Infekterad debatt om narkotika

KRÖNIKA i norska tidskriften RUS & SAMFUNN december 2014: Uppdraget som krönikör i Rus & Samfunn ger mig alltid fjärilar i magen. Drogpolitik är den fråga jag – trots 20 år som redaktör för SocialPolitik – känner mig mest osäker inför.

Jag har ingen egen erfarenhet av missbruk, har inte arbetat under många år på fältet, är inte polis, inte behandlare, inte verksam socialsekreterare. Så vad har jag att komma med? En i och för sig berättigad fråga. Men jag är inte nationalekonom heller, inte läkare, jobbar varken i offentlig eller privat välfärdssektor. Har inte fått mitt barn omhändertaget. Ändå vågar jag med viss övertygelse lufta frågor om samhällsekonomi, skola, vård och omsorg, kriminalvård, socialt arbete, omhändertagande av barn – you name it. Visserligen möts jag ibland av motstånd, av andra tolkningar av verkligheten. Men alltid med respekt. Jag blir aldrig slagen under bältet, utmålad som korkad eller som förd bakom ljuset av någon åsiktsmaffia.
Det händer bara i artiklar, diskussioner, till och med korta yttranden kring narkotikapolitik, missbruk och behandling. Debatten i Sverige är – och har sedan många år – varit mycket infekterad.

När SocialPolitik för flera år sedan skrev om Spruterummet i Oslo, blev jag hårt åtgången och några sa upp sin prenumeration i protest – för att vi, helt utan att värdera, hade berättat att narkomaner kunde få rena sprutor mitt i Oslo. I nr 4 2011 återvände vi och ställde frågan: Dubbelmoral eller människovärde? Här syns missbruk och oljerikedomar sida vid sida. Du kan få världens dyraste Big Mac eller en ren spruta. Mitt i Oslo.
På www.socialaktion.nu – en systerblogg till SocialPolitik – blossade det plötsligt upp en diskussion kring missbruk och behandling på en verbal nivå som vore otänkbar inom all annan samhällsdebatt. Jag häpnade över tillmälen och nedsablingar.
Härom veckan citerade jag på www.socialpolitik.com en läkare och utredare som kritiserade den svenska drogpolitiken, eftersom vi har höga dödstal i Sverige trots en restriktiv politik. Genast blev jag ifrågasatt – att jag över huvud taget tog upp frågan!

Det är just det där att frågan inte får lyftas – om man inte gör det ur ”rätt” vinkel. Vad är det som gör att diskussionen hela tiden hamnar i diket – om ”rätt” eller ”fel”? Att en åsiktsmotståndare görs till en fördummad fiende? Och spelar det egentligen någon roll?
Ja, min övertygelse kring all samhällsdebatt är att ju högre i tak, ju flera perspektiv, mera kunskap, erfarenheter, åsikter… desto större chans att man kan komma framåt. Hitta bra lösningar.
Och framför allt olika lösningar för olika sammanhang, för olika individer.

Denna inställning att det bara finns EN sanning. Denna jakt på det ”rätta” förhållningssättet, den ”rätta” metoden, gör att sikten grumlas.
Så att vi inte tydligt ser konsekvenserna av att klyftorna ökar. Att klassamhället är tillbaka med förödande konsekvenser. Att vi hittar fiender bland medborgare som bryr sig, i stället för att se fienden där den verkligen är. Att vi missar sätta fokus på vad som skapar missbruk. Och att underklassens barn offras.

Maria Wallin
redaktör SocialPolitik

Läs diskussionen som följt på artikeln:
Våga diskutera missbrukarvården av Claudette Skilving.
Komplicerade frågor kräver samtal, inte strid av Carin Flemström.
Tolerant bemötande och samhällsförändringar är viktigast av Jan Molin.

Postad i

3 Kommentarer

  1. Kathy HansenPalm den 12 Jul 2015 kl 12:37

    Först vill jag säga att sprutbytet har funnits i Mamö-Lund i över 20 år. Det är först på senare år som det uppmärksammats och spridit sig. Det tog alltså över 20 år för myndigheter i andra delar av landet börjar förstå sytet med sprutbytet och infört det, men långtifrån alla. Vi har en uppsjö av föreningar där det finns experter inom alla område. Sällan eller aldrig kommer inbjudna politiker till föredrag eller konferanser där möjlighet till uppdatering genom de senaste forskarrönen presenteras. Politikerna väljer istället att besluta saker efter vad dom TROR skulle funka men naturligtvis fungerar aldrig beslut tagna ur luften, aldrig. Trotts detta väljer politikerna enträget att tycka ”att de vet bäst, de är experterna”. Givetvis drabbas de berörda något fruktansvärt. Folk dör hela tiden för att fel beslut fattas. Missbruksdöden i Sverige är bland de högsta i Europa och självklart finns det en anlednig till det. Att lagen är lika för alla
    är en av många lögner som finns. Man har lagstadgat vinster i välfärden så det är fullt lagligt att tjäna pengar på fattiga. Det otäcka är att det , genom att gömma sig bakom lagarna, gör det fullt lagligt att ta livet av folk. Den krassa sanningen måste lyftas. Fd missbrukare



  2. Lena Larsson den 12 Mar 2015 kl 13:13

    Bra att många synpunkter kommer fram i narkotikadebatten som jag jobbat aktivt med i över 30 år så lite har jag allt lärt mig under dessa årtionden. Vad jag extra mycket har lärt mig är att man lätt och oftast exkluderar så är det de anhöriga till missbrukare vad dom tycker och tänker i dessa frågor. Det är ofta våra barn man pratar om och jag tror att vi föräldrar är de som känner våra barn bäst. Visst har vi synpunkter på både vård och behandling och fria sprutor bara för att ta några exempel, men vem lyssnar på oss. Mycket få vänder sina blickar och öron till oss anhöriga. Jag tror att det är ett generalfel att göra så, glöm inte bort de anhöriga.



  3. Alfred den 13 Feb 2015 kl 00:12

    Din krönika berättar om samma saker jag också tänkt på och som jag tror är faktiskt en stor del i den svenska narkotikapolitiska misslyckandet. Avsaknaden av en debatt där olika ståndpunkter kan diskuteras med ömsesidig respekt för dom andras synsätt har lett oss dit vi är i dag där konsensus är ledordet i stället för utveckling.



Lämna en kommentar





ANNONSER

Lediga jobb

Söker du nytt jobb? Titta bland våra platsannonser och se om något passar dig.

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

SOCIALPOLITIK NR 1 2017

Send this to a friend