arbetsförmedlingen svarar på kritiken i SocialPolitik nr 2/2015. Beställ här.

Text: Anna Fredriksson

Foto: Anders Löwdin

På bilden ser du från vänster: Monica Armini Solrosuppropet och SocialAktion, Jörgen Filipsson RFHL, Håkan Högberg, ordförande DHR i Göteborg,  Sari Nykvist, DHR Stockholm, Mary-Anne Jakobsson och Therese Möller, brukarcoacher Göteborg.

Postad i

3 Kommentarer

  1. Mary-Anne Jakobsson den 29 Maj 2015 kl 09:37

    Till Pia.

    Det ÄR inte lättare för en person med funktionsnedsättning att få arbete. Det vet vi alla som varit/är där.
    En person som stått länge utanför arbetsmarknaden har inte samma möjligheter/förutsättningar att söka/få utannonserade jobb på samma sätt som de utan funktionsnedsättningar.

    När vi matchar så är det i första hand att arbetsplatsen redan är matchad till rätt person. Vi försöker hitta den optimala arbetsplatsen/arbetsuppgifterna utefter personens kompetens och intressen.

    Vi finns självklart med även efter personen har fått arbete. Att få ett arbete är en sak, en annan att kunna behålla det. Vi ser till att det blir dom anpassningar som behövs, och vi erbjuder även utbildning och stöd till arbetsgivaren.

    Till Christina.

    Jag undrar lite vad du menar med att brukarcoach är ett kostsamt stöd?
    Om man räknar ur ett större perspektiv, där vi får ut väldigt många människor i arbete så är ju den ekonomiska vinsten väldigt stor, både ur ett samhälls- och individperspektiv.

    Att tvingas leva på bidrag tar väldigt på självkänslan, så den personliga vinsten att kunna få ett arbete är nog den största. Att få känna att man bidrar till samhället, och gör rätt för sig, är viktigt för dom flesta.
    Och DET är kostsamma insatser för samhället, försörjningsstöd, a-kassa, aktivitetsstöd osv.

    Om alla skulle få ett specialanpassat stöd omgående, skulle vi spara långt mycket mer pengar än vad insatsen initialt kostar.

    Mary-Anne Jakobsson
    Brukarcoach
    Arbetsspecialist med egen erfarenhet av psykisk ohälsa



  2. Christina Lapins den 25 Maj 2015 kl 13:09

    Pia Fridman.
    Brukarcoacherna/Arbetsspevialister (utbildade vid Lunds Universitet) med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, som Mary-Anne Jacobsson och Therese Möller, har spetskompetensen för, att hjälpa sådana som oss, tillbaka till arbetslivet (riktiga jobb).
    De arbetar på uppdrag/remiss från Arbetsförmedlingen.
    Som du vet har många av oss, långa perioder av frånvaro på arbetsmarknaden, kanske har vi aldrig haft ett jobb eller utbildning och då behöver vi ofta (alltid?) ett kompletterande stöd, som sällan Arbetsförmedlingen kan ge.
    De har varken tid för, att skapa förtroende eller stödja oss i allt det, vi behöver hjälp med, som bl.a. kontakter med sjukvården och socialtjänst.
    Det finns fyra (4) Brukarcoacher/Arbetsspecialister i Göteborg, organiserade av NSPHiG (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg – paraplyorganisation för brukar- och intresseföreningar inom det psykiatriska området).
    Om Brukarcacher/Arbetsspecialister finns, i resten av Sverige, vet jag inte.
    Behovet av, att utvidga och utveckla dessa Brukarcoach/Arbetsspecialister är enormt.
    Som du vet händer inte detta på en kafferast, men Mary-Anne och Thereses framgångar visar på, att det är ett stöd , som vi alla behöver.
    Det är ett kostsamt projekt. (vi är många som behöver det), men som du säger, tjänar vi alla på det i slutändan.
    Framförallt skulle det kraftigt minska vårt lidande.
    Vänliga hälsningar.
    Christina Lapins



  3. Pia Fridman den 24 Maj 2015 kl 21:35

    Jag anser inte att ett arbete är en mänsklig rättighet. Varför ska vi ha lättare att få arbete än icke funktionsnedsatta personer? Däremot att anpassningen jag behöver är det. När ska AF och FK erhålla kompetens att bemöta oss på rätt nivå?
    Jag vill bli matchad mot ett arbete som kräver just min kompetens.Visst är det den vi vill locka till oss arbetsgivarens intresse med ? Inte funktionsnedsättningen. Inte bli matchad för att jag har rätt till lönebidrag och ger ”rea-pris” till arbetsgivaren. Det handlar väl inte om skatteplanering eller välgörenhet? Det handlar om avlönat arbete! (Sysselsättningsplats har de som inte kan arbeta men som vill ha stimulans och social gemenskap. )
    Jag skulle tacksamt säga ja till stöd av brukarcoach! Vi behöver även sprida kunskap på arbetsplatserna om hur små anpassningar som egentligen krävs. 🙂 Finns coachen med där?
    Till Christina Lapins från IBIS vill jag säga; Att satsa nu kan bli mindre kostsamt i längden. Företräder du oss med bipolär diagnos? Jag bor i en annan del av landet, tur för mig.

    Pia Fridman , arbetslös , periodvis sjuklig sjuksköterska ( bipo2)



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

SOCIALPOLITIK NR 1 2018

Send this to a friend